Vore det inte enklare om Marianne Ersson bad DN Debatt byta rubrik?

För några dagar sedan publicerade DN Debatt ett inlägg av den s k ”Nummer 6”, dvs Marianne Ersson som svar på flera debattartiklar, men i synnerhet Stasiforskarna Thomas Wegener Friis och Helmut Müller Enbergs debattinlägg i fallet professor Birgitta Almgrens forskning.

Sedan länge har jag undrat hur många som orkar hänga med i alla Stasi-turer. Hur många har läst boken ”Inte bara spioner”? Hur många har läst och kommit till slutet i alla artiklar som skrivits i ämnet Stasi det senaste året? Hur många har läst regeringens vitbok?

När jag som ung reporter satt och kämpade med att få ihop ett bra slut på en artikel fick jag följande kommentar:

”Du behöver inte bry dig så mycket. Det är så få som kommer till slutet.”

Orden från kollegan ligger kvar och mal hälsosamt än i dag. Alla förklarande aspekter kan ligga i en brödtext, men vad händer när läsaren bara hinner med rubriker, bildtexter och möjligen en ingress vid frukostbordet eller i tunnelbanan?

Genom rubriker, bilder och bildtexter skapar sig många läsare en bild som kanske inte är fullständig, och som kanske inte ens heller alltid är helt korrