Det börjar koka i de akademiska leden efter Aleksanders Radlers Stasibekännelse

Den som är intresserad av svensk kalla krigshistoria lever onekligen i en intressant tid. I dag konstaterar jag att det börjat koka rejält i de svenska akademiska leden.

På debattsida i Corren i dag kan ni här läsa att Lennart Stenflo, professor em i plasmafysik, och Anders Törnvall, professor em i interkulturell kommunikation, kräver att man ska låta utreda Stasis infiltration i svenska universitetsmiljöer. Det tycker jag låter som ett riktigt bra förslag, i synnerhet då detta t ex var Aleksander Radler bas som agent för Stasi. Närmre bestämt var basen Lund och Lunds universitet.

Intressant att DDR-ambassadens bibliotek i Stockholm nu finns vid Linköpings universitet! Idén om sanningskommission har framförts tidigare av Törnvall. Vi får se om någon nappar. 

Nästa bubbel från universitetsvärlden levererades i måndags på bloggen yvonnemaria. I inlägget Stasispionen Radler kan man läsa en rejält saftig kommentar om vad som hände vid Lunds universitetet 1989 respektive 1994 och som belägger det som jag hävdat tidigare t ex här.

Vad är då min teori? Att det måste finnas ett samband mellan att en av tyska staten sanktionerad utredning om Stasis verksamhet vi Humboldt-universitetet lades fram 1994 och där Aleksander Radler hängdes ut som agenten ”IM Thomas” och det faktum att Säpo exakt samma år får information om att Aleksander Radler varit verksam som ”IM Thomas” och besöker hans nuvarande arbetsplats och förhör Radler samt att Radler som av en händelse samma år söker jobb i Burträsk och sjappar från Skåne efter 26 år i Lund.

Om Yvonne Maria är den hon säger sig vara (jämför här och här) är hon professor i historia vid Lunds universitet och har minst sagt sjungit ut. Enligt Yvonne Maria ska Radler ha portats, inte bara från Lunds universitet utan även från Uppsala universitetet efter avslöjandet 1994.

Om allt detta är sant kan vi konstatera att Regeringsrättens krav från 2010 på professor Birgitta Almgren var ett mission impossible. Almgren fick ju se Säpos utredningsfall under förutsättning att hon inte fick beskriva berörda så att de gick att känna igen. Fallet Radler börjar alltmer framstå som en väl bevarad offentlig hemlighet.

————

Som ett litet p.s. vill jag nyansera en sak i Stenflos/Törnvalls debattartikel. Det står om Radler att ”Han betecknas av Stasi-experter som ”elitspion” med hög befattning nära Stasi-chefen Mielke”. 

Radler satt aldrig nära Mielke. Nära Mielke satt underrätteseofficerarna, de som hade månadslön och som aldrig skulle behöva riskera att sättas i fängelse i främmande land.

Agenterna var de som var ute på fältet. De som utförde uppdrag åt dom som satt med månadslön och officersgrader. Stasiagenterna var de som kunde hamna i fängelse om de var verksamma i utlandet.

Ett skitigt jobb som förnuft och moral sa att man inte skulle inlåta sig med, men alla underrättelseofficerares jobb är att förblinda, förföra och berömma sina rekryter så att de glömmer bort vilka juridiska och sociala konsekvenser det blir om rekryten avslöjas.

Stasiagenterna kallades IM, inofficiella medarbetare. En gång i tiden kallades de ”Hemliga informatörer”. Kanske detta GI, Geheimer Informator, bättre förklarar vem Aleksander Radler och många andra var. Agenter som levererade allt från kvalificerad information till rent skvaller.

Säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasis var partiets sköld och svärd. De allra flesta av deras omkring 600 000 IM som var verksamma 1950-90 var ingenting annat än tjallare där tjallandet kunde få förödande konsekvenser för enskilda individer.

Radler själv har ju hävdat att det mesta han levererade var att beteckna som skvaller, vilket bör stämma till eftertanke. 

Mielkes engagemang i fallet Radler var att Mielke personligen var involverad i beslutet att 1968 skicka Radler till det kapitalistiska utlandet, närmre bestämt till Lund i Skåne. Jag har inte fått intrycket att Mielke vurmade för några enskilda agenter. Snarare att fallet ”Thomas” var ett av många praktiska beslut som togs efter att flera oppositionella studenter fängslats i DDR.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Forskning, Säpo, Stasi, Svenska kyrkan, Sverige, Uncategorized. Bokmärk permalänken.