Blek svensk bevakning av Ikea-rapporten

Två dagar efter att Ikea lagt fram sin rapport om möbelproduktionen i DDR så kan jag konstatera det jag befarade. Det har varit blekt i den svenska nyhetsrapporteringen. De enda som jag hittat som gjort något mer än att rewrita pressutskicket från Ikea eller köra TT är DN här och SR Ekot här och här. För att få lite mer matnyttigt om fallet måste man således gå till tysk eller engelsktalande media.

”Ikea is not the only company that has been linked to forced labor in the former East Germany by purchasing goods from suppliers there, though the actual number may never be known”, skriver NY Times i en fyllig artikel, som onekligen borde ha publicerats i Ikeas hemland Sverige istället.

Jag förundras och ändå inte. Om en amerikansk tidning kan hitta en fånge som säger att han producerat varor för något annat än Ikea – skulle det då inte vara möjligt för en svensk journalist att göra detsamma? Varför ser jag inga reaktioner i Sverige på uppgifter i tysk media om att detta bara är toppen på ett isberg?

”Ikea ist nur die Spitze des Eisbergs”, är TAZ rubrik här. De citerar chefen för Stasiarkivet, Roland Jahn.

”Ikea nur Spitze des Eisbergs”, skriver Focus här.

Jag hittar en artikel av historikern och kulturskribenten Fredrik Persson som skrev på Aftonbladet Kultur förra hösten efter att tyska WDR sänt sina Ikea-program, som gissningsvis är en del av orsaken till att Ikea startade en DDR-undersökning.

Han har onekligen läst på, Persson, men slarvar en del. Han ger sken att ha läst Birgitta Almgrens bok och sett WRD:s program, men missar väsentliga fakta.

  • Påståendet om att Ikea drar vidare till andra låglöneländer efter murens fall är t ex helt fel. Det framgår av Almgrens bok att en Stasimedarbetare 1987, dvs två år före murens fall, rapporter om att Ikea håller på att dra ner på handelsförbindelserna med DDR. Enligt det WRD-program som Persson menar sig ha sett och av Birgitta Almgrens bok kan man dra slutsatsen att företaget i slutet på 80-talet alltmer vänder sig till nya marknader i Asien för sin produktion. Orsaken tycks vara strikt affärsmässiga. Det börjar också bli arbetskraftsbrist i DDR (DDR börjar tömma sina fängelser, och alltför många människor har flytt landet), samt att lönsamhets och prestationskrav gör att man lämnar DDR. Produktion i Asien ses helt enkelt som mer konkurrenskraftig (Bättre priser och högre kvalitet). Läs mer här.
  • Perssons passage om att den nordkoreanska arbetskraftsstrukturen påstås vara ”ovanligt positiv” kan onekligen få läsaren att tro att det är Ikea/Kamprad som uttryckt sig så, men källkritiskt bör man faktiskt notera att citatet kommer från en så kallad andrahandskälla. Påståendet är hämtat ur en rapport från svenska ambassaden i Pyongyang till Utrikesdepartementet (UD1996/412 58, daterad 19960112). Således är det svenska ambassaden som rapporterar att Ikea har ”långtgående planer” på att öppna tillverkningsverksamhet på ”vissa produkter” i Nordkorea. Det är alltså svenska ambassaden som påstår att ”lönebild, valutaförhållanden och därmed prissättning i Nordkorea är helt annorlunda än i andra länder” liksom det är de som påstår att Ikea ser just dessa faktorer som ”väl så förmånliga som i lågprisländer som Vietnam och Kina”. Det är också svenska ambassaden som påstår att Ikea bedömer ”strukturen på arbetskraft i Nordkorea i flera avseende vara ovanligt positiv.” Se själva här 40.40 in i programmet.

Vad som också är häpnadsväckande är att en som säger sig vara historiker och som refererar till att ha läst Almgrens bok så fatalt kan ha missat att:

  1. Ett svenskt politiskt parti, SKP, enligt Almgren fick dolt partistöd genom procentuell provision från möbelimporten från DDR. Möbelimport av varor till Sverige som delvis hade tillverkats av politiska fångar och någon motprestation för att SKP-företrädaren ska få procent på importen behövdes tydligen inte, enligt Almgren.
  2. Att Ikea inte var det enda företag som hade möbelproduktion i DDR. Det andra företag som nämns i Almgrens bok är Kooperativa Förbundet. Således vore det inte omöjligt, snarare högst troligt, att även Kooperativa Förbundet sålt varor i Sverige tillverkade av politiska fångar från DDR.

Hur kan svensk media så fatalt missa dessa kopplingar som utländsk media rapporterar om gång på gång? Uppgifter som en svensk journalist kan hitta om han/hon går till ett svenskt folkbibliotek? Eller är det en för stor ansträngning att begära?

Persson definierar Kamprad som en krass kapitalist som gav sig in i DDR. På vilka premisser såg SKP och Kooperativa Förbundet till att suga ut godbitarna ur DDR? Som krassa kamrater kanske?

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, SKP, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Blek svensk bevakning av Ikea-rapporten

  1. Lena Breitner skriver:

    Jag kanske bör påpeka att jag inte tycker att TT gör ett dåligt jobb. Men om alla använder sig av TT så blir det ju inte precis någon mångfald i det svenska mediebruset. Ämnet borde ses som så nationellt intressant att fler redaktioner kunde ha prioriterat självständiga insatser.

    Samtidigt finns det ju saker som talar till de svenska redaktionernas fördel. Det var ju Ikea som valde att förlägga presskonferensen i Berlin kl 14 en fredagseftermiddag och skicka ut textmaterial vid samma tidpunkt, vilket onekligen kan ha varit en press-strategi för att få som många som möjligt att endast citera ur Ikeas eget material (jag noterar att presskonferens sen eftermiddag är en gammal Ericssonstrategi).

    Jag har noterat att KvP i papperstidningen inte har använt sig av TT utan plockar bl a citat från två tyska tidningar. Dock finns det en felöversättning. En Roland Schulz från en offerförening citeras för att han anser att ”objektiva myndigheter” borde ha fått göra utredningen istället för revisionsfirman, när en mer korrekt översättning hade varit ”opartiska organ”. När man läser vidare i texten så hänvisas till att det är forskare vid Freie Universitet i Berlin som borde ha fått utredningsuppdraget. Varför de skulle vara mer lämpade framgår inte, men det bör noteras att en forskare vid Freie Universitet i veckan kritiserade Ikeas utredning redan innan den lagts fram, vilket onekligen bör få den kritiske att dra åt sig öronen och undra hur forskaren vet att man ska tvivla på ett resultat innan resultatet ens är framlagda. Och en offerförening har tidigare hävdat att de borde ha gjort Ikeas utredning (bättre och billigare än Ernst & Young), trots att de själva borde ses som parter i målet.

Kommentarsfältet är stängt.