Historiska reflektioner kring Per Gudmundsons debattartikel på SvT Debatt om kriminalisering av deltagande i terrorträningsläger

I går publicerade ledarskribenten på SvD och terrorbloggaren, Per Gudmundson, en debattartikel på SvT Debatt. Gudmundson menar i artikeln här att man bör kriminalisera deltagande i terrorträningsläger och medlemskap i terrororganisationer. Gudmunson har ett specialintresse i att bevaka dagens terrorrörelser och förgreningar. Intressant är dock att ta hans tankar och idéer och föra dem några årtionden tillbaka i tiden.

Tänk om Sverige eller något annat nordiskt land hade kriminaliserat deltagande i terroristträningsläger redan på 60- och 70-talet?

Intressant tanke då det finns många källor som visar att svenskar och andra skandinaver var på DPFLP:s, PFLP:s och Al Fatahs träningsläger där man lärde sig vapenhantering och sprängteknik. Och dessa träningsläger var ju inte de enda. Det fanns även träningsläger bakom järnridån.

Jag har i ett tidigare inlägg berättat hur en skånsk man intervjuades av Sydsvenskans Erik Magnusson om hur han gick med i KPML(r), skickades på träningsläger till de forna östländerna och, som han själv uppgav, hjärntvättades. Mannen beskriver hur han sedan blev ledare för ”Kommandogrupp R” i Malmö och hur de senare begår ett attentat mot den orientaliska mattaffären Arhan i Malmö. Om r-arna säger den skånske mannen att man ”välkomnade flera internationella terrorister till Malmö. Det kom folk från den tyska Baader-Meinhof-rörelsen, palestinska gerillakrigare från PFLP och ledande funktionärer från IRA i Nordirland. Några höll tal på hemliga partisammankomster. Andra hölls gömda i pålitliga bostadskollektiv.”

Intervjun med den skånske mannen görs med anledning av att det på 90-talet pågick en debatt kring så kallad ”åsiktsregistrering”. Den skånske mannen hävdar att det var rätt av Säpo att hålla koll på r-arna.

”Vi var farliga. Vi ansåg att varje terrordåd, varje mord och varje våldshandling var acceptabel om det ledde till en socialistisk revolution”, säger mannen, som senare av två r:are avvisas som en person som redan 25 år tidigare var känd för sin ”livliga fantasi”.

Vidare kan man läsa i olika böcker om hur skandinaver deltar i terrororganisationen PFLP:s träningsläger. Det kan man t ex göra i journalisten Peter Øvig Knudsens bok Blekingegadebanden (Gyldendal 2007, pocket 2009) som på svenska fick titeln Blekingegadeligan (Karneval Förlag 2009).

Av boken framgår att de första representanterna för Gottfred Appels kommunistiska ungdomsorganisation KUF, Kommunistiskt ungdomsfylking, skickades till PFLP:s träningsläger i oktober 1969. De två deltagarna med de synnerligen danska efternamnen Truedsen och Rasmussen fick där militär träning, förklarade sig vara frivilliga i kampen samt gavs täcknamnen ”Sami” och ”Abu Kamal”.

”Jeg tror egentlig ikke, jag taenkte så meget over, hvad vi skulle bruge traeningen til i praksis”, säger ‘Sami’ i boken. ”Men den kunne jo vise sig at vaere nyttig, hvis der opstod en revolutionaer situation hjemme i Danmark. Man kunne få brug for at spraenge for eksempel en bro i luften.” (Del 1, sid 132 danska pocketversionen)

Av boken framgår att ”Sami” och ”Abu Kamal” kommer på bättre tankar och lämnar KUF och PFLP:s kamp. Det fanns dock andra som fortsatter att vandra på de allt mer radikaliserade stigarna. Fler från KUF skickades på träningsläger.

I juni och juli 1970 deltog KUF:s Holger Jensen och Peter Døllner i ett PFLP-träningsläger i Jordanien. Samtidigt var grundarna av tyska RAF och venezuelanaren ”Carlos” också på träningsläger i Jordanien. Om de var på samma läger framgår ej.

Jensen har redan påbörjat aktiviteter med ”småvåld” av typen kasta flaskor på grekiska ambassaden. Men redan hösten 1970, precis efter hemkomsten från Jordanien, märktes en markant radikalisering. Den 8 september 1970 gjorde KUF ett brandattentat mot Bella Center i Köpenhamn och de deltog också i sammandrabbningar med polis i samband med Världsbanksmötet någon vecka senare.

Holger Jensen och Peter Døllner har otvetydigt gått till den danska historien som medlemmar av Blekingegadeligan, gruppen som kombinerade marxism med våld och Robin Hood-mentalitet. Under 1970- och 80-talet rånade och bedrog de för att ge pengarna i princip oavkortat till den palestinska kampen och PFLP. Omkring 30 miljoner danska kronor lyckades de råna till sig. Läs mer här.

Värt att notera är att de också den 9 november 1982 gjorde ett inbrott i ett svenskt vapenförråd utanför Flen, där de bland annat fick med sig pansarvärnsraketer, varav 26 senare hittas i ligans gömställe, täcklägenheten på Blekingegade (Blekingegatan).

Jag kan på många sätt varmt rekommendera Knudsens böcker om Blekingegadeligan, men jag måste också uppmana till att förhålla sig skeptisk till vissa saker. I synnerhet det faktum att Knudsen godtar vad hans källa (den anonyma ”Stemmen” i boken, dvs ligamedlemmen Jan Weimann) säger till honom utan att reflektera över dess osannolikhet.

Stemmen/Weimann hävdar att Blekingegadeligan var en självständig och isolserad grupp. De fick ingen hjälp från andra personer i det danska, skandinaviska eller europeiska samhället. De säger sig ha rekat, planerat och genomfört sina operationer by themselves.

Låt oss granska detta häpnadsväckande påstående ur svensk synvinkel. Närmre bestämd med inbrottet i ett vapenförråd i Flen.

Tänk er en handfull danskar som 1982 sätter sig i en bil med släp alternativt en buss. De kör till Helsingör, tar färjan över till Sverige och kör sedan norrut. Strax innan Stockholm svänger de av mot Flen, kör in i en skog, kliver ur bilen och hittar där ett stort vapenförråd (sicken tur!) varpå de bryter sig in där (sicken tur igen, de har alla verktyg med sig som de behöver!) och hittar 34 svensktillverkade pansarvärnsraketer, 120 handgranater, ett större antal trampminor, tio kassar plastiskt sprängmedel, ett par kassar pentylstubin, detonatorer, elektriska tändsatser samt sex kassar ammunition innehållande flera tusen patroner – allt som de tar med sig hem till Danmark.

(Bytets storlek är hämtad ur danska pocketupplaga del II sid 123 om någon undrar)

En flundra kan ju alltid undra varför de åkte ända till Flen, då det fanns gott med vapenförråd på närmre håll, typ i Skåne, eller för all del i Blekinge där KAK på 70-talet hyrde en stuga och genomförde vissa träningsläger med kampsportsinslag. Varför Flen? Knudsen anger själva att gruppen inte ville att misstankarna skulle falla på en grupp i Danmark. Därav att man siktar in sig på vapenförråd i Sverige och Norge. Min slutsats: Flen valdes då det inte fick vara för långt söderut.

Men vem är så enfaldig att tro att gruppen agerar självständigt utan insidesinformation? Blott den naive.

För parallellt med inbrott i vapenförråd går gruppen i full gång med att planera kidnappningen av en rik person som man ska få 25 miljoner dollar för. Pengarna ska levereras direkt till terrororganisationen PFLP:s beställare Marwan el Fahoum. Inte heller här inriktar man sig på danskar. Av säkerhetsskäl börjar gruppen reka på rika norrmän, svenskar och västtyskar. De rekar i Stockholm på medlemmar ur familjen Wallenberg samt på Antonia Ax:son Johnson. Om de är i Norge vet jag ej, men de genomför kartläggning kring Braathen. Den lilla danska gruppen åker till Västtyskland och spanar på den tyske muttermiljadären Würth och hans genombevakade slott. De lyckas så bra att de vet att Würth har en monitor i sovrummet. I täcklägenheten på Blekingegade hittas sen en privat bild hemma från Würths slott som föranleder läsaren att tro att ligan även fysiskt sett lyckades infiltrera familjen Würth och dess bostad. Ja och så rekar ligan även på familjen Rausing, närmre bestämt på studenten Jörn Rausing, som bor och pluggar i Lund. Bröderna Weimann genomför konsultuppdrag på UB i Lund samtidigt som Blekingegadeligans medlemmar turas om att sitta i ett träd i Botaniska trädgården för att kartlägga den unge herr Rausings liv och leverne inför kidnappningen. Kidnappningsplanerna gick långt och avbröts i sista stund framför Rausings lägenhetsdörr. Sägs det. Men fortfarande finns det dom som menar att kidnappningen kan ha genomförts.

