Lokala uppföljningar om nedlagd förundersökning om Stasibok

I fredags gjordes det vissa uppföljningar om att Justitiekanslern, JK, i torsdags beslutade att lägga ner förundersökningen mot professor Birgitta Almgren gällande misstänkt brott mot tystnadsplikten då hon publicerat boken ”Inte bara spioner ..”

De tre uppföljarna jag hittat är SR P4 Gävleborg, Södertörns högskolas nyhetsportal samt Hudiksvalls tidning. 

Den sistnämnda kan man bara läsa som en lite längre notis på nätet som ni har här. I övrigt hänvisar man till lördagens tidning och reportern Erik Strömvalls artikel. Artikeln vinklar på att en av de två personer, som hört av sig till Säpo och velat få tillgång till sin akt samt haft synpunkter på sakuppgifter i Almgrens bok, får kommentera JK:s beslut. Notisen på nätet är saklig. Däremot tycker jag att rubriken ”Utpekad Hudikbo utan upprättelse” onekligen känns som att ta i.

Mig veterligen har Marianne Ersson fått en upprättelse genom att Säkerhetspolisen vid minst två tillfällen (november förra året samt i april i år) gått ut och erkänt att de haft fel då de i ett sammanfattande PM för drygt tio år sedan satte upp ”Nummer 6”, dvs Ersson, under en rubrik som handlade om personer som skulle ha erkänt samarbete med MfS, dvs Stasi.

Således är det en svensk myndighet som felaktigt pekat ut en person som Stasiagent och samma svenska myndighet som, efter att en bok publicerats, backat i sitt påstående och gett upprättelse åt just denna person genom att erkänna att myndigheten gjort fel.   

Det är detta man måste ha med sig när man går vidare till SR P4 Gävleborgs inslag här. Resumén i ingressen är korrekt, men det bör kanske förtydligas att man rimligen inte kan åtala en forskare (Almgren) för att en myndighet (Säpo) begått en felaktighet. Men nu är det ju inte det som JK:s utredning handlat om, utan om tystnadsplikten brutits så att en eller två personer eventuellt gick att identifiera via Almgrens bok.

Det är här det är intressant att sätta två referat mot varandra. Södertörns högskola skriver på sin nyhetsportal här om ”sin” professor emerita Birgitta Almgren. Deras slutsats är att de restriktioner som hon ålagts har prövats och att förundersökningen lagts ner. Ingen vidare analys görs om varför.

SR P4 däremot konstaterar att Almgren borde ”ha gjort en noggrannare analys av publiceringens konsekvenser, men friar henne då hon anses ha agerat utan uppsåt.” Jag har i förra inlägget redan behandlat Ekots och Anders Rehns inslag. Påståenden om att Almgren kritiseras av JK finner jag inte i JK:s utlåtande. Istället finner jag ett pedagogiskt upplagt resonemang kring förbehållen och dess konsekvenser. Läsaren av JK:s utlåtande bör vara uppmärksam på vad som är subjekt och vad som är predikat i texten.

Det finns till exempel över huvud taget inget påstående från JK om att Ersson och hennes exman identifierats genom uppgifter i Almgrens bok. JK aktar sig nog noga från att påstå något sådant!

Enligt JK är det inte JK utan ”anmälarna”, dvs två personer som hört av sig till Säpo, som hävdat att uppgifter i boken lett till att ”de identifierats av en journalist som ska ha kontaktat universitetet ifråga och därifrån fått information som gjort att han kunnat identifiera dem.”

Expressen har, alltså före det att Almgrens bok kommit ut i handeln, kunnat identifiera två personer som återfinns i Almgrens bok. Hur Expressen kom fram till detta får JK inte gräva i eftersom eventuella källor är skyddade enligt svensk grundlag. Således är hela JK:s ”objektiva” resonemang ingenting annat än en dans kring vad man enligt lag inte får gräva i.  

Även om det är förbjudet enligt tysk lagstiftning att lämna ut uppgifter om vem som året ”si och så” jobbade på den och den enheten inom det tyska universitetet så har det alltså teoretiskt sett varit möjligt att identifiera en person.

Låt mig hitta på ett exempel: En journalist kan ju träffa en person på en fest som råkar säga att denne varit elev vid nämnda institution på 80-talet, varpå journalisten säger ett ”åh, då måste du ha haft … ja vad hette hon nu igen … eh… svensk lärare…” varpå den f d eleven fyller i med namnet. Således kan en journalist få ett namn utan att källan ens begripit att källan blivit en källa!

Vi har också fått veta att det teoretiskt sett varit möjligt att vända sig till Svenska Institutet för att få veta vilka som sökt lektorat, men notera att JK aktar sig noga för att påstå att Expressens journalist eller något annan ens försökt få ut information på denna väg!

Ersson och några journalister läser ut ord som ”kritik” och ”brist” och till om med ordet ”reprimand” i JK:s utlåtande. Jag ser endast att JK utför en teoretisk orddans för att inte bryta mot grundlagen!

En god vän till mig uttryckte i helgen att det faktiskt hade varit intressant att driva ärendet upp i domstol för att så att säga testa hur Regeringsrättens förbehåll skulle tolkas i realitet. Det ligger något i det.

Enligt min uppfattning har förbehållen om att ingen ska kännas igen varit omöjlig att hålla redan från början, i synnerhet då ett tiotal av de utredda redan är kända i en vidare offentlighet genom böcker, tidningar, tidskrifter och radio, samt då ytterligare personer som varit utredda har varit kända av personer inom den yrkesmässiga kretsen då Säpo genom åren tagit kontakt med diverse personer såsom vittnen e dyl.

Oavsett detta långa inlägg är det oerhört intressant att höra Marianne Erssons resonemang. Hon menar att Almgren dragit felaktiga slutsatser och till och med att hon hittat på. JK kan inte åtala Almgren, men för Ersson kvarstår en etisk och moralisk skuld.

”Man kan inte vara besviken på JK för de följer ju de juridiska lagarna. Skulle man vara besviken på någonting skulle det vara att lagarna tillåter att man kan hänga ut en oskyldig person på det här sättet utan att bli straffad för det”, säger Ersson till SR.

Det som förvånar mig är att ingen i debatten angripit förbehållen tidigare. Enligt min mening är den största felaktigheten Regeringsrättens dom där en forskare förbjöds att kontakta personer som berörts av Säpos utredningar. Detta förbud blev därmed ett påbud att behandla levande människor som om redan var döda. Hade det inte varit intressant att låta Almgren också tala med de utredda? Alla kanske inte hade velat prata med henne, men de hade åtminstone haft en chans att lämna en och annan intressant synpunkt innan hennes bok gick i tryck.

Ska vi tala om etisk och moralisk skuld tycker jag således att den bör delas av flera, till exempel av Regeringsrätten och våra riksdagsledamöter som klubbat sekretesslagstiftningen. 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Forskning, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.