Min debattartikel i Axess om DDR, Stasi, Luleå stift och IKEA (och en känga till de som ännu inte visat färg)

I fredags damp den så äntligen ner. Senaste numret av Axess Magasin. På sidan 31 har jag en debattartikel om de svenska relationerna mellan DDR och Stasi. I den tar jag upp två banbrytande beslut kring DDR och Stasiarkivet som tagits under det senaste året.

Det är unikt att Luleå stifts domkapitel genom ett disciplinärende begärt aktinsikt i Stasiarkivet i Tyskland. Har ni hört talas om någon annan svensk arbetsgivare eller svensk (politisk- eller frivillig-) organisation som gjort något liknande? Nä, tänkte väl det. 

Det är unikt att IKEA i egenskap av företag i höstas beslutade  att begära aktinsikt i Stasiarkivet. Har ni hört talas om något annat svenskt, eller för all del utländskt företag, som har begärt aktinsikt i Stasiarkivet? Nä, tänkte väl det. 

Vad är då poängen med debattartikeln? Jo, under lång tid har man i Sverige viftat bort DDR- och Stasiavslöjanden med motiveringen att ingen är dömd. Säpo har tydligen inte hittat något brottsligt.

Men fallet Luleå stift och IKEA visar att det faktiskt inte är den brottsliga gärningen som är i fokus. Det är moral i retroperspektiv. Det handlar om att vårda sitt varumärke. Det jag nu undrar är om inte alla andra som också valsat runt i DDR- och Stasisammanhang genom åren också borde ägna sig åt sin historieskrivning? 

Domkapitlet i Luleås utredningen gällde om prästen Aleksander Radler ljugit för Luleå stifts biskop och media om sitt förflutna. Och om dessa eventuella lögner skadat Svenska kyrkan. Sett med dagens kunskap, om att Radler de facto var Stasiagent och angav DDR-medborgare så att de hamnade i fängelse, så kanske dessa frågeställningar kan tyckas banala. Men faktum är att skilsmässan från staten spelat en agent i händerna. Således kunde Svenska kyrkan enligt gällande kyrkoordning bara granska år 2000 och framåt.

Radler hade blivit avslöjad i Tyskland redan 1994 och när detta kom till en universitetsanställd i Lunds kännedom kontaktades Säpo. Radler förnekade sin Stasikoppling och lämnade Lund. Det var först när Luleå stifts beställda expertutlåtande damp ner i somras som Radlers minne återkom. Visst hade han jobbat för den fruktade säkerhetstjänsten Stasi. I 25 år dessutom. Radler tog konsekvensen av det hela och begärde att bli avkragad (vilket han lär bli formellt i morgon tisdag om jag förstått det rätt)

I fallet IKEA är frågeställningen mera komplex och svårgenomtränglig. Den handlar om att bemöta påståenden om att politiska fångar ska ha använts i produktionen av möbler. Det är inte lätt.

För det första ska produktionsleden rekonstrueras minst 25 år tillbaka i tiden. Det handlar om att definiera vilka möbler som tillverkats i DDR samt vilka led som deltagit i tillverkningen. Således ska man inte bara hitta en huvudprocent utan säkerligen också så kallade underleverantörer som gjort skenor, hjul eller vad det nu kan vara. Nästa fråga är vilka personer som deltog i produktionen? Den tredje frågan är om de var fångar? Den fjärde frågan är – om det fanns fångar i produktionen – om några av dessa var politiska fångar? Den femte frågan – vem kunde ha vetat om att det fanns politiska fångar i produktionen (om det nu fanns det) och kan IKEA som företag i så fall ställas till (moraliskt) ansvar för detta?

Vem var politisk fånge i DDR? Enligt DDR – ingen! Våldtäktsmän och mördare satt i samma fängelser som människor som försökt fly DDR. I DDR sågs de som kriminella hela högen. 

Viktigt att förstå är att Lagen om Stasidokumenten, StUG, först och främst är till för att skydda offren. Om en person dömts till fängelse av politiska skäl är detta inget som IKEA har rätt att ta del av hur som helst. Således är utredningsarbetet ett arbete i uppförsbacke. 

