40-procentig ökning av medborgaransökan till Stasiarkivet – och hur lagändringen kan appliceras på våra svenska biskopar

Tyska tidningar rapporterar om att intresset för att få del av material i Stasiarkivet är på väg mot nya rekordsiffror. Det framgår av Mitteldeutsche Zeitung här och Leipziger Volkszeitung här. 

Under första halvåret 2012 har 55 959 (världs)medborgare ansökt om att få ta del av akter i Stasiarkivet. Detta att jämföra med 2011 då man under hela året fick in 80 611 ansökningar.

Jag skriver världsmedborgare eftersom det är så det är. Läser man orden ”Immer mehr Bürger stellen Antrag auf Einsicht” och tolkar det som att alla 55 959 är tyska medborgare som gjort ansökningar så har man alltså gjort en total feltolkning. Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, får nämligen inte svara på frågor av typen ”Hur många svenskar har ansökt till arkivet?” e dyl.

Således ska ”Bürger” översättas till ”världsmedborgare” eller för all del till ”privatpersoner”. Det senare får antagligen folk att tro att det bara är tyskar som ansöker och eftersom så inte är fallet föredrar jag ”världsmedborgare”.

Årets statistik är intressant. Fortsätter trenden i denna takten tyder detta på att Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, får uppemot en 40-procentig ökning av ansökningar från privatpersoner i år. Allt beror på lagändringen 1 januari 2012 som innebär att anhöriga har lättare att få ut akter om sina släktingar som övervakats av Stasi.  

När Stasiarkivet öppnades efter murens fall var ansökarna först och främst personer som trodde att de övervakats av Stasi. Nu har alltså nästa generation ansökare börjat vända sig till BStU, nämligen barn och barnbarn som vill veta vad som finns i arkiven om deras avlidna föräldrar eller far- och morföräldrar.

Det har dock funnits en sekretesstid på trettio år gällande anhörigansökan. Genom en lagändring som trädde ikraft 1 januari i år så kan privatpersoner nu begära dispens för att korta sekretesstiden.

De utökade möjligheterna att göra en §15 StUG-ansökan är alltså orsaken till den höga tillströmningen av ansökningar. 

För att översätta lagändringen till tre konkreta fall. I april i år avslöjade Expressen att en Stasiagent bosatt i Sverige rapporterat om tre svenska biskopar. Det gällde alltså tidigare ärkebiskop Olof Sundby, tidigare ärkebiskop Bertil Werkström samt tidigare biskopen i Växjö stift Sven Lindegård.

Gemensamt för de tre är att det är döda. Om de under sin levnad hann lämna in en ansökan till Stasiarkivet vet jag inte. Men jag kan konstatera att Sundby dog 1996, Werkström 2010 samt Lindegård 1994. Det är alltså allt mellan 2 och 18 år sedan dessa dog och de ligger alltså alla inom trettio-årsgränsen.

Genom den lagändring som trädde i kraft 1 januari i år kan Sundbys, Werkströms och Lindegårds efterlevande nu begära ut deras akter ur Stasiarkivet genom att begära så kallad individuell prövning. I synnerhet vad gäller Sundby och Lindegård uppfattar jag att de anhöriga kan få ut stora delar, möjligen allt, material om deras avlidna släktingar.

Hur gör man då när man ansöker? Information om ansökan till BStU finns här. Söker du på sig själv räcker det med stämplat personbevis. 

Gäller ansökan avliden nära anhörig ska du bifoga stämplat utdrag ur död- och begravningsboken alternativt intyg på att personen är död från Skattemyndigheten (beror på när personen är avliden). Du ska även bifoga stämplat släktskapsintyg liksom stämplat personbevis på den sökande. Enklare dokument behöver inte översättas till tyska.

Information som handlar om tid, plats och typ av område som Stasi kan ha intresserat sig för är bra att bifoga ansökan. Det underlättar sökningen och ger också troligen bättre utdelning än att bara skicka ett namn. Om BStU får veta att personen besökte Rostock sommaren 1974 så kan de snabbt kolla i Rostocks regionalarkiv. Om personen var präst så söker de på den avdelning inom Stasi som var inriktad på kyrkan, dvs XX.

Det tråkiga i kråksången är dock väntetiderna. I dag ligger väntetiderna för privatpersoners ansökningar på över två år, och då talar vi om de så kallat prioriterade ansökningarna.

Vill du ha en snabbare process kan du alltid vända dig till en journalist eller forskare, men då får du också finna dig i att journalisten/forskaren har rätt att använda materialet i sin yrkesutövning. Du bör dock vara medveten om att en privatpersons ansökan om sig själv inte kostar något, medan en forskares/journalists ansökningar är förenade med både arbetstid och kostnader varför det rimligen bör vara ett intressant fall om de ska ta sig an detta.

Mer om statistiken från BStU här. Som ni ser är det lite svårt att slå första årets rekordnotering på ansökningar. Då ansökte 521 725 privatpersoner om att få se sin akt i Stasiarkivet. Den toppnoteringen lär nog inte bli slagen någonsin.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Forskning, Journalistik, Stasi, Svenska kyrkan, Uncategorized. Bokmärk permalänken.