Smp och SkD sätter fingret på Stasifrågan. Och om varför svensk Stasibevakning blivit bättre

Det har varit tyst ett tag på svenska ledarsidor kring Stasifrågan. När JK inledde förundersökningen mot professor Birgitta Almgren gällande misstänkt brott mot tystnadsplikten gjorde opinionen en halvhalt. En nyhetsrapportering som inte alltid baserades på fakta skapade tyvärr ännu mer förvirring.

Lite förskräckt har jag konstaterat att journalistkollegor i Sverige inte vänder sig till Stasiexpertis för att få tyngd i sina artiklar. Vad är man rädd för? Även om Almgren haft munkavel av Regeringsrätten så bör väl rimligtvis nyhetsredaktionerna ha en budget för ett eller två utlandssamtal, till exempel till Center för Kalla Krigsstudier i Odense eller till Myndigheten för Stasiarkivets presstjänst (de senare råkar vara väldigt trevliga och svarar snabbt) eller någon annan expert i Tyskland. Är det enkla svaret att min kår har uppenbara språkproblem?

Från att tidigare ha kört i diket så har medierapporteringen kring Stasi nu blivit mera saklig och mera faktamässigt korrekt. En bidragande orsak till detta tror jag handlar om att Luleå stift har haft en tydlig kommunikation och bland annat lagt ut ett pressutlåtande på sin hemsida.

I samband med detta är det glädjande att konstatera att två tidningars ledarsidor har uppmärksammat Stasifrågan ur ett vidare och mer initierat perspektiv.

Den 26 juni skrev ledarskribenten Lars J ErikssonSkånska Dagbladets ledarsida en kommentar med anledning av att Luleå stifts jurist Anna Wernqvist varit i Berlin och tagit del av den så kallade Västerbottensprästens Stasiakt. Eriksson konstaterar att det (enligt Expressen) inte ska finnas något tvivel om att prästen arbetat för Stasi, men vill sätta ärendet i ett bredare sammanhang:

”Det är en viktig demokratisk renhållningsuppgift att granska detta dystra Kalla krigskapitel av vår moderna historia. Inte minst är det det för att de som lät sig lejas som uppgiftslämnare kan ha skadat människor som de angett till östtyska Stasi”, konstaterar Eriksson och pekar på att det ju är bland annat just detta som ”Västerbottensprästen” bland annat ska ha gjort.

Tack! Jag har faktiskt inte sett ett sådant konstaterande tidigare. Jag hoppas att läsarna av SkD-ledaren smakar på orden och funderar på dess innebörd. Vad innebar det egentligen om en Stasiagent angav människor som tänkt fly, eller personer som ingick i en flyktlinje? Svaret är enkelt: Det var olagligt att fly DDR. Det var olagligt att hjälpa människor att fly. Du kunde bli dömd för ”olaglig gränsövergång” eller för ”människohandel”. Blev du gripen och förd till exempel till Stasis rannsakningshäkte Hohenschönhausen så kunde du utsättas för tortyr av diverse slag eller sättas i isoleringscell i flera månader. Expressens långa videoinslag där offren berättar sin historia visar att en hel familjs karriärmöjligheter kunde begränsas livslångt av att en i familjen planerat att fly från landet.

De fysiska, psykiska och ekonomisk-sociala skador som en Stasirapportör kunde åsamka människor var således omfattande.  

Det hände att det inte hjälpte att fly DDR. I vissa fall kidnappade Stasi människor i väst och förde dem tillbaka till DDR för förhör, rättegång och straff. Här är ett kortfattat exempel på hur en ”vän” visade sig vara en fiende – en Stasiagent som låtsas vara vän med en DDR-flykting som bodde i Väst såg aktivt till att bidra till att flyktingen blev kidnappad och förd till DDR och rannsakningshäktet Hohenschönhausen.

Eriksson avslutar SkD-ledaren med att det är ”en historisk plikt vi har mot offren att låta sanningen komma fram om det som skedde.” Det kan inte bli tydligare.

Om SkD sätter rubriken ”Kartläggning i angivarnas spår” så har Smålandsposten satt rubriken ”Inte bara historia” på dagens ledarsida. Även denna text berör Stasi och kommer även den som en konsekvens av att Luleå stift varit i Berlin.

Smp:s ledarskribent Amelie Langby uppmärksammar här att riksdagsledamoten Hans Wallmark (M) vill att Svenska Kyrkan ska initiera någon form av forskningsprojekt som belyser Svenska Kyrkans relation till DDR och Stasi.

(Jag kommenterade Wallmarks utspel för två dagar sedan här och där finner ni också länkar till hans debattartikel i tidningen Dagen.)

Langby menar att det viktigaste inte är att avslöja vem som var informatör och utkräva ansvar från enskilda. Jag håller med om att de allra flesta Stasiinformatörers namn bör förbli dolda för offentligheten. Berätta deras livshistoria och om vad de gjorde, men är de småfisk och har de inte haft en betydelsefull historisk roll så finns ingen anledning till offentliggöranden. Tänk på att man genom anonymisering också skyddar offren! Tänk på att också Stasiagenter har familjer, som oftast inte alls har haft med Stasiagentens verksamhet att göra!

Även Langby för fram en djupare och allvarligare bild av Stasifrågan. Även hon pekar på vikten av att belysa vad som hände de människor som försökte fly.

”Det var olagligt att fly från DDR och informationsverksamheten i Sverige handlade till stor del om att spräcka flyktvägar. Klarhet är inte bara viktigt för att ge upprättelse, utan för att liknande metoder som Stasi använde används i dag”, skriver Langby.

Jag har sett många Stasiakter som handlar om Sverige och det är beklämmande att se hur ofta Stasiagenterna ger information om flyktingar, flyktlinjer och om personer som uppges vilja fly DDR. Jag tror aldrig jag kommer att vänja mig vid att läsa just dessa rapporter. Jag stannar upp var gång och undrar hur det gick med personerna som angavs. Ibland kan jag med logiken räkna ut vilka de var, men oftast är deras identitet dold genom det tjocka svarta streck som handläggarna på Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, satt dit. Offren skyddas nämligen enligt Lagen om Stasidokumenten, StUG. 

Min stora undran kvarstår. Var det så att dessa Stasirapportörer inte förstod att de med sina rapporter troligen skulle komma att skada andra människor? Eller var det så att de mycket väl visste vad de gjorde och saknade empati för de människor som inte sympatiserade med DDR-regimen? Var de så förblindande av kalla krigets retorik? 

Offentliggörande av Stasiagenters verksamhet kan innebära att människor som kanske  inte ens visste att de övervakats av Stasi plötsligt kan lägga små pusselbitar om sitt eget liv. I detta perspektivet får en och annan Stasiagent finna sig i att bli avslöjad med namn och allt. Det går inte att undvika att människor som berörs känner igen sig. Det har redan Birgitta Almgrens bok visat med all tydlighet, trots krav på anonymisering.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Stasi, Svenska kyrkan. Bokmärk permalänken.