Det är i detta perspektiv som man ska se den pressinformation som IKEA i juni lade ut på sin hemsida. Det handlade om att forskningsprojektet kring DDR utökats. IKEA har låtit revisionsfirman Ernst & Young bilda någon form av specialgrupp där man knutit till sig historiker, statsvetare m m samt öppnat en hotline för att tidigare anställda och andra kan höra av sig och lämna upplysningar om produktionsvillkoren hos IKEA:s leverantörer i forna DDR. IKEA har helt enkelt bett om utredningshjälp.

”IKEA tar anklagelser om att politiska fångar användes i produktionen hos någon av våra leverantörer för 20 – 30 år sedan i före detta DDR på största allvar. Om detta skulle ha förekommit är det fullständigt oacceptabelt och djupt beklagligt”, skrev IKEA i juni på sin hemsida.

Om detta har jag sett nada och ingenting om i svensk media, vilket jag tycker är väldigt synd. Istället så har man nu för någon vecka sedan fokuserat på ett (påstått) gruff här, här och här mellan IKEA och de tyska offerföreningarna där alla nyanser av gruffet inte lagts fram.

Den som verkligen följt ärendet kan konstatera att de minst sagt inflytelserika offerföreningarna har spelat ett skickligt spel. En företrädare för en av offerföreningarna krävde redan i våras via Uppdrag Granskning att IKEA skulle både be om ursäkt och skapa en stiftelse för offren, trots att utredningsarbetet precis hade börjat. UOKG erbjöd dialog, se här. När ett brev med ”tack men nej tack” landade hos UOKG tog det hus i helsike. Brevet ställdes mot IKEA:s stora expansionsplaner i Tyskland. Fy så hemskt att både expandera och utreda på en gång! Varför skulle IKEA använda sig av dyra Ernst & Young förresten när de kunde använt sig av offerföreningarna (och gett pengar till dem). Det hade varit mycket billigare!

Det hela slutade med att IKEA bad om ursäkt för att en anställd, som sades inte ha varit insatt i ämnet, hade uttryckt sig bryskt. Detta godtogs bredvilligt av offerföreningarna, som nu verkar ha bjudits in till IKEA-utredningens mötesrum. De har helt enkelt fått som de ville!

Det ska bli spännande att se vad IKEA kommer att komma fram till och hur de ska agera i framtiden. Oavsett bävar säkert andra företag. IKEA var nämligen inte ensamt om att ha produktion i DDR. Andra svenska och internationella företag var där de också.

IKEA har som europeiskt företag gjort något unikt. De håller just nu på att själva bilda sig en uppfattning om påståenden som kommit fram i media kan stämma eller inte. 

Vi måste inse att IKEA:s ansvar är stort. Så fort de satt ner foten bildar de plötsligt skola för andra företag som också haft verksamhet i DDR. Som ett brev på posten kan säkert mängder av andra västeuropeiska företag få påhälsning från offerföreningar. Nya krav på ersättningar kan komma att följa. Förstår ni nu varför svenska UD visat visst intresse för IKEA:s process? IKEA har ju som sagt var inte varit ensamma om att ha haft produktion i DDR …

En gång i tiden försökte man  ställa de politiska makthavarna mot väggen. Det blev få rättsliga följder. Man försökte med agenterna. Det blev inte så många som åtalades och dömdes. Är det nu den sista striden som utkämpas för att någon ska sägas ha varit ansvarig? Och vem är ansvarig egentligen? Ett företag som haft produktion i en diktatur? Makthavarna som stiftade diktaturens lagar? Eller agenterna som angav människor som blev politiska fångar? Hur länge ska vi driva processer för att kräva ansvar? När ska vi övergå till att ägna oss åt historieskrivning och se den på ett sådant sätt att vi förhoppningsvis lär oss något av historien?

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Stasi, Svenska kyrkan, Tyskland, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Min debattartikel i Axess om DDR, Stasi, Luleå stift och IKEA (och en känga till de som ännu inte visat färg)

  1. Det är inte så känt men faktum är att Kooperativa förbundet köpte tidvis större volymer möbler och hemredningsartiklar än IKEA. Jag väntar med spänning på att någon skall ta upp den tråden

Kommentarsfältet är stängt.