Författaren Knudsen accepterar i alla fall okritiskt att denna lilla dryga handfull danskar säger sig ha agerat självständigt som spanare, rånare och bedragare. De är än här och än där i Europa och i Mellanöstern och Knudsen verkar inte reflektera över att det onekligen är intressant med hur mycket de hinner med utöver sina heltidsjobb.

I böckerna om Blekingegadeligan nämns ett svenskt namn, en person som söker kontakt med PFLP i början på 70-talet. Det är Staffan Beckman, vars bravader ni kan läsa mer om här. En annan person som sökte kontakt med palestinierna var Jan Guillou. I tidningen Lektyr nr 38/1969 ställer han upp på bild och poserar med olika vapen i hand.

”Jag var förste svensk i palestinska gerillan”, lyder rubriken. I ingressen förklaras att Jan Guillou är journalist och att han nu ska beskriva sin tid i det palestinska lägret. Som journalist alltså:

”Med licenstillverkad svensk k-pist drog han under en månad runt i gränsbergen. Under ständigt bombhot var han med om att planera anfall mot israeliska posteringar”, står det att läsa.

Ja, nu har ju Jan Guillou väldigt livlig fantasi och jag tar honom inte fullt på allvar, men det är onekligen intressant att man på 60-talet ogenerat förde fram Guillous dubbla roller. Både (oberoende?) journalist och soldat/strategisk rådgivare för den palestinska gerillan. På en gång. Här kan ni förresten läsa mer om hur Jan Guillou vill övertyga den palestinske DPFLP-chefen Abu Leila om att min man, Gunnar Ekberg, skulle gripas och förhöras under dödshot då Guillou misstänkte att Ekberg jobbade för den svenska underrättelsetjänsten (vilket ju var sant). Parallellt med detta säger sig Jan Guillou så här i efterhand ha avslutat sina kontakter med KGB då han var på väg att avslöja IB för FiB/Kulturfronts räkning. Som oberoende journalist, naturligtvis!

Vill ni läsa mer om Ekbergs erfarenheter av skandinaviska (och svenska) kontakter med rörelserna i Mellanöstern kan ni läsa hans bok De ska ju ändå dö (Fischer 2009).

Själv går jag vidare till ”Promemoria angående vissa händelser vid sjukvårdsförvaltningen och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelnings sektion i Göteborg m m”, daterad 1975-10-30 och ankomststämplad på justitiedepartementet samma dag. Det är den här som har gått till historien som den så kallade Ebbe Carlsson-rapporten. Få har sett den, än fler har dömt ut den (utan att ha sett den).

Stora delar av rapporten är hemligstämplad, men mycket material har lämnats ut, allaredan 1975. Av någon outgrundlig anledning verkar det som om Riksarkivet i Arninge har lagt på en sekretess-ribba som inte var av vare sig 70-tals eller 80-talsmått. Således är min personliga uppfattning att den som begär ut handlingar i dag får ut mindre än vad man fick för 20-30 år sedan.

Detta PM som få har sett, men som dömts ut av än fler som blahablaha, innehåller faktiskt uppgifter som väl stämmer överens med den bild som redovisats i efterhand i böcker m m. Som exempel kan jag nämna att Säpo i december 1974 fick information om att terrororganisationen Baader Meinhofligan kontaktat KFML(r) i Stockholm och ville ha hjälp med…

”… att väcka internationell uppmärksamhet för ligans situation i V-Tyskland. Ligans förespråkare som är från Hamburg ville ha KFML(r):s hjälp att företa ockupation av en ambassad i Stockholm”, står det i dokumenten som kan läsas i sin helhet här.

