Reflektioner kring senaste Hamiltonfilmen, flygplanskaparen Mouna Soudi och mordförsöket på Ben-Gurion

Såg relativt nya Hamiltonfilmen I nationens intresse igår. Förutom att det var svårt att få ihop en logik i handlingen så var det väldigt klart och tydligt att det var författarens våta dröm att vi skulle samarbetat med PLO på något underligt vis som inte helt framgick med logik det heller. Bristerna i manuset gick inte att dölja hur mycket bom och pang de än lagt in i handlingen.

Jag noterade att en ”Mouna” var med i filmen och som sa sig företräda PLO. Det var nog inget slumpvis valt namn. Mouna fick visserligen ett annat efternamn i filmen (Al Fathar vilket ju kan tolkas som en omskrivning för ”från Al Fatah), men Mouna Soudi-fallet har ju engagerat hr Guillou sedan 60-talet. Han tillhörde och tillhör skaran som ivrigt framhäver hennes bakgrund som skulptris och konstnär och att hon hade utställning med palestinska barnteckningar på ABF i Stockholm 1969 och puttenutt hit och dit fastän han och alla andra Mouna Soudi-kramare by the way råkar ”glömma bort” att lilla Mouna redan under utställningestiden i Sverige sa att hon var med i Folkfronten (PFLP) som just vid den tidpunkt redan hade inlett sitt arbete med att bl a kapa flygplan.

En kort tid efter utställningen i Stockholm och Göteborg 1969 greps hon med irakiern Suheir Razzak och svensken Rolf Svensson på ett hotellrum på Hotel Carlton i Köpenhamn med en handgranat, en pistol och ammunition. Det nystades upp en plan om att mörda Ben-Gurion och därefter blev Mouna utvisad ur Danmark på livstid, vilket i sig säger väldigt mycket om hur danskarna såg på damen. I september 1970 var Mouna Soudi som medlem i Folkfronten en av deltagarna i kapningen av fyra passagerarflygplan varav tre landade på Dawson Airfield och där de tre senare sprängdes.

”I en senare intervju uttalar sig Mouna om kapningen som hon fann ‘estetiskt tilltalande’. Bilden av planen i den jordanska öknen tyckte hon var ‘fantastisk’ och tillade: ‘Jag tycker om enkla landskap där ljuset ändrar färg under dagen'”, skriver Gunnar Ekberg i sin bok De ska ju ändå dö.

Exempel på hur Mouna Soudi urskuldas har ni här. Spola fram till 31 minuter in i Nordegren i P1 från 27 augusti 2009 så får ni höra journalisten Vanna Beckman som får frågan av Nordegren om en person som gripits misstänkt för terroraktion. Notera att Beckman medvetet undviker att ange Soudis namn, vilket onekligen gör att lyssnaren har svårt att kolla fakta i ärendet. Så här säger Vanna Beckman:

”Jag kände en kvinna i Beirut som hette … ja som eh är skulptör och hon gjorde en utställning i Stockholm av palestinska barnteckningar. Alltså barn i flyktingläger. Och när hon besökte Stockholm för att göra denna utställningen, då bodde hon hos mig.  Och då stod säkerhetspolisen bil utanför dörrn, eller utanför porten på huset. Det tror jag. Men sen så när jag var… Alltså jag var i Israel 1969 efter att jag egentligen hade flyttat hem och då i samband med det eller under den tiden så greps denna kvinna tillsammans med någon annan palestinier i Köpenhamn och anklagades för att ha velat genomföra nån, jag vet inte vad. Terroraktion. Men de släpptes och frikändes vad jag förstår. Jag har sen aldrig träffat den här kvinnan mera. Men så har jag förstått det.”

Detta är bara ett exempel på hur kultur har använts i historien som cover för terror och underjordisk verksamhet.

Vill du läsa mer om mordförsöket på Ben-Gurion och fallet Rolf Svensson, Razzak och Soudi så är enligt min uppfattning det som är mest ”up-to-date” vad som står i kulturredaktören på Berlingske Bent Blüdnikows bok ”Bombeterror i København – Trusler og terror 1968-1990″, utgiven på Gyldendals förlag (2009). Av hans redovisning framgår att sanningen om de tre bäst hämtas ur det danska utrikesministeriets arkiv, som i sin tur bekräftar att dansk media har förhållit sig mest korrekt i sin rapportering. Kort och gott hade Soudi 1969 erkänt för dansk polis att hon levererat paket med vapnen till Svensson, som i sin tur skulle smuggla vapnen till Sydamerika, där Razzak i sin tur skulle utföra själva dådet.

”Der er ikke tvivl om, at en mordplan var lagt og at PFLP var involveret, men oplysingar tyder på, at Mossad var orienteret og brugte svenskeren Rolf Svensson som spion”, skriver Blüdnikow.

Svensson kan inte svara för sig. Han avled 1978.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Danmark, film, Göteborg, Gunnar Ekberg, Jan Guillou, Journalistik, Kalla kriget, KFML, Mossad, PET, PFLP, Stockholm, Sverige. Bokmärk permalänken.