Nu är det äntligen officiellt att Luleå stift varit i Berlin och tagit del av Radlers akt

Det var med en lättnad som jag nu på morgonen tog del av nyheten att Luleå stifts jurist Anna Wernqvist gått ut och bekräftat flera saker kring utredningen om stiftets präst Aleksander Radler. Uttalanden finns på Svenska kyrkans hemsida, i Expressen och i NSD. 

Jag skulle nog säga att jag mest gillar den officiella versionen på Svenska kyrkans hemsida. I sådana här komplicerade ärenden är det oftast bäst att gå till själva källan. Att analysera originalet är alltid bättre än att tolka tolkningar av originalet.

Det känns i alla fall skönt att det nu är officiellt att Luleå stifts domkapitel haft en delegation på besök hos Stasimyndigheten, BStU, för att själva ta reda på om Aleksander Radler varit Stasiagent eller inte. Det är stort att läsa på Svenska kyrkans hemsida att de benämner BStU vid dess korrekta benämning ”myndighet”, något som väldigt många (inklusive svenska journalister) faktiskt har missat totalt att BStU faktiskt är!

Det som andas i publiceringarna i NSD och Expressen är att Luleå stift själva insett att BStU faktiskt inte bara är en myndighet utan en väldigt seriös sådant. Det är en enorm framgång att denna insikten i alla fall nått vissa delar i vårt land! De har fått svar. Klarhet. Precis exakt det som BStU-myndigheten är till för!

Vi bör betänka (för att få ett perspektiv på det jag skriver) att Sverige för drygt 12 år sedan var klart och tydligt informerad om att vi kunde begära internationell rättshjälp vid förundersökningar, men mig veterligen gjorde ingen svensk åklagare verklighet av denna möjlighet som åtminstone år 2000 hade påpekats att man kunde utnyttja sig av. Lite nyfiket undrar jag naturligtvis hur många ”rävar” som slank ur rättsmaskineriets garn på grund av denna underlåtenhet.

För att nämna fler exempel: svensk socialdemokrati har haft möjlighet att begära insikt i arkivet i samband med avslöjanden om ”König” år 2000, år 2006, år 2007, år 2009 samt minst två gånger år 2011. Har ni hört ett ljud? Nä, tänkte väl det. Tidningen Arbetarbladet? Nä, inte det heller. Skulle inte dessa haft intresse av lite aktinsikt?

På något sätt är det så tydligt att icke-agerandet varit en enhetlig linje som tycks ha varit allmänt accepterad. Det är det som är det intressanta. Något har förändrats! 

Jag ler när jag läser att Expressen säger sig avslöja saker om Aleksander Radler. Ärligt talat. Hur många gånger kan man avslöja en Stasiagent?

Om ”König” avslöjades år 2000, år 2006, år 2007, år 2009 samt ett antal gånger år 2011 – kan han så att säga bli ”avslöjad” en gång till efter detta?

När Aleksander Radler har avslöjats år 1994, år 2010 i september, två gånger senare det året samt på våren 2012 – kan man avslöja en person även sommaren 2012 eller är gränsen för avslöjanden nådd?

Snälla, missförstå mig inte. Jag menar bara att det tycks som om väldigt många vill ta åt sig äran för att vara ”avslöjare” och jag sitter mest och undrar över när ett avslöjande slutar vara ett avslöjande och övergår till att bli en odiskutabel sanning?

Finns det någon slags Stasiegentsavsöjandekvot som kan uppnås så att vi slipper höra om alla bravader och förnekelser och kan koncentrera oss på analysen av det som skett? Eller mister vi läsarnas fascination för ämnet om vi bara presenterar detta som ytterligare fakta i målet? 

Jag vill i alla fall ge guldstjärnor till två.

Den ena är Luleå stifts domkapitels utskott som tog steget och reste till Berlin. Det är uppenbart att de inte förstod vad mötet i Berlin skulle innebära. De åkte dit med skepsis och fann klarhet. De hymlar inte med att så var fallet. De är raka med sina slutsatser och i sin kommunikation. Guldstjärna!!!

Den andra är professor Birgitta Almgren. Utan hennes modiga publicering i boken ”Inte bara spioner…” som ledde till en lång och säkerligen jobbig förundersökningsprocess mot henne, hade faktiskt aldrig Expressen kunnat slå sig för bröstet. Almgrens bok är ett referensverk för forskare och journalister för att kunna begära aktinsikt i Stasiarkivet. En forskare/journalist kan plocka registreringsnummer i Stasiarkivet från boken och kan få ut material, men de är själva personligen ansvariga för vad de själva publicerar kring vad de tagit emot enligt tysk lagstiftning. Det måste även tilläggas att Myndigheten för Stasiarkivet har stränga regler kring vad de lämnar ut. Där Almgren som forskare förhindrades att arbeta vidare i och med Regeringsrätten dom passade hon vidare genom sin bok. Snyggt rundat Birgitta Almgren! Guldstjärna!!! 

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Hauptverwaltung Aufklärung, HVA, Sverige. Bokmärk permalänken.