Till och med tullhunden ”Pia” angavs för Stasi

Stasi måste ha varit den organisation som uppfann ”information overload”, även om de möjligen inte hittade på något namn åt syndromet. Hur många ton papper av oviktigheter kan ha producerats av denna organisation, som mot slutet hade närmre 100 000 anställda? Ibland är det sida upp och sida ner av sådant som bara får mig att gäspa. Risken är stor att man i sitt sömniga tillstånd missar väsentligheterna. Eller de små pärlorna att le över.

Hur många agenters rapporter över gränsövergångar har jag inte läst? Antalet tullare och passpoliser räknas upp, helst med namn och signalement. Vad frågade de? Vad svarar agenten? Hur noga tittade de på passet? Några förändrade rutiner sedan tidigare resor? Hur såg rummet ut?

Rapporteringen är på en sådan detaljnivå så att till och med hunden finns med. Jag läser att den lystrar till namnet ”Pia” och nosar intresserat på en plastlåda med rökt fisk som Stasiagenten har i bilen. Sedan går ”Pia” genom resten av utrymmena.

Vanligtvis brukar namnen på Stasis offer svärtas av handläggarna på Stasiarkivet. Men Pias namn har inte strukits över. Kanske för att hon bara var en hund. Eller kanske för att hon med all sannolikhet inte längre är i livet. Eller så får man kanske se ”Pia” som anonymiserad eftersom hennes signalement inte har angetts i rapporten. Oavsett får du vila i frid, du Stasis offer.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.