Ska alla Stasiagenter ses som skyldiga – eller kan de ses som offer också?

I gårdagens Kvällsposten Kultur läste jag ett inlägg av journalisten och Malmöbon Irka Cederberg. Cederberg tar upp det komplicerade ämnet DDR, Stasi och skuld. Vem har skuld egentligen? Kan man både ha skuld och vara ett offer?

Det är viktiga aspekter som Cederberg tar upp, men texten påminner mig också om något annat. Om att det som känns självklart för mig kanske inte är det för andra svenskar.

I Cederbergs beskrivning var Ina Thomas ett barnhemsbarn som rekryterades av Stasi. Stasiofficeren intar rollen som ställföreträdande förälder. Det är en strategi som känns igen, inte bara från Stasi. Vi får veta att Ina Thomas lämnar uppgifter till Stasi, men inget viktigt. Efter murens fall blir hon avslöjad och blir av med sitt arbete på grund av sin Stasibakgrund. Är hon ett offer eller förövare eller både ock?

Cederbergs budskap är att ingen ska dömas ohörd. Jag skulle vilja lägga nya lager till detta. Titta på debatten i Sverige kring Säpos utredningar om misstänkt Stasibelastade personer! Ropen skallade under lång tid om att ”alla namn (ur Säpos arkiv) skulle fram!” I debatten utgick man av någon outgrundlig anledning från att alla utredda egentligen var skyldiga, oklart till vad, men skyldiga var de i alla fall hela högen. Sedan hände något på justitieminister Beatrice Asks tjänsterum och samtliga partiföreträdare i riksdagen blev som vattenkammade pudlar. Nu skulle inte ett enda namn fram i dagens ljus! Alla nickade unisont, från vänster till höger.

Hade någon ens tänkt på att det fanns ett tredje alternativ? Att man borde betrakta gruppen utredda som en ohomogen grupp? Svensken ska ofta likt en besserwisser-tonåring indela världen i svart och vitt. I verkligheten finns inte dessa skarpa gränser mellan offer och förövare. Förövare kan också bli offer, offer kan också bli förövare. Är det inte självklart att alla som utreds som misstänkta för något inte per definition är skyldiga?

Nästa lager jag vill lägga till detta är Regeringsrättens dom 1516-10 om att professor Birgitta Almgren år 2010 skulle få se dessa omkring 60 omdiskuterade Säpoutredningar från 2000/01. Hon fick detta, men med förbehåll.  

”Uppgifter i handlingarna som rör enskilda får inte publiceras eller lämnas vidare till någon annan, inklusive den berörde själv, om de inte har sådan form att de enskilda inte kan identifieras”, står det på sidan 10 i domen.

Detta förbehåll, som nu är ett prejudikat, har nu uttolkats som att den forskare som tar del av utredningarna hos Säpo inte har rättighet att över huvud taget prata med den som utredningen handlar om.

Eller jo, teoretiskt kan naturligtvis forskaren prata med den som berörs, men påföljden är kristallklar: åtal och risk för fängelse.

Regeringsrätten har således skapat de allra bästa förutsättningarna för att den som berörs skall vara ohörd (läs: behandlas som om denne vore död)

Regeringen lät för några månader sedan ta fram en så kallad vitbok om Stasi och konstaterade att allt var bra som det var. Forskningen var fri. Regelverket behövde inte förändras. Unisont kvittrade riksdagspartierna sitt samtycke i riksdagen.

Irka Cederbergs artikel om Stasi visar att Tyskland moget reflekterar kring begrepp som offer och förövare. Man tar i historien på ett helt annat sätt än vad vi gör i Sverige. I Tyskland har man strikta lagar för den som vill ta del av Stasidokumenten. Personer som varit rekryterade före 18 års ålder skyddas t ex i lagstiftningen. Som journalist/forskare får jag inte ut dessa dokument. Ett universitet i Tyskland som drabbas av ett Stasiavslöjande begär aktinsikt och gör en bedömning från fall till fall.

Cederberg undrar om vi kan förlåta och hävdar att ingen bör dömas ohörd. Det låter bra, men vad jag saknar är påpekandet om att detta inte accepteras i Sverige enligt en prejudicerande svensk dom gällande ungefär 60 människor i Sverige. De som fortfarande är i livet får inte höras. De får inte lämna sina synpunkter. De skall behandlas som om de vore döda, oavsett om de är det eller inte. Och till denna dom har riksdagen kvittrat att allt är så bra som det är.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.