Jag tar tillbaka mitt förra påstående – man kan tydligen avslöja saker och ting hur många gånger som helst

Jag började gårdagen med att läsa en artikel i den kristna tidningen Dagen samt ett blogginlägg på Västerbottenskuriren. Jag insåg genast att jag hade fel i mitt förra inlägg då jag ifrågasatte att man om och om igen kan publicera artiklar om en och samma person och förklara att det är just nu som den här forskaren/journalisten har ”avslöjat” just den här Stasiagenten.

Man bör tydligen avslöja vissa saker gång på gång tills förståelse har uppnåtts i en vidare krets.

Låt oss börja med Tidningen Dagens artikel av journalisten Jonatan Sverker, som ni har här.  Journalistens artikel är mycket bra och saklig och handlar alltså om att Luleå stifts domkapitel varit hos Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, och fått konstaterat att Aleksander Radler varit agent för säkerhets- och underättelsetjänsten Stasi under kodnamnet ”Thomas”. 

Förloppet behandlas på ett korrekt sätt, även om jag ifrågasätter påståendet om att ”ryktena” om Radler skulle ha börjat efter professor Birgitta Almgrens bok 2011. Det är ju helt uppenbart för den som följt ärendet att enskilda individer i Sverige gjort noteringar ända sedan 60-talet om saker och ting som varit underliga, som att ”IM Thomas” både talade illa om DDR och reste dit väldigt ofta. Att han aldrig tycktes ha några problem vid gränspassagerna in i och ut ur DDR, till skillnad från alla andra som fick vänta och vänta och vänta. Anders Törnvall, som engagerade sig för oppositionella studenter i DDR på 60-talet, har själv vittnat i media om att han blev varnad för att ha kontakt med ”Thomas”. Så nej, ryktena började inte 2011. De har funnits i årtionden.

Nu är det ju inte rykten man ska fokusera på utan fakta, och artikeln i Dagen visar med all tydlighet att fakta inte gått fram till alla. Förbundsordföranden för Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Thérèse Engdahl tycks leva i sin egen lilla värld. Hon intervjuas då Radler enligt Dagen är engagerad i kristdemokraterna och sitter med i kyrkomötet som representant för just Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Engdahl tar parti för Radler.

”Jag är fullständigt övertygad om att detta bara är falska påhopp. Vi försöker nu stötta honom på alla sätt vi kan”, säger hon till Dagen.

Stiftsjuristen Anna Wernqvist var en av de representanter från Luleå stift som tog del av Aleksander Radlers Stasiakt i Berlin den 5 juni. Mitt förslag är att Engdahl tar del av Wernqvists pressutlåtande, som ligger på Luleå stifts hemsida:

”Enligt den tyska myndigheten råder det ingen som helst tvekan om att prästen har lämnat uppgifter till Stasi. Myndigheten bestrider också att arkivmaterialet om honom skulle ha kunnat förvanskas eller manipulerats på annat sätt”, står det i pressutlåtandet här.

I övrigt tycker jag att Engdahl bör se denna video av Expressen, som är 15 minuter lång och talar sitt tydliga språk. Nya lager läggs till berättelsen om det som hände 1968.

Om Engdahl menar att Radler utsatts för falska påhopp så menar hon ju samtidigt att de människor som intervjuas av Expressen faktiskt ljuger. Det tål att tänka på att uttala sig på detta sätt om människor vars hela liv så uppenbart påverkades negativt av händelserna 1968. 

Det andra inlägget jag tagit del av är av en bloggare på Västerbottens-Kuriren. En Lotten Lindström i Storuman har lagt ut sina funderingar om Radler här. Det är en intressant läsning eftersom det upprepats många gånger hur omtyckt Radler är i Burträsk. Nu får vi ta del av varför. Lindström har så många fina minnen av Radler, bland annat har han ju begravt hennes morfar och engagerat sig för bättre vägar i Norrland. Lindström både tror och inte tror på det här med att Radler varit Stasiagent. Hon kan inte bestämma sig.

Hon frågar sig ”hur hårt vi kan döma människor som agerat utifrån en kontext vars allvar vi knappast kan sätta oss in i i Sverige år 2012. Vilka var valmöjligheterna? Det är ju inte en välfungerande demokrati med en respektfull syn på mänskliga rättigheter vi talar om och det var nog mer än en som var så illa tvungen att utföra handlingar som de egentligen inte skulle ha gjort under andra förutsättningar.”

Vad Lotten Lindström fullständigt tycks ha missat är att Aleksander Radler inte var medborgare i DDR. Han var medborgare i ett västeuropeiskt land när han kom till DDR. I egenskap av österrikisk medborgare kunde han passera ut och in i DDR så som det behagade honom. Många människor i DDR tvingades till saker de egentligen inte ville, men som västeuropeisk medborgare hade Aleksander Radler rimligen alla möjligheter att säga nej.

Lotten Lindström ställer den intressanta frågan hur länge människor förväntas sona sina synder. Hon undrar hur Stasikopplingen kan ta ifrån Aleksander allt gott som han gjort – i Burträsk.

I slutet på Expressens video kommer kommentarer från några av de människor som tillsammans dömdes till arton (18) års fängelse. Ett av offren uppmanar Radler att ha modet att konfrontera sig med sin egen historia. En annan, som berättar om hur hela familjen liv påverkats vad gäller karriär och annat, säger så här till Aleksander Radler:

”Föreställ dig verkligheten för de personer du angett och ägna resten av ditt liv åt att göra gott för dem.”

Efter många år som journalist och medmänniska kan jag konstatera att många drabbade och anhöriga söker förklaringar. Det är en del av läkningsprocessen att det som gör ont får en förklaring och sätts i en kontext. Glöm inte heller bort att det krävs två parter för att nå försoning. Många människor kan ge förlåtelse om den som gjort dem illa visar uppriktig ånger. I avsaknad av allt detta har vi status quo. Ett öppet sår. Således hjälper det inte att bara göra gott – i Burträsk.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Stasi, Svenska kyrkan, Tyskland. Bokmärk permalänken.