Aleksander Radler, Francis Walsingham och Bert Stenfeldt. Föredrag på Armémuseum på söndag

På söndag den 21 oktober håller Föreningen Sveriges öga och öra en föreläsningsdag på Armémuseum i Stockholm. Programmet har ni här. 

Föreningen, som sedan 2007 har arbetat med att lyfta fram underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia, har ju fram till nu lagt väldigt mycket fokus på kalla kriget. Därför vill jag först och främst puffa för att föreningen välkomnar föredragshållare som ägnar sig åt lite äldre historia än just kalla kriget. Ni vet väl att spionage är väldens näst äldsta yrke? Därmed välkomnar vi att Anders Andersson nu på söndag ska hålla föredrag om underrättelsespelet under Elizabeth I:s dagar. Därav att jag nämner Walsingham i min rubrik. Och jodå. Det finns en svensk koppling i föredraget.

I övrigt blir det rätt mycket kalla kriget. Ordföranden Christer Olsén inleder med ett anförande om vad kalla kriget egentligen var.

Därefter kommer Svante Winqvist och jag att berätta om fallet Aleksander Radler, mannen som i somras till sist erkände att han varit agent för DDR:s fruktade säkerhets- och underrättelsetjänst Stasi. Rätt intressant att en tidigare svensk underrättelseagent (Winqvist) har analyserat en Stasiagents akt ur ett underrättelseperspektiv. Jag tror mig våga utlova aspekter som kan vara väl värt att fundera på. Min uppgift blir att göra en introduktion och sätta fallet i sitt sammanhang.

Efter sejouren till Elizabeth I:s 1500-tal återgår vi till kalla kriget då den pensionerade generalmajoren från flygvapnet, Bert Stenfeldt, kommer att tala om de svenska flygstridskrafterna under kalla kriget. Han är den ende som flugit SAAB:s alla stridsflygplan, han minns nedskjutningen av DC 3:an 1952 och när U137 gick på grund i Blekinge 1981.

”Om vi ska ha ett försvar är min uppfattning att vi först och främst ska satsa på underrättelsetjänst samt forskning och utveckling inom teknikområden”, säger Bert Stenfeldt.

Själv skulle jag vilja tillägga att man även måste satsa på historisk forskning kring kalla kriget sett ur ett underrättelse- och säkerhetstjänstperspektiv. Kalla kriget var i högsta grad ett krig mellan underrättelse- och säkerhetstjänserna och tar vi inte med dessa aspekter riskerar vi att feltolka och missuppfatta vår nutidshistoria. Vi får så att säga bara med halva sanningen.

Min personliga uppfattning är att våra underrättelse- och säkerhetstjänster borde må bra att få sin historia beskriven lite närmre. 2009 var jag på en bokrelease av PET – historien om Politiets Efterrettningstjenste fra den kolde krig til krigen mod terror. Debatten och mottagandet av PET-kommissionens arbete har väl knappast gått någon intresserad förbi. Fortfarande än i dag får den efterverkningar i det danska nyhetsmaterialet. Öppenheten som PET-kommissionen verkat under (egen hemsida, nerladdningsbara pdf-er och inte minst vad man skriver om) är föredömlig och gör mig som svensk lite avundsjuk.

Och så var det en sak. Under den där kvällen passade jag på att fråga en av författarna, Regin Schmidt om hur PET som organisation hade mottagit granskningen av organisationen.

Svaret blev att en oplanerat positiv effekt hade uppstått. Kommissionens arbete hade ett utåtriktat syfte, men även PET som organisation stärktes. De egna medarbetarna var helt enkelt inte medvetna om sin egen historia!  

Skratta ni, men det är ju egentligen så självklart. Underrättelse- och säkerhetstjänster ska ju av säkerhetsskäl vara så sektionerade och hemliga att den ena handen inte ska veta vad den andra handen gör. Eller för all del vad all personal eller agenter heter. Således påverkas även underrättelse- och säkerhetstjänsterna av medias skildringar av organisationen, trots att det som står i media inte alltid är med överensstämmelse med den så kallade verkligheten. Chefer och kollegor kan helt enkelt inte alltid gå ut internt i organisationen och berätta att media fått något om bakfoten.

PET-kommissionens arbete stärkte alltså PET fastän det inte var själva tanken från början. MI5 lät skriva sin officiella historia i ett minst sagt tungt verk och jag är övertygad om att det haft samma effekt. Man kan inte bygga hemliga organisationer på att bara vara hemliga. Man måste fylla dem med historia också, trots de mängder av säkerhetshänsyn som verksamheten verkar under.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i 1500-tal, DDR, Kalla kriget, Stasi, Sverige, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.