Kyrkans tidning om varför Radler lämnade Lund och Lunds universitet

I går publicerade Kyrkans tidning intressanta artiklar om Aleksander Radlers tid i Lund och vad Lunds universitet visste och inte visste.

Jag vill bara påminna om att jag redan den 5 augusti konstaterade på bloggen att Lunds universitetsledning 1994 blev informerad om Radlers Stasibakgrund. Det är på grundval av detta som jag kopplat ihop publiceringen av Dietmar Linkes bok om Stasis förföljelser av studenter vid Humboldtuniversitetet och det faktum att Radler sjappar till Burträsk. Nu bekräftar Kyrkans tidning detta här och här. 

Personer som ska ha varit inblandade var dåvarande dekanus vid telogiska Ingvar Bråhed och universitetsrektor Boel Flodgren. Det namn jag inte kände till är Lars Haikola, dåvarande prefekt (och vår nuvarande universitetskansler). Det intressanta är att Kyrkans tidning framför att det är Haikola som agerar kraftfullt i fallet Radler. När han har läst Dietmar Linkes bok, där Radler anges som Stasiagent, kontaktar han Säpo.

”Lars Haikola hade efter att ha fått kännedom om uppgifterna i boken omedelbart kontaktat Säpo och informerat dåvarande rektorn för Lunds universitet Boel Flod­gren. Ingmar Brohed var den som sedan förde samtal med Säpo”, skriver Kyrkans tidning.

”Vad som sades i det samtalet kan jag inte redogöra för eftersom det är hemligstämplat”, säger Ingmar Bråhed till tidningen.

På sedvanligt svenskt manér väljer universitetsledningen sedan att kräva att Radler lämnar tjänsten via bakdörren, vilket Radler också gör. Han flyttar till Burträsk och blir kyrkoherde. Lunds universitet informerade inte Svenska kyrkan om vad som hänt. Således är Svenska kyrkan (sägs det) ovetande om vad som avslöjats i Tyskland och vad som hänt i Lund.

Haikola och Bråhed står på sig än i dag om att de inte borde ha kontaktat Svenska kyrkan och informerat om det som hänt. De säger sig inte vilja gå med ”skvaller”. Det respekterar jag, men de två har 1994 gjort ett misstag. De uppfattar några rader i Dietmar Linkes bok som ”misstankar” (vilket är helt fel, eftersom man i Tyskland aldrig hade hängt ut en Stasiagent med både kodnamn och verkligt namn om man inte var säker).

Haikola och Bråhed påpekar att de hade svarat på frågor och informerat om vad som hänt om Svenska kyrkan hade hört av sig till den tidigare arbetsgivaren och begärt referenser. Men några referenser begärdes alltså inte av Svenska kyrkans företrädare i Burträsk. En rutin man borde införa kanske?

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Säpo, Stasi. Bokmärk permalänken.