Slutsatser om Ikeas produktion i DDR redan offentliga – och vem som är moraliskt ansvarig egentligen

Enligt uppgifter i tysk media lägger möbelkoncernen Ikea i morgon fredag fram en första rapport om den undersökning som de genomfört kring sin möbelproduktion i DDR.

Bakgrunden till undersökningen är att det under flera år funnits uppgifter om att politiska fångar använts i produktionen av möbler. Ikeas undersökning har gått ut på att ta reda på om detta stämmer och om någon inom möbelkoncernen har känt till detta faktum. 

Felaktigt påstås ofta i Sverige att undersökningen inleddes efter att svenska Uppdrag granskning sänt ett reportage i våras, men detta faller på sin orimlighet då Ikeas undersökning ska ha inletts redan förra hösten, gissningsvis efter att tyska tv-stationen WRD hade publicerat några dokumentärer om företaget i ”Der Ikea-check”, varav en gick in på DDR-produktionen. Jag bloggade om det här i september 2011, ny länk här till programmet som sändes i augusti 2011. Ikea offentliggjorde visserligen att de höll på med en undersökning i våras, men de säger själva att den inleddes i höstas, vilket framgår här. 

I DN kan man läsa mer här fast mer information finns egentligen i tysk media här och härFrankfurter Allgemeine och Focus citerar uppgifterna i Mitteldeutsche Zeitung från i lördags där det framkommer att Ikea har konstaterat att fångar använts i produktionen av deras möbler i DDR. Däremot har det tydligen inte lyckats bli klarlagt om några inom Ikea-koncernen har känt till detta.

Uppgifterna som nu läckt ut i tysk media är inte förvånande. Det är ungefär det som personer med insikt i Stasi- och DDR-forskning har vetat skulle bli resultatet.

Varför är då DDR-produktionen i fängelserna så känsliga i dag? Det gäller främst två saker:

  • dels att arbetsförhållandena enligt många vittnen var förskräckliga
  • dels att en avsevärd del av fångarna var s k politiska fångar. Uppgifter finns om att det 20-25 procent av alla fångar i DDR var politiska fångar. Enligt DDR-lagstiftningen var det kriminellt att försöka fly (republikflykt), att hjälpa någon att fly (människohandel, oavsett om man tjänade pengar eller ej), uttrycka åsikter som inte överensstämde med det ledande partiet (statsfientlig hets) m m. Således bröt DDR mot de mänskliga rättigheterna.

I debatten kring det Ikea nu gör bör man sansa sig och konstatera att Ikea faktiskt inte, likt många andra offentliga organisationer, blundar för obehagliga påståenden. Ikea är långt ifrån det enda europeiska eller svenska företag som haft produktion i DDR. Däremot är och förblir de det första företag i världen som begärt aktinsikt i Stasiarkivet. Inget annat företag har gjort en sådan här redovisning som ska ske imorgon.

Ett företag som vill granska sin historia genom Stasiarkivet är enligt tysk lagstiftning förpliktigat att offentliggöra sina resultat. Har du hört talas om något annat företag som gjort detta? Nä, tänkte väl det. Således är Ikea det första. 

Vad kommer då effekten att bli av Ikeas offentliggörande? Gissningsvis ringar på vattnet. Vad ska nu andra företag som också har haft produktion i DDR göra? Ska de också sätta igång med undersökningar? Ersätta tidigare fångar ekonomiskt? Helt klart är att offerföreningarna vädrar morgonluft och kräver ersättning för att väst-företag har tjänat pengar på politiska fångar.

Så den intressanta frågan är nu inte bara hur Ikea kommer att ställa sig till uppmaningar om ekonomisk ersättning, utan om vad Ikeas agerande kommer att få för följdverkningar för många andra svenska och europeiska företag.  

För att belysa hur stora affärsutbytena med DDR var kan jag peka på att Säpo 1964 hade en 64 sidor lång lista med svenska företag som hade handelsutbyten med DDR. Det betyder inte att alla hade produktion i landet, men det antyder en viss omfattning.

Värt att notera är också orsaken till Säpos intresse för de svenska företagen: många var täckbolag för att DDR och andra öststater skulle kunna ge dolda bidrag till politiska partier och tidningar på vänsterkanten.

