Tidningen Dagen publicerar Radlers text i sin helhet

Jag rekommenderar starkt läsning i Tidningen Dagen här och här där Aleksander Radler ger sin version av sitt liv. Han kommenterar bland annat det som hittills återfunnits i arkiven och vad som rekonstruerats.

Det material som finns om mig i de tyska arkiven är omfattande och troligtvis har ingen människa satt sig in i det på ett fullgott sätt”, skriver han.

Jag är inte säker på att jag håller med honom. Däremot skulle jag säga att ingen än  så länge publicerat en grundlig analys. Det är en skillnad mellan att ”förstå” och ”att ha publicerat”.

Stasiakterna är belysande, men det gäller att förstå dem. Inte bara kunna det tyska språket, utan även förstå ”Stasi-lingont” och en diktaturs sätt att uttrycka sig, organisationsstruktur, historisk kunskap på lokal och internationell nivå m m. 

Jag har följt Aleksander Radler med intresse sedan i höstas. Jag följer andra Stasiagenter. De dansar samma dans. Endast handlingar från Stasiarkivet kan väcka minnet till liv.

”Sanningen är att jag definitivt begått handlingar som är förkastliga och som jag måste söka förlåtelse för. Sanningen är förmodligen också att jag troligtvis inte är skyldig till precis allt som jag nu anklagats för”, skriver Radler.

Han skriver om att han begått fel och förnekat sanningen för sina nära, kära och sig själv. Dagens pudlar av politiker och andra kan kännas krystade, men det här känns inte som en ”vanlig” pudel. Det känns inte som om Radler skriver med kniven mot strupen.

”Mina felaktiga handlingar kan bara bedömas som sådana och för det ber jag förutsättningslöst om förlåtelse. Men möjligen kan min brokiga bakgrund och den blodiga 1900-talshistorien åtminstone tjäna som förklaring till det som skett och ge ett sammanhang”, skriver Radler och berättar om sin barndom.

Jag läser hans brev och får intrycket av att han faktiskt känner sig lättad över att ha blivit avslöjad. Han har levt ett dubbelliv i 47 år. Fyrtiosju år av svek och lögner är en mycket lång tid.

”Den livskris jag nu går igenom är dock inte enbart av ondo. Den här processen har tvingat mig att gå till botten med mitt liv, erkänna de fel jag gjort för min omgivning och slutligen be om förlåtelse. Jag kan bara beklaga att det tog så lång tid.”

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Svenska kyrkan, Sverige. Bokmärk permalänken.