Således kan vi konstatera att allt i Ebbe Carlsson-rapporten inte var blaha blaha, så som vissa hävdar. För det är ju ett historiskt faktum att RAF-anhängare ockuperade Västtyska ambassaden i Stockholm den 24 april 1975, ungefär fyra månader efter att Säpo fått varningen.

Utöver detta återfinns information om flera svenska kvinnliga läkare som onekligen inte bara verkar ägna sig åt gamla och sjuka. En läkare (av mig betecknad NN) avlyssnas den 30 juli 1974 där hon diskuterar med någon om några ”paket” som är på villovägar. De har hamnat i (r-arnas) internationella utskotts lokaler.

”Det hade blivit ‘lite hastverk med paketen’ så (NN) hade ej haft tid att sätta adresslappar på dem. Orsaken var den, att det varit en polisrazzia i kvarteret, där hon bor i Göteborg, och hon hade trott, att det gällde henne. XX (en mansperson) hade därför fått hämta ‘paketen’ och föra dem till Marx Engelshuset. ‘Hade de kommit på dom, så hade jag haft svårt att förklara’, uppgav NN”, står det i den av Justitiedepartementet hemligstämplade rapporten.

Utöver detta finns bland annat uppgifter om långtgående planer på en terrorattack mot schlagerfestivalen 1975 i Göteborg och Stockholm. Detta hot tog svenska Säpo på allvar, vilket framgår av Expressens bevakning i ärendet från 1988. Lars Berghagen berättar bland annat om den rigorösa bevakning som artisterna var utsatta för utan att riktigt förstå varför. Man planerar även att angripa synagogor i Stockholm och Göteborg. De så kallade ”tomteaktionerna” hade genomförts i Malmö och Köpenhamn, vilket innebar att man klistrat något (gissningsvis tomtar) och totalförstört affärsinnehavares skyltfönster. Aktionen framhävdes som framgångsrik.

”KFML(r) ville ta åt sig äran av att ha börjat med det aktuella klistret. IRA uppges vara hjärnan bakom tomteaktionen”, står det i Säpos PM daterat 19750102, se det här.

Vidare står det att läsa att KFML(r):s centralkommitté 1972 planerade att sända minst fem män till Jordanien på ”specialuppdrag”. Planerna omgavs med stor sekretess. ”Resenärerna har stark anknytning till KFML(r):s militärutskott”, står det att läsa.

Nyfiket slår jag på personerna som uppges vara utvalda till denna hemliga resa och konstaterar att en av de fem blivit professor. En annan fick en chefsbefattning på en kommun. Kanske åkte de på sin hemliga resa. Eller så gjorde de inte det. Oavsett tycker jag att det finns något viktigare att reflektera över. Varför i hela fridens namn skulle ett litet pytteparti ha ett ”militärutskott”? Kanske för att r:et står för ”revolutionerna” och att de förberedde sig för en revolution.

I Ekbergs bok hittar jag vad KFML, eller SKP som de hette 1975, arbetade med att kartlägga det svenska försvaret. Ekberg skriver:

”Partiets dåvarande försvarsutskott fastställde följande inriktning för värnpliktiga och andra medlemmars underrättelseinhämtning:

  1. läget av kommandocentraler, stridsledningscentraler och stabsplatser.
  2. ta reda på så långt möjligt krigsplanläggningen.
  3. kartlägg polisens verksskydd och driftsvärn.
  4. kartlägg krigsplaneringen för kraft, el och tvt (televerkets nät)
  5. Vilka är anställda vid CB X (trol civilbefälhavaren) Tjänsterum, låsanordn, säkskydd. Sätt för rekrytering av medarbetare, tjänstebostad och annan bostad.
  6. Medlemmar skall söka inträde i HV (hemvärnet), CF (civilförsvaret), lottakåren m. fl. organisationer
  7. Lämpliga kanaler vid militära förband är körcentraler och staber”

Källa uppges vara SOU 2002:87: PM 10.2.1976, Ö IV vol. 450 MUST:s arkiv.

Det här blev nog något av de längsta inlägg jag skrivit. Hoppas några kommit till slutet och dessutom minns var allt började. Med Per Gudmundsons förslag om att kriminalisera deltagande i (terror)träningsläger och medlemskap i terrororganisationer. En intressant tanke att tänka sig vore att vi och andra skandinaviska länder hade infört detta för ungefär fyrtio år sedan. Hade historiens vingslag ändrat sig och i så fall på vilket sätt?

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Blekingegadeligan, Carlos Schakalen, Danmark, DPFLP, FiB/Kulturfront, Göteborg, Gunnar Ekberg, IB, IB-affären allmänt, IRA, Jan Guillou, Journalistik, Kalla kriget, KFML, KFML(r), Malmö, Marwan el Fahoum, Norge, Palestinarörelsen, PET, PFLP, Rote Armeefraktion (RAF), Säpo, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, Stockholm, Sverige. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Historiska reflektioner kring Per Gudmundsons debattartikel på SvT Debatt om kriminalisering av deltagande i terrorträningsläger

  1. Bo Hogrelius skriver:

    Utmärkt men vad gäller SKP där jag var medlem så stod frågan helt annorlunda för oss.Vi ville ha ett starkt svenskt försvar mot hotet från Sovjet. Vi litade inte på att det försvar vi hade skulle stå emot Sovjet så som man borde därför uppmanade vi till att göra militärtjänst och gå med i hemvärnet osv. Säpo har många år efteråt själv sagt att de hade en delvis felaktig syn på SKP, de säger efteråt att vi aldrig var något hot mot Sverige.

  2. KLARTEXTEN! skriver:

    Nu skrev Gudmundson om islamister, långt mer hängivna än rödvinskommunisterna! Så mkt dålig jämförelse

    • Lena Breitner skriver:

      Hej!
      Jag tror inte riktigt du har insett hur hängivna man kunde vara inom de marxistiska rörelserna. De allra flesta var oförargliga, men det fanns delar av rörelsen som inte var det. De åkte på terrorträningsläger och umgicks där med personer från den tidens fruktade terrororganisationer – PFLP, RAF, IRA Japanska Röda armén. De byggde nätverk. Jag nämner flera terroraktioner i Sverige i min text, varav flera planerade och några genomförda. Ockupationen av Västtyska ambassaden är en, attentatet mot Arhan är en annan.

      Jag skulle rekommendera dig att läsa böckerna om Blekingegadeligan. Där får du på djupet insikt om hur en grupp skandinaver radikaliseras å det grövsta. Deras våldsbenägenhet beskrivs med saklighet i Knudsens böcker, hur de fyller en del av en cykelslang med sand och täpper till den med en plugg. Därefter använder de denna rörliga batong till att slå en vakt i bakhuvudet med. Under rättegången mot ligan framgår det att mannen ifråga drabbats av för tidig Parkinson. Vi får glimtar av vilka psykiska besvär andra offer drabbats av.

      Det sista rånet som Blekingegadeligan genomförde misslyckas som bekant. En polisman sköts ihjäl av en av ligans medlemmar. Det är fullt möjligt att det dödande skottet avlossades av en man som deltagit i regelrätta strider nere i Mellanöstern (Marc Rudin).

      I övrigt utpekas en av de svenska kvinnliga läkarna i Säporapporterna som en av de som var engagerade i förberedelsearbetet vid PFLP:s och Japanska röda arméns terrorattack mot Shell-raffinaderiet i Singapore i januari 1974 samt att hon ska ha transporterat sprängmedel till PFLP-kretsar i Paris. Hon gifte sig senare med en av PFLP:s ledare.

      Det svenska samhället i gemen har varit väldigt naivt vad gäller att tro att terrorn över huvud taget haft en historia här i Skandinavien. Vi tror på något sätt att terror bara finns någon annan stans. Hängivenhet och galenskap är ingen ny företeelse. Inte ens i Sverige.

      Hälsar
      Lena

Kommentarsfältet är stängt.