Vad har Erik Almqvist och Aleksander Radler gemensamt? Och Guillou och Almqvist?

Två provokativa frågor denna dag, men de är relevanta. Vad har SD:s Erik Almqvist och den före detta prästen, den före detta KD-politikern och före detta Stasiagenten Aleksander Radler gemensamt? Och finns det något gemensamt mellan Jan Guillou och Erik Almqvist?

Visst finns det gemensamma saker. Jag tänker på journalistisk. Klassisk journalistisk metod. Till och med gjord av exakt samma grävgrupp. Och samma tal om sanning, lögn och förtal.

Det kan låta som en efterhandskonstruktion, men redan igår när riksdagspolitikern Almqvist intervjuades i videon här så visste jag att det skulle bli en dag två i Expressen.

  • Orsak 1: Expressens grävreporters frågor var snälla. Christian Holmén ville hela tiden ha förtydliganden och få flera kommentarer till enskilda påståenden som Almqvist valde att verbalt förneka.
  • Orsak 2: Almqvist talade två olika språk. Ur munnen kom förnekelser. Han hade inte sagt si, och inte så heller. Hans kroppssspråk sa däremot något helt annat. Titta själva här!
  • Orsak 3: Den här metoden kände jag igen från Expressens grävgrupp. Närmre bestämt från fallet Aleksander Radler, prästen i Burträsk som i somras i DN m fl tidningar medgav att han varit Stasiagent efter att han bland annat gått igenom samma ”Expressens grävgrupp”-process som Erik Almqvist gjort nu!

Likheten mellan Almqvist och Radler är alltså hur Expressens grävgrupp har hanterat dem. Samma taktik: Good gud. Bad guy. Fast i ena fallet var det 24 timmar mellan Good guy och Bad guy i det andra två månader. Men principen är densamma.

  • Publicering dag 1: Snäll journalist låter den utpekade förklara sig. Och förklara sig. Och förklara sig lite till så att allt kommer på band. Inga skarpa frågor, bara sådana som gör att man får förtydliganden på så mycket som möjligt.
  • Publicering dag 2: Hårdkokt journalist tar fram alla bevis som visar att det som sades dag 1 inte är sant.

Här har ni alltså dag 1-videon med Erik Almqvist. Notera den snälle journalisten som vill ha förtydliganden och Almqvists kroppsspråk!

Över till Aleksander Radler, som i april i år ställde upp i Expressen. Från hösten 2011 till april 2012 gick han i media under den anonyma beteckningen ”Västerbottensprästen” som var utpekad som Stasiagenten ”Thomas”. Nu presenterades prästen som kyrkoherde i Burträsk. Aleksander Radler ställde upp med namn och bild i Expressen och förnekade att han varit agent för Stasi. Taktiken är densamma. Snäll journalist vill ha förtydliganden. Så mycket som möjligt ska bandas.

Jag påpekar gärna att jag var starkt kritisk till den här intervjun när den sändes eftersom jag ansåg att man ställde mjäkiga frågor. Dessutom lät reportern Aleksander Radler hålla mikrofonen själv, vilket i sig var häpnadsväckande. Så här i efterhand kan jag konstatera att det nog var en medveten taktik för att få Radler att säga så mycket som möjligt på band som man sen skulle kunna använda…

Oavsett, för er som inte är invigda i skeendena, Expressen hade under våren 2012 fått ut över tusen sidor ur Stasiarkivet som visar att Radler varit Stasiagent. I april 2012 förnekade Radler att han varit Stasiagent.

”Jag har gjort många många fel i mitt liv, men inte detta, det har jag inte gjort”, säger Aleksander Radler 0.30 in i programmet här, länk också här. 

Utöver detta förnekade han att han kände de sex studenter från Jena som sommaren 1968 greps och sattes i fängelse på sammanlagt 18 år för att ha planerat att fly från DDR, trots att det står svart på vitt i Radlers Stasiakt att det var han som var den som förmedlade uppgifterna till Stasi om flyktplanerna. Radler medgav att han kände den sjunde studenten, Christine H., som blev kronvittne i rättegången och som undgick straff. Radler sa i april-intervjun att hon var en fin flicka som fått en utmärkelse.

Radler fick upprepade frågor om det som står i akten. Radler ”hillade in sig” mer och mer. Sa att han omöjligen kunde ha varit Stasiagent på universitetet därför att han studerat så svåra ämnen vid universitetet och med de betyg han hade så sa det sig självt att han inte haft tid. Sedan kom något osammanhängande om att Stasi medvetet skulle ha planterat felaktigheter i sina akter.

”Desinformation är ju en stor del av Stasis verksamhet”, säger Radler 4.20 in i programmet här.

”Var du spion?” undrar reportern.

”Nej. 150 procent”, svarar Radler innan programmet tonar ut.

Dagen efter visade Expressen att Radler rapporterat om svenska biskopar. Sen trodde nog de flesta att det här var över. Men så icke. Ungefär två månader senare kommer nästa del, närmre bestämt har Expressens grävgrupp varit i Tyskland och träffat de sex studenterna. Ingående reportage här och ett mycket starkt videoinslag som ni har här.

Alla de fem nu levande f d studenterna säger i inslaget att de har känt Radler. De säger att de gav honom brev till släktingar i Väst, brev som han skulle posta i Västberlin och som handlade om studenternas planer på att fly. Men breven hamnade inte hos släktingar i Väst utan hos Stasi och enligt dokument i Radlers akt var det Radler som gav dem till sin förbindelseofficer.

I videoinslaget, som måste ses, ställs Radlers förnekelse om att ha känt studenterna mot att studenterna säger att de kände honom, att de gav honom flyktbreven sommaren 1968. De t o m hittar sina gamla brev i Radlers Stasiakt! 

Effekten av de två Expresseninslagen blir att Radler onekligen satt fast med skägget i brevlådan. Hans presstaktik från april 2012 var att dra sig undan och vägra svara på journalisternas frågor.

Expresseninslaget från april 2012 var en av flera faktorer som gjorde att Luleå stifts domkapitel valde en unik väg. Som gissningsvis första svenska organisation drev de ett disciplinärende till Berlin. Den 5 juni i år utnyttjade de rätten att enligt tysk lagstiftning få ta del av Radlers Stasiakt hos Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. 

Efter besöket var stiftsjuristens budskap kristallklart: De hade tvivlat på om Radler varit Stasiagent. Efter besöket i Berlin gjorde de inte det längre. Efter att jag och DN fått tag i en expertrapport kröp Radler till korset och gjorde ett kryptiskt medgivande. Därefter begärde han att få bli avkragad. KD krävde att han skulle lämna sina politiska förtroendeposter, vilket Radler biföll. Hans gästprofessur vid Umeå universitet hade gått ut vid årsskiftet och inte förlängts, varför Umeå universitet inte hade något att förhålla sig till.

Varför resulterar inte dessa två ”Radlerinslag” i ett lika braskande twitterflöde som ”Babbegate” för Erik Almqvist i dag? Antagligen för att det krävs att man är klart mycket mer insatt i ”Radlergate” än i ”Babbegate” för att förstå vad det hela handlar om.

”Babbegate” kan summeras i några minuters videoinslag med snabba klipp som sätts mot varandra. I ”Radlergate” fanns inte denna möjlighet. Här krävs förkunskaper och att man lägger långt mycket mer tid för att förstå. Men utvecklingen är onekligen densamma.

Det är nu vi kommer till jämförelsen mellan Jan Guillou och Erik Almqvist. Båda har blivit utsatta för Expressens grävgrupp. Båda har uttalat sig om sanningen kring det som grävgruppen senare ska komma att intressera sig för.

Låt oss börja med Jan Guillou, som under IB-affären 1973 och dess efterspel till fullo utnyttjar att reportrarna inte har tillgång till hemligstämplat material och delvis också är portade från rättegången på grund av sekretesskäl. Detta framgår t ex i SVT-sändningen den 14 mars 1974, vilket ni kan se här.

Guillou: ”Jag sa i hovrätten att det är en illusion att tro att man kan dölja sanningen med hemligstämplar. Och det menar jag allvar med.”

SvT:s reporter: ”Det betyder alltså att förr eller senare så kommer du att själv lyfta de här hemligstämplarna?”

Guillou: ”Det betyder att allt kommer att till slut visa sig.”

Och jo sanningen skulle senare visa sig. Närmre bestämt lördagen den 24 oktober 2009 med löpsedeln:

Expressen avslöjar: GUILLOU HEMLIG SOVJETAGENT – TOG EMOT PENGAR AV KGB

Då, 2009, lade Expressen ut en videointervju med Guillou på sin hemsida. Den är tyvärr inte kvar, vilket är väldigt synd för många verkar i dag tro att det var Expressen som avslöjade att Jan Guillou gjort uppdrag och tagit emot pengar av KGB genom att lägga fram arkivdokument som bevis, men så var det faktiskt inte. I videointervjun framgår att det är Jan Guillou själv som självmant berättar om sina relationer med KGB, som hur han ritar kritstreck i kiosken på Sveavägen för att få till stånd hemliga möten med KGB-agenten och en rapport han lämnat och att han fått pengar för det.

2009 satt jag och gapade och undrade hur Expressens grävreporter Micke Ölander kunde fått Jan Guillou att babbla på om saker han onekligen faktiskt kunde ha hållit tyst om. För Expressens löpsedel byggde inte först och främst på arkivdokument, utan det faktum att Guillou utförligt kompletterat med information som gjorde löpsedeln möjlig.

Det var därför jag gapade. Lite senare fick Micke Ölander och Mikael Hylin Guldspaden av Föreningen Grävande Journalister för sitt avslöjande. Spaden antyder att man grävt, vilket står klart att teamet gjorde, men den största bedriften är enligt min mening att psykologiskt ha hanterat Jan Guillou på ett sådant sätt att han sa mer än han uppenbarligen i eftertankens kranka blekhet senare ångrade att han hade sagt. Vilket han senare skickligt dolde för oinsatta journalister genom att finta bort genom att gå till motattack och PO-anmäla Expressen för förtal fastän hela publiceringen främst byggde på den information Guillou själv gett i den bandade intervjun.

Så till Almgren. Titta på Expressens inslag här, där man klipper in Erik Almqvists eget youtube-inslag om sin sanning om vad som hände den där tidiga morgonen 2010 i Stockholm. Där säger Almgren 2010 att han blivit förtalad om händelserna på nätet.

”…men sanningen kommer alltid fram”, säger Almqvist den 14 september 2010, lika trosvisst som Guillou den 14 mars 1974 använder sig av ett ”Jag sa i hovrätten att det är en illusion att tro att man kan dölja sanningen med hemligstämplar. Och det menar jag allvar med… Det betyder att allt kommer att till slut visa sig.”

Och visst har de rätt, Almqvist och Guillou. I alla fall när Expressens grävteam är framme. De har än en gång visat att ”den snälle journalisten” som bara vill ha förtydliganden och svar på sina frågor kan vara långt farligare än vad många anar.

Både Guillou och Almqvist tycktes ha glömt bort medietränarnas regel 1A: ”Ljug inte, men du behöver inte säga hela sanningen”.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik, Stasi, Svenska kyrkan, Sverige, Uncategorized. Bokmärk permalänken.