Riksdagsmotion om oberoende forskningsuppdrag om relationerna till DDR under kalla kriget

Riksdagsmannen och ledamoten i Moderaternas partistyrelse, Hans Wallmark, har lämnat in en motion om DDR och Stasi. Wallmark vill att riksdagen ger Utbildningsdepartementet i uppdrag att i sin tur ge en eller flera forskningsinstitutioner i uppdrag att belysa Sveriges relationer till DDR under kalla kriget.

Det enda forskarnamn som nämns är professor Birgitta Almgren, där hennes insatser genom att belysa DDR:s påverkansarbete inom kultur och skola (Inte bara Stasi, 2009) samt misstänkta Stasiagenter som utretts av Säpo (Inte bara spioner, 2011) framhävs.

Motion 2012/13:M1685 ”Forskningsprogram om Stasi och DDR” kan ni själva läsa här. Den har mycket i sig som jag upplever som tilltalande. Det främsta är att Wallmark vill att den oberoende forskningen ska analysera relationerna till DDR. Alternativet hade varit politiskt tillsatta kommissioner, och sådana charader där ledamöterna betecknas som oberoende fastän så inte alltid är fallet betackar jag mig för.

Det andas också något annat intressant för den som riktigt lusläser motionen:

”DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det också viktigt att forskarna i de olika länderna har tillgång både till egna arkiv som dem i grannländerna.”

Det här var fantanimej något av det vettigaste jag läst på länge. Jag har länge hävdat inför norrmän och danskar (forskare och journalister) att vi måste ta del av varandras erfarenheter och kunskap. Naturligtvis måste finländare och islänningar också med på banan.

Spionage, eller för all del terrorism, arbetar inte inom specifika nationsgränser. Vi begår således stora misstag om vi inte höjer blicken över våra egna nationsgränser och ser historien i ett vidare perspektiv. Sverige måste således bli mindre navelskådande. 

Holm Haase-affären 1968, som jag och min man guidar om i Malmö, var en spionaffär i Öresundsregionen innan Öresundsregionen var uppfunnen som begrepp. Holm Haase-affären behandlas däremot oftast som en dansk affär helt enkelt därför att Holm Haase greps och dömdes i Danmark. Men det var alltså också en svensk affär.

Okunnigt uttrycker sig ibland människor om att det bara är två som dömts för spionage för Stasi i Sverige. Tolkningen görs därmed om att Stasis verksamhet (väl) inte var så stor. 

Det finns två svar på detta som jag brukar ge. Det ena är säga att spionage har vissa likheter med narkotikahandel. Intuitivt begriper de flesta att det är småfisken inom ”narkotikabranschen” som åker dit. Langarna. Kurirerna. I princip aldrig de på toppen som organiserar, finansierar och tjänar de grova pengarna. Jämförelsen med spionage blir klockren. Det är mest småfisken som åter dit. Förbindelseofficerarna tar oftast inte några risker. De sitter onåbara i sitt hemland, eller har täckanställning på en ambassad och skyddas således av diplomatisk immunitet. Det enda de riskerar är att bli utvisade.

Det andra svaret är att vi inte bara ska titta på Sverige. Personer dömda i andra länder kan mycket väl ha varit verksamma i vårt eget land. Holm Haase är bara ett exempel på detta. Jag skulle kunna ge flera!

”Spionage kan betragtes som international bagmandskriminalitet. Det kan vi kun komme til livs ved at samarbejde”, sa danska säkerhetspolisens, PET:s, Niels Schmidt 1980 (yes!).

Någonstans har vi här kärnan på problemet med att ta itu med vår nära svenska historia. I Danmark kunde man 1980, nio år före murens fall, säga att Danmark inte bara samarbetade inom Nato-sfären för att lösa spionfall. Man samarbetade även med Sverige. Man sa det rent ut. Men i Sverige har vi fortfarande väldigt svårt att säga att vi faktiskt under kalla kriget intensivt samarbetade inom Väst- och Natosfären inom områden som spionage och terrorism. Officiellt var vi ju alliansfria! Det sa våra politiker!

Det man välvilligt kan andas i Wallmarks motion är alltså att forskningsprojektet om relationerna till DDR inte bara bör bli ett svenskt projekt utan genomföras som samverkansprojekt med andra nordiska länder.

Det är en naturlig konklusion, eftersom en agent bosatt i ett nordiskt land ofta utförde uppdrag i grannländer.

Det finns dock vissa aber i motionen. Wallmark skriver att det finns fyra goda skäl till öppenhet. Det första handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner.

Jag tror att de flesta tycker att det är vettigt att utpekade ska kunna bemöta påståenden medan de är i livet, men jag vill då påminna om att en enig riksdag har klubbat en svensk sekretesslagstiftning som bygger på att de som berörs i akterna bör vara döda när materialet offentliggörs.

Således kan man antingen tolka Wallmarks påstående som okunnigt (han känner inte till sekretesslagstiftningens intentioner) eller revolutionärt (han vill till se ett genomgripande förändring av sekretesslagstiftningen). Själv hoppas jag på det senare. 