Som exempel på dold finansiering till ett politiskt parti har vi just produktion av möbler. DDR lät en känd svensk kommunist bli officiell möbelrepresentant och gav honom procent på all möbelimport utan att denne man behövde lägga två strån i kors. Pengarna bara klirrade in ändå. Förutom Ikea ska även det här svenska företaget ha haft stor möbelimport från DDR (periodvis större än Ikeas produktion i DDR enligt en av mina läsare). Det lär säkert ha funnits andra svenska möbelföretag med produktion i DDR. Ska de också starta undersökningar och inrätta stiftelser för ekonomisk ersättning för DDR-diktaturens offer?

Inser ni att det här bara är början? Börjar ni nu förstå att Ikeas agerande inte bara handlar om Ikea utan att det kommer att påverka även andra företag? Jag har skummat tyska medier och hittat ett antal företag som haft produktion i DDR och som pekats ut för att ha fått varor tillverkade i fängelserna. Det gäller t ex dessa här här här här här. Frågor kommer nu säkerligen att väckas även till dem och andra företag om hur dem kommer att agera. 

Så den som tror att morgondagen bara blir en liten parantes har fel. Det är bara början. Därför vill jag mana till eftertanke. För det är faktiskt inte fel att låta personer som sitter i fängelser utföra arbete. I Sverige har vi arbetsplikt i våra fängelser.

Det som var fel i DDR var att landet var en diktatur och att makthavarana stiftade lagar som gjorde att människor sattes i fängelse i strid mot de mänskliga rättigheterna. Det som var fel var att fångarna (både vanliga kriminella och politiska fångar) fick arbeta under arbetsmiljömässigt vidriga omständigheter.

Det är i detta perspektiv vi ska fråga oss om det inte är DDR-diktaturens ledare som egentligen är de ytterst ansvariga. Det var ju deras lagar som gjorde att man hade politiska fångar. Och så får vi inte glömma ansvaret som ligger på Stasis hantlangare. Tjallarna. De hemliga agenterna. När en del av dem avslöjas ursäktar de sig med att de ”bara sprang med lite skvaller”. Om detta lilla ”skvaller” handlade om att vad en enskild människa tyckte och tänkte, eller att personen de ”skvallrade om” nämnt planer på att fly, kunde det innebära att just precis denna människan blev en politisk fånge.

Jag har forskat under lång tid i Stasiarkivet. Jag vänjer mig aldrig vid att läsa om agenter som ”skvallrar” om flyktingar och flyktplaner ut ur DDR. Tjallarna var många. Även i Sverige.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, SKP, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Slutsatser om Ikeas produktion i DDR redan offentliga – och vem som är moraliskt ansvarig egentligen

  1. kallakula skriver:

    Anonym var väl att ta i lite måste jag först inflika, jag använder ett alias som så många andra tusentals människor gör ute på nätet.

    Jag har heller aldrig talat om någon bojkott, utan om att vara objektiv, ett fenomen man förstås kan diskutera länge utan att komma någon vart. Beroende på vilket håll man kommer ifrån går det alltid att hävda att objektivitet är möjligt, eller vice versa. Men vad jag reagerar mot är att du, enligt min uppfattning, framstår som så uppenbarligt icke objektiv när du skjuter över problemen på DDR-systemet (eller rättare sagt då, människorna som verkar inom systemet och är styrda av dess ramverk) snarare än IKEA; De senare borde ju redan från start ha ställt sig den moraliska frågan om lämpligheten i att ha produktion i DDR. Det kan inte ha varit helt okänt att politiska fångar användes i produktionen. Således, skuld är absolut kopplat till moral.

    Tack för ett utförligt svar f.ö., jag hade inte förväntat mig ett helt blogginlägg.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Anonyme Kallakula!
      Din uppfattning om min objektivitet är ju din uppfattning, men du kanske ska läsa om texten igen för säkerhets skull. Jag pekar ut vilka som är ytterst ansvariga, vilket ju rimligen är de som stiftade lagarna (Honecker & Co i SED) och de som såg till att fylla ut fängelserna med politiska fångar (hantlangarna/tjallarna). Ett utländskt företag kan aldrig bli ytterst ansvarig för att en diktatur sätter oliktänkande i fängelser. Däremot kommer onekligen som en fråga på posten om man ska ha verksamhet i diktaturer, och om man över huvud taget ska ha kontakt med diktaturer. Om detta tvistar de lärde. Själv har jag inte tagit ställning i frågan utan lyssnar på olika argument för och emot.

