Intressant artikelserie om Vietnamkriget 1954-75 hos SMB

Efter att ha jobbat sen kväll och sovit ut började jag frukosten med att läsa den senaste artikeln i artikelserien om Vietnamkriget som Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, SMB, ger ut i sommar. Artikelserien ges ut under ledning av den militärhistoriske författaren Lars Gyllenhaal (vars bloggar ni har här och här).

Värt att notera är att Gyllenhaal och SMB definierar Vietnamkriget till perioden 1954-75. Nationalencyklopedien, NE, definierar samma krig till 1957-75. Det går inte att säga att en har fel och den andre rätt. De har helt enkelt olika definitioner, precis så som man säkert kan hålla en hel konferens för att diskutera när kalla kriget började respektive slutade.

Medan NE låter Vietnamkriget börja med gerillakriget 1957 börjar SMB sin skildring med operation Castors andra fas. Vi talar om början till slutet för den franska kolonialmaktens närvaro i Indokina. Vi talar om Frankrikes stora nederlag 1954 – dess Stalingrad, det vill säga förnedringen vid Dien Bien Phu. 

”Take the case of the Caodaists. Or the HoaHoas or the Binh Xuyen, all the private armies who sold their services for money or revenge”, skriver Graham Greene i en dialog. Senare definierar han Cao Dai. ”Saint Victor Hugo. Christ and Buddha looking down from the Roof of the Cathedral on a Walt Disney fantasia of the East, dragons and snakes in technicolour”. Bilden är talande.

Jag tycker nog att SMB:s definition är bättre, för egentligen gick ju bara krigen kloss i kloss. Den amerikanska närvaron fanns redan i Vietnam.

Jag blev rekommenderad att läsa Graham Greenes ”The Quiet American” innan min resa till Vietnam 2006 för att få en bild av landet före det amerikanska kriget bröt ut. Nu rekommenderar jag den vidare. Greene skildrar Indokina i gränslandet mellan två historiska epoker. Om stormakter som positionerar sig medan ett kolonialvälde faller samman.

När jag läser överstelöjtnant Jörgen Elfvings artikel om ”Dödsskuggans dal” hos SMB kommer minnena tillbaka från besöket i Dien Bien Phu.

En karta kan vara bra att ha. Hjälmarna var till god nytta när vi skulle ner i tunnelsystemen. Snacka om att ha haft lågt i tak.

De så kallade kullarna som ”fransmännen” hållit i denna dal hade alla kvinnonamn och vi som åkte med eminente Pelle Mohlin fick veta att alla ”kullarna” var döpta efter någon fransk generals samtliga älskarinnor.

Kullarna var så flacka att jag knappt såg dem och även om jag inte gjort någon militärtjänst så tyckte jag att dalen var ett synnerligen korkat val eftersom trupperna lätt kunde bli belägrad, vilket de också blev. Fast förklaringen till valet är ju att fransmännen inte trodde att vietnameserna kunde kriga eller ens föra fältkanoner genom djungeln och upp på de verkliga och omgivande kullarna.

Ett franskt minnesmonument vid Dien Bien Phu.

Elfvings artikel ger en bra bild av händelserna vid Dien Bien Phu, men mitt besök på plats gav andra aspekter. Det artikeln inte har med är att de ”franska soldaterna” vid Dien Bien Phu inte var särskilt franska. De flesta kom från kolonialområden världen över eller var krigsveteraner som sökt sig till franska främlingslegionen. Hjärtat klappade rimligen därmed inte så mycket för Frankrike i Dien Bien Phu.

Gravarna och minnesmonumenten visar båda sidor av ett krig.

Med på min resa fanns en person som träffat en alkoholiserad man i Tyskland flera år tidigare. Tysken hade börjat berätta om sitt liv. Han hade varit med i andra världskriget och gick tillsammans med några kamrater sedan med i franska främlingslegionen. De ville inte till Indokina, men tvingades eftersom de svurit en trohetsed. De ville inte till Dien Bien Phu, men kunde inte säga nej. De besköts på dagarna från bergen, men värst var det på nätterna. Vienameser kunde krypa fram och skära halsen av dem, men mest fruktades råttorna som anföll och började äta även på dom som fortfarande var levde i skyttegravarna.

Pelle Mohlin, Dien Bien Phu.

När Dien Bien Phu föll samlade vietnameserna ihop fångarna. Jag hittar siffran 11 721 fångar på Dien Bien Phu-siten här. Även sårade tvingades vandra mellan 400 och 600 kilometer till fånglägren. Många kom aldrig fram. Även denna fruktansvärda marsch fick vi höra talas om när vi stod i Dien Bien Phu 2006. Tusentals som dog på vägen. Lägren de franska legionärssoldaterna sattes i blev ett dödens läger för många. Jag hittade en siffra om en dödlighet på 70 procent. Som om det inte var nog sattes den tyske mannen i fängelse när han kom hem till Europa. Han hade tydligen brutit någon fransk order om att hellre dö än att ge sig. Inte konstigt att mannen slutade som ett alkoholiserat socialfall med den bakgrunden.

Temasidan om Vietnamkriget hos SMB hittar du här. Är du inte medlem i SMB kan du, om jag förstått det rätt, knappa in lite uppgifter och få del av artikelserien ändå.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i CIA, USA, Vietnam, Vietnamkriget. Bokmärk permalänken.