Väldigt tyst i media kring uteblivet åtal mot Almgren – och funderingar kring journalistisk bevakning

Dagen efter att Justitiekanslern, JK, meddelat att förundersökningen mot professor Birgitta Almgren är nedlagd konstaterar jag att det är rätt tyst i media om något som faktiskt är en väldigt intressant nyhet.

SR Ekot har gjort ett inslag, som ni har här. Tidningen Journalisten har också ett kortare inlägg här. I övrigt är det som sagt var rätt tyst.

Det är inte ovanligt att framförda brottsmisstankar kring offentliga personer får klart mer utrymme i media än vad nedlagda förundersökningar får. Den utpekade kan säkerligen känna sig kränkt av att ”upprättelsen” eventuellt bara hamnar i notisspalten.

Beslutet att lägga ner förundersökningen mot Almgren är principiellt viktig, inte minst för forskningen. JK:s slutsats är pedagogiskt upplagd och rekommenderas att läsas här.

Vad gäller SR Ekots rapportering konstaterar reportern Per-Anders Rehn att JK inte anser att Almgren haft det uppsåt som krävs för att hennes publicering ska vara straffbar.

”… men hon får kritik för att hon inte analyserat konsekvenserna av publiceringen så ingående som kan förväntas av en forskare.”

Jag har läst JK:s uttalande och måste säga att jag tycker att det är ett konstaterande som jag inte kan finna i JK:s utredning. Tvärtom visar det ju faktiskt att en forskare inte kan bli fälld för vad som helst, utan att det måste bevisas om det funnits ett uppsåt. En forskare som bemödar sig om att hålla sig till reglerna bör inte ha något åtal att frukta.

Orden brist eller kritik har jag för övrigt inte hittat i texten. Däremot anser jag att det finns för forskningen rätt intressanta synpunkter från JK om hur man bör behandla detaljeringsgraden i aktuella utredningsfall, i synnerhet vad gäller angivande av flera faktauppgifter som skulle kunna kombineras och leda till identifiering.

Det påminner mig om hur jag en dag stod på en tingsrätt och hade kopierat ett åtal mot en person. En reporter från min konkurrenttidning hade precis kopierat samma åtal. Konkurrenter brukar inte visa varandra vad de har kopierat eftersom de är konkurrenter, men i det här fallet vände sig reportern till mig och frågade ett:

”Vad tycker du vi ska kalla honom?” 

Jag har inget minne av om frågan gällde en 47-åring, en 58-åring, en läkare, advokat eller något annat. Jag minns bara att vi snabbt bläddrade igenom handlingarna och kom överens av att använda samma benämningar så att en enkel identifiering inte skulle vara möjlig genom att korsläsa två tidningsartiklar. Det här var ett antal år sedan och mycket har hänt sedan dess. I dag räcker det med att flukta lite grand på Flashback så ser man hur personer försöker identifierar människor genom att just korsläsa artiklar och kombinera detta med allt från (påstådda) vittnesuppgifter till offentlig information på nätet.

Således ser jag inte JK:s utlåtande som något som bara berör forskningen, utan som även i hög grad kan stämma till eftertanke för oss journalister. Hur i hela fridens namn ska vi gardera oss mot att personer inte ska kunna identifieras för en vidare krets i en allt mer digitaliserad värld? 

I övrigt har JK:s utlåtande klarlagt en sak. Tidigare var det oklart hur många som hört av sig till Säpo och velat ta del av material om sig själv hos myndigheten, samt haft synpunkter på vad som stått i Almgrens bok. Det har tidigare sagts att ”flera” eller ”några” personer har hört till Säpo, men enligt JK:s uttalande visar det sig nu att det var två (alltså varken flera eller några).

Det kan tyckas att jag är en petimeter, men min erfarenhet vad gäller nyhetsrapportering som berör ämnena terrorism såväl som spionage visar att små faktafel lätt kan planteras vidare och senare bli grundläggande förutsättningar för helt uppåt väggarna tokiga slutsatser i media.

Låt oss titta på en tidigare artikel i Tidningen Journalisten, nämligen den som berättar om själva förundersökningen om Almgren och hennes bok. Den har ni här. Den verkar i sin tur vara en rewrite på en artikel i Dagens Media, som ni har här. Båda innehåller inte bara felaktiga, utan även olyckliga uppgifter:

    • Det står att Almgren tagit del av uppgifter om 57 personer ”som på olika sätt samarbetat med Stasi”.
    • Av dessa uppges i Dagens Media, att nio (9) av dessa 57 personer ”som på olika sätt samarbetat med Stasi” råkar vara journalister.
    • Johannes NesserTidningen Journalisten översätter detta till ett ”Många nu verksamma journalister finns på listan över personer som har samarbetat med Stasi, enligt Almgren.”

Hur är det nu egentligen? Vet vi hur många svenska journalister som samarbetat med Stasi? Svaret är nej. Det vet vi inte. Det enda jag vet är att vi sedan år 2000 har en (1) avslöjad journalist i landet som arbetat för Stasi och mig veterligen är denne av åldersskäl inte längre verksam som journalist.

Hur kan då Dagens Media ha fått ihop siffran nio? Gissningsvis genom att titta på sid 227 i Almgrens bok där hon listat ”Yrkesgrupper i Säpos utredning 2000/2001 rörande MfS-kontakt” där man kan läsa ut att 17 procent råkar vara journalister.

17 procent av 57 är cirka 9 personer. Men problemet är att journalisten inte reflekterar över att det kanske inte är 57 man ska räkna procent på, utan något annat som faktiskt inte klart och tydligt anges i boken.

Efter att ha kliat mig i huvudet har jag tre förslag på procenträkning, nämligen 53 (Almgrens angivelse av IM+KP, dvs kontaktpersoner) eller 33 eller möjligen 35 personer (vilket är Säpos uppgifter om erkänt uppdrag för MfS eller erkänt kontakt med MfS). Siffran 57 hade jag inte ens tagit med i beräkningen.

Nästa pilsner att konstatera är vad formuleringen ”erkänt kontakt med MfS” egentligen betyder. Det betyder absolut inte att personen har samarbetat med Stasi, däremot att personen åtminstone träffat en person som Säpo kunnat identifiera som en person som jobbat för Stasi.

För att göra det så enkelt som möjligt: Om Du tilltalas på krogen av en person som ägnar sig åt bankrån så betyder det inte per definition att Du är kriminell. Däremot har Du ”haft kontakt” med en kriminell.

Efter denna långa utläggning kan jag konstatera att:

  • vi faktiskt inte vet hur många svenska journalister som antingen träffat personer från Stasi eller samarbetat med Stasi, såsom källa eller så kallad IM.
  • vi vet heller hur många av dessa som fortfarande är verksamma som journalister.
  • vi kan däremot konstatera att de som har läst ovannämnda två tidningsartiklar på nätet kan ha fått intrycket av att forskningen har gjort ett klargörande gällande svensk journalistkårs så kallade ”Stasibelastning”. Någon sådan forskning har ännu inte lagts fram, men jag ser fram emot att en dag få läsa den.
Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Forskning, Journalistik, Säpo, Stasi, Sverige, terrorism. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Väldigt tyst i media kring uteblivet åtal mot Almgren – och funderingar kring journalistisk bevakning

  1. Ping: Lokala uppföljningar om nedlagd förundersökning om Stasibok | Tankar om IB

  2. guenterwe skriver:

    Att det är väldig tyst i media förvåna mig inte längre. Det var samma tystnad efter att vitboken hade presenterats.
    Det är helt i linje med ”Allt är bra som det är” som hela riksdagen har godkänd. Varför skall media lägger mera krut på detta?
    Tyvärr måste jag konstatera att Stasi temat är inte en stor fråga i dagens Sverige, varken för Svenskar i allmänhet, våra politiker eller media.

Kommentarsfältet är stängt.