      Jag har genom min forskning mött många människor som på olika sätt var verksamma i eller hade kontakter med DDR. De flesta medger i dag att de var naiva. Många känner skuld för att de var det. För att de berättade saker för personer eller hade kontakt med personer som senare visade sig vara Stasiagenter.

      Ska vi fördöma de som faktiskt har modet att ta tag i sin historia och erkänna sina misstag? Inte i min värld.

      Hälsar
      Lena

  2. Ping: Ikeas DDR-rapport – och en analys av (redan) kritiska rösterna | Tankar om IB

  3. kallakula skriver:

    Så IKEA var alltså helt oskyldiga, det var DDR-systemets fel alltihop? Och IKEA var naturligtvis helt ovetande om vad detta system innebar?

    Ska man hålla på med forskning är det att rekommendera att man försöker vara så objektiv som möjligt.

    • Lena Breitner skriver:

      Kära anonyme ”Kallakula”!
      Vad menar du med skuld egentligen? Är det att ha dåligt samvete? Är skuld bara för den som kan dömas enligt lag? Eller är skuld även för den som moraliskt kan dömas av samhället – i nutid eller långt långt senare?

      Titta på Margot Honecker! Hon blev intervjuad i en uppmärksammad dokumentär tidigare i år. Hon hade över huvud taget inget dåligt samvete för det som hänt i DDR. Hon sa rent ut i tv att de som skjutits när de försökt fly över muren hade haft sig själva att skylla. Och ja, hon var ju med om att stifta de lagar i DDR som sa att det var olagligt att lämna landet utan tillstånd. Paragraf 213. Olaglig gränsövergång. Ungesetzlicher Grenzübertritt. För Margot Honecker var det fortfarande än i dag självklart att människor som försökte fly DDR-diktaturen skulle skjutas. Hon resonerade fortfarande enligt en diktaturs lagar, som moraliskt bröt mot de mänskliga rättigheterna. Värt att notera: det moraliska fördömandet efter hennes uttalande var genuint, massivt och internationellt.

      På din fråga om allt var ”DDR-systemets” fel så är svaret nej. Det är aldrig ett ”systems” fel att människor sätts i fängelse för sina politiska åsikter. Det är människor som sätter människor i fängelse. Det var människor som antog DDR:s lagar, närmre bestämt de ledande politikerna i SED. Som Erich och Margot Honecker. De var de som var ytterst ansvariga och till sig knöt de en fruktad säkerhetstjänst som var ”partiets sköld och svärd” – Stasi. Vid murens fall arbetade 91 000 människor för Stasi och 600 000 människor var registrerade som IM (agenter/tjallare) under perioden 1950-1990. Alla angav inte människor och alla satte inte andra människor i fängelse, men många gjorde det. En del människor gjorde det av fri vilja, andra tvingades till det.

      Ska man då fördöma alla tjallare? Nej. Det vet vi som läser Stasiakter att man inte kan. Det finns fall som är kristallklara där svart är svart och vitt är vitt, men många gånger är det en komplex berättelse som framträder där gränsen mellan offer och förövare inte alltid är så lätt att dra. Det är denna komplexitet som svenskar generellt sett har svårt att förstå. I länder där man har ett kollektivt minne av krig och/eller ockupation har man en klart större förståelse för denna komplexitet.

      Hur var det då att jobba som Västföretag i denna diktatur? Alla jag talat med, men även skriftliga källor, visar att det var en massiv övervakning av utlänningar och utlänningars verksamhet i DDR. Spioner från Stasi placerades ut överallt, ofta i form av lokala representanter. En del dolde inte heller att de jobbade för Stasi och var satta att övervaka utlänningarna.

      Stasi lade offantlig energi på att rekrytera agenter som skulle spionera på utländska företag och deras anställda på arbetstid och på fritid. Man rekryterade ”barflickor”, hotellpersonal och sekreterare. För Ikeas del handlade det bland annat om att Stasi lyckades rekrytera en sekreterare på det internationella handelscentret i Östberlin. Sekreterarens uppgift var att hålla ögonen på Ikeas högste chef i DDR.

      Just precis denna chef ansågs som misshaglig enligt Stasi. Det var många agenter som sattes att rapportera om honom. Han sattes under ”utökad observation” då han sades ha skadat DDR:s ekonomiska intressen. Stasi avvaktade vidare order för att gripa honom. Mannen, som flytt från DDR en gång i tiden och vars mamma bodde kvar i DDR, räddades av försynen. Muren föll och Stasi hann aldrig gripa honom. Gripandet skulle ha skett senast den 15 november 1989 och muren föll som bekant den 9 november.

      Det här är bara en av många berättelser som genom sin existens visar att det inte är så enkelt att tala om ”skuld” eller ”inte skuld”. Jag har ingen aning om vad som står i de papper som Ikea fått se i Stasiarkivet, men ett vet jag. DDR var bankrutt tio år före murens fall. Därmed var landet ytterst beroende av Väst-produktionen i landet. Därmed måste det ha varit ett egenintresse för DDR:s makthavare (läs: politikerna i SED) att kunskaperna om fångproduktionen och arbetsförhållandena i fängelserna skulle hållas hemliga. Därmed tror jag inte att DDR spelade med öppna kort. Det som förevisades utländska representanter var säkerligen Potemkinkulisser.

      Vi måste fråga oss varför Ikeas högste chef i DDR ansågs som misshaglig av Stasi? Du och jag kan faktiskt inte utesluta att det Ikea-chefen gjort var något som vi i efterhand kan säga var moraliskt riktigt och försvarbart. Han kan faktiskt ha kommit på något som gjorde att Ikea mer och mer drog sig ur DDR (vilket de de facto gjorde).

      Vad gäller ditt påpekande kring objektivitet är det ju intressant att fråga sig vem som är objektiv egentligen i denna historia? Finns det någon?

      En som krävt insyn i Ikeas undersökning och som också ansett sig vara den som borde utfört undersökningen själva är ju faktiskt en offerförening, som rimligen inte är objektiv eftersom de först och främst företräder sina medlemmar. Samtidigt som offerföreningens företrädare framhävt att de kunde göra utredningen billigare än revisionsfirman (ge oss pengarna istället) så har de sedan länge gått hårt ut och krävt att Ikea skulle starta en stiftelse och ge dem/offren ekonomisk ersättning. I min värld låter detta som en solklar part i målet.

      Senast nu har en forskare vid Freie Universität i Berlin trätt fram och menat att de borde fått uppdraget. Jag känner inte till forskaren. Däremot har Freie Universität gjort undersökningar kring media/tv och Stasi och så vitt jag vet har de varit okey. Men är forskare alltid objektiva? Tja, jag skulle kunna rada upp ett par pinsamma exempel om att så inte alltid är fallet.

      Sen måste vi fråga oss om revisionsfirman Ernst & Young är objektiva. Tja, jag skulle gärna vilja höra motiveringen varför ett så kallat välrenommerat revisionsföretag inte skulle vara objektivt? En vän till mig som arbetat i ett stort svenskt företag sa i dag: ”de är hänsynslöst korrekta”. Det finns säkert rötägg i revisionsbranschen, men en sådant här utredningsuppdrag med sådan massiv uppmärksamhet gör att jag faktiskt betvivlar att ett företag skulle riskera sitt renommé genom att trixa med en utredning som historiker senare skulle kunna skära i slamsor.

      Vi måste inse att Ikea är ett affärsföretag och undersökningen har säkerligen inbegripit att gå in i Ikeas egna arkiv. Storföretag släpper inte in vem som helst i sina arkiv. Det finns företagshemligheter och om nu Ernst & Young är deras revisionsbyrå så har man inte ”utökat någon hemlighetsförlust” för företaget genom att låta den egna revisionsbyrån få ännu ett målinriktat utredningsuppdrag. Som ett bland många andra uppdrag som säkerligen revisionsbyrån fått genom åren.

      På frågan om Ernst & Young kan mäkta med ett sådant uppdrag som att utreda Stasi/DDR/fångproduktion så har det faktiskt framgått att man kopplat historiker, statsvetare m m till uppdraget. Vilka dessa är har jag inte en susning om. Det kanske framtiden får utvisa.

      Utredningen som Ikea har gjort inbegriper utan tvekan flertalet discipliner, och den inbegriper i allra högsta grad sådant som berör affärsverksamhet. Om Ernst & Young kan granska svenska kommuner och lägga fram kritik som blir offentlig så kan de nog göra motsvarande med Ikea också. Det är ju faktiskt deras jobb.

      I övrigt bör det påpekas att Ikea, så som jag fått det förklarat, förbinder sig enligt tysk lagstiftning att offentliggöra sina resultat. Det är nog revisionsfirman i högsta grad medveten om.

      Med vänliga hälsningar
      Lena Breitner

Kommentarsfältet är stängt.