Myndigheten för Stasiarkivets chef Roland Jahn kritiserar Ikea

Så kom den då äntligen i går. Ikeas rapport om Ikeas verksamhet i DDR. Utredningen som skulle visa om DDR:s politiska fångar använts i produktionen av företagets möbler. Det var inte förvånande att svaret blev ja. Det var ju redan en etablerad sanning.

Redan under kalla kriget visste man att politiska fångar användes i DDR-produktionen. Bland annat ska internationell media på 80-talet ha intervjuade politiska fångar som köpts ut av Väst. De före detta fångarna vittnade om de vidriga förhållandena i fängelserna och om den produktion de fått delta i. Vilka företags varor de varit med om att producera var inte alltid lätt att säga, eftersom fångarna fick arbeta för underleverantörer till de östtyska producenterna. Men Ikeas namn dök upp redan här.

Så här dagen efter Ikeas presskonferens visar det sig att Myndigheten för Stasiarkivets chef Roland Jahn kritiserar Ikeas rapport. Låt oss titta på varför!

”Utredningen visar även att det fanns representanter inom IKEA koncernen som vid denna tid kände till att politiska fångar möjligen användes i produktionen i före detta DDR. Även om IKEA koncernen vidtog åtgärder för att säkerställa att fångar inte användes i produktionen står det nu klart att dessa åtgärder inte var tillräckligt effektiva”, står det i Ikeas pressmeddelande.

Den som läser själva rapporten kan konstatera att revisionsfirman Ernst & Young kunnat konstatera att representanter för Ikea för första gången fick indikationer/kunskap om att politiska fångar kanske användes i produktionen av företagets möbler någon gång mellan 1978 och 1981. Åtgärder ska ha vidtagits från företagets sida för att politiska fångar inte skulle användas, men detta har nu visat sig inte ha varit tillräckligt. Det är detta som Ikea nu beklagar.

Således hade man haft en tioårig verksamhet i landet innan frågan om politiska fångar dyker upp på agendan. Det Roland Jahn nu är kritisk till är att man inte gått på djupet med frågan om varför Ikeas organisation inte agerat konsekvent och med kraft gentemot sina leverantörer i DDR.

Tysk media som tar upp detta är t ex Berliner Morgenpost och Die Welt. Ekots Daniel Alling tar upp samma tema där Roland Jahn kallar Ikeaorgansationens reaktion under 80-talet som ”halvhjärtad”.

Jag funderar och vänder mig till en viktig källa, nämligen Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi från 2009. Hon skriver att demonstrationer skedde under kalla kriget mot Ikeas produktion i DDR. Men orsakerna tycks ha varit olika. En brittisk demonstration är protesterar mot de billiga varorna från DDR som hotar den inhemska möbelindustrin. En annan demonstration i Västtyskland handlar om västtyskar som demonstrerar mot att varor skulle ha producerats i östtyska fångvårdsanstalter.

Just denna skillnad mellan varför man demonstrerar är intressant att påpeka. Den belyser att engagemanget för människorättsfrågor kanske inte alltid var så genuint i Väst, så som vi så här i efterhand vill få det att se ut som att det var.

Förutom att plånbok och egenintresse spelade roll hos enskilda individer ska vi inte heller glömma bort att handelsutbyten med DDR ivrigt påhejades av våra svenska politiker. Vänskapligt sinnade sympatisörer sjöng det fredsälskande DDR:s lov. Svenska Institutet finansierade utbyten mellan Sverige och DDR (och bidrog till att avlasta Stasis resekonto). Kultur- och Skolsverige hyllade DDR så det stod härliga till. 

Jag återvänder till Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi. På sid 290 kan man läsa om hur Britta Stenholm, styrelseledamot i Förbundet Sverige-DDR, skoldirektören i Täby, utredaren för Skolöverstyrelsen och Utbildningsdepartementet (och sambo med ordföranden i Förbundet Sverige-DDR, socialdemokraten och enhetsskolans fader Stellan Arvidsson) leder en lärobokskommitté för att förbättra bilden av DDR i Sverige. Kommittén, som var verksam 1973-75, kunde visserligen inte hitta några direkta felaktigheter i de svenska läroböcker som man ägnat två år att granska, men man ansåg inte att DDR presenterats ”realistiskt och objektivt”.

”För Lärobokskommittén betyder objektiviteten framför allt att ge plats åt DDR:s egen självpresentation utan påpekande om bristande demokrati eller brott mot mänskliga rättigheter. Svenska läroböcker skulle inte innehålla någon som helst kritik mot DDR:s socialistiska samhällssystem”, skriver Almgren, som betecknar Stenholm som en dold makthavare som också hade nära samarbete med det östtyska utbildningsministeriet.

Svaret på Roland Jahns fråga om den ”halvhjärtade” reaktionen från Ikea på uppgifter om att politiska fångar deltog i produktion av möbler är säkert inte enkel att ge. Det framgår av Ernst & Youngs rapport att möjligheterna till att genomföra inspektioner var strikt reglerade och att inspektioner alltid skulle föranmälas och när man väl fick komma fick man bara se ”show-room”. De krav på insyn som multinationella företag som H&M och Ikea i dag har fanns helt enkelt inte vid den här tiden. Det är ingen ursäkt, men det är en förklaring att säga rent ut att sådant är nutida påfund.

Glöm inte heller att den skarpa kritik som faktiskt framfördes mot DDR under kalla kriget vägdes mot genuina hyllningskörer, i synnerhet i Sverige. Från vänskapsförbund, ledande politiker, kulturpersonligheter och inte minst – från enskilda journalister.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, Stasi, Sverige, Uncategorized, Västtyskland. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Myndigheten för Stasiarkivets chef Roland Jahn kritiserar Ikea

  1. Claes Henrikson skriver:

    Låt oss inte heller glömma att det var DDR som profiterade på att politiska fångar användes i produktionen, OCH att det var DDR:s ansvar att dessa politiska fångar var tillgängliga för produktionen.
    Låt oss inte få en debatt där IKEA blir ansvarig för förhållanden i Dreckige Diktarorische Republik!

    • Lena Breitner skriver:

      Jo, jag gjorde ett inlägg om det för någon dag sedan när jag berättade om vem jag ansåg var ansvarig. Egentligen. Jag hade en läsare som tydligen inte begrep vad ”ytterst ansvarig” var för något.

      Rätt intressant att Ikea av vissa ses som solklart ”skyldig” medan det är så många som ursäktat Aleksander Radler med fraser som att det var länge sen, och man förlåter honom, och det berör inte oss (här i Burträsk) och så var det ju en centerpartistisk politiker i Burträsk som i somras sa:

      ”Det stora felet han gjort nu är att han inte erkände direkt. Om han bara hade sagt att: Det här var min ungdoms naivitet, jag skäms för det men jag kan inte göra det ogjort.”

      Vad Radler har gjort är ju otvetydigt. Han har bland annat 1968 angett sju studenter som ville fly DDR varav sex dömdes till sammanlagt 18 års fängelse. Två tog livet av sig efter fängelsetiden. Gissningsvis fick de arbeta i fängelset med varor till Väst.

      Just detta att förstå vem som är ansvarig och för vad verkar vara ett stort problem här i Sverige. Vi är nog lite fredsskadade. Och konflikträdda.

Kommentarsfältet är stängt.