Det andra aber jag lägger om motionen handlar om Rosenholz.

”Bäst är kunskapen om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv, de så kallade Rosenholz-dokumenten, hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där”, skriver Wallmark.

Jag säger nja till påståendet. Det känns som om Wallmark fått lite om bakfoten. Låt oss reda ut begreppen:

Vid återföreningen av Tyskland återstod 111 000 löpmeter sak- och personakter i Stasiarkivet. Dessa öppnades för forskning och individer fick även rätt att ta del av sina akter. Detta har lett till att man har kunnat konstatera att ungefär 600 000 agenter varit verksamma för Stasi över perioden 1950-90.

Mängder av agenter har avslöjats av journalister, forskare eller av enskilda individer som tagit del av sina akter ur Stasiarkivet. De har inte behövt Rosenholz  för detta! 

Vad Wallmark missar i sin formulering är att Stasis huvudverksamhet var DDR. Vad Wallmark missar i sin formulering är att det var de inrikes avdelningarna som var storleksmässigt totalt dominerande inom Stasi. Således finns mest information om Stasis verksamhet i det originalarkiv som Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, tog över när det bildades i december 1991.  

Vad Wallmark rimligtvis bör vara ute efter är ju rimligen Stasis verksamhet i Norden, för det är ju det motionen handlar om. Detta är en helt annan femma och det är nu vi kommer till Rosenholz.

Stasi bedrev spionage i Norden, dels genom det civila utrikesspionaget Hauptverwaltung Aufklärung, HV A, dels genom andra ”inrikes” Stasiavdelningar. 

Av de ca 91 000 fast anställda som Stasi hade vid murens fall var endast ca 3 000 anställda av HV A. Det är 3,3 procent!

Av de ca 189 000 agenter som Stasi hade vid murens fall var gissningsvis bara ett par tusen verksamma för HV A. Det är också en bråkdel! Men en mycket viktig bråkdel!

Erfarenheten från forskning om Västtyskland visar att ca 50 procent av Stasiagenterna i BRD leddes av HV A, 50 procent leddes av ”inrikes” Stasiavdelningar. 

Erfarenheterna av forskning om Västtyskland visar att de allra bästa agenterna var HV A:s agenter. Erfarenheten visar också att vissa agenter som drevs av ”inrikes” Stasiavdelningar även registrerades i HV A:s kartotekssystem.

Detta är mycket viktigt att förstå. Det är nämligen grädden på moset som fanns i HV A:s kartotekssystem! Det är därför de är så intressant med Rosenholz. Inte för att man hittar ”flest” agenter där utan för att man får ”the best”! 

Nästa viktiga påpekande är att ”Rosenholz” inte är fritt för forskning. Amerikanska CIA kom över mikrofilmade kopior av en del av HV A:s kartotekssystem i samband med murens fall. Närmre bestämt den del av kartotekssystemet som gällde aktuella personer hösten 1988. Forskare har inte tillgång till detta kartotekssystem, som närmast bör beskrivas som ett personregister, absolut inte som ett agentregister.

Genom specialavtal överfördes kopior på kartotekskort i Rosenholz gällande TYSKA medborgare till TYSKLAND i början på 2000-talet. Dessa kartotekskort är öppet för forskning.

Resultatet av forskning på tyska Rosenholz och resten av Stasiarkivet kunde ge följande slutsats om Stasis verksamhet i Västtyskland i slutet av kalla kriget, vilket framgår av denna enkla talande bild här. 

Motsvarande grafiska skildring av Stasis verksamhet i Norden kan inte göras så länge de nordiska Roseholzkorten hålls i hemligt förvar hos CIA. Om CIA återbördar de nordiska kartotekskorten till Stasiarkivet (där det hör hemma) så kan även vi i Norden i framtiden få se en grafisk skildring av Stasis verksamhet hösten 1998 vi också. Men nu kan vi inte det. 

Det blev många ord om en liten motion, som säkert likt andra enskilda riksdagsmotioner kommer att röstas ner. För så är det tydligen i Sveriges riksdag. Enskilda riksdagsledamöters motioner röstas alltid ner har jag förstått. Men glöm inte att det också är spännande att se temperaturen i riksdagen, i synnerhet från en person som företräder ett regeringsparti och som därtill sitter i partiledningen.

Tids nog får vi nog vår kalla krigshistoria beskriven. Men ska vi få den belyst i vår samtid medan folk är i livet som ska kunna bemöta påståenden krävs en förändring av vår sekretesslagstiftning. Vill regeringen det?

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i alliansfrihet, BRD, BStU, CIA, Danmark, DDR, Forskning, Gotlandsmanifestet, Gustav Holm Haase, Hauptverwaltung Aufklärung, HVA, Kalla kriget, Malmö, Nato, Norge, PET, Rosenholz, Säpo, Stasi, Svensk neutralitet, Sverige, Tyskland, Västtyskland. Bokmärk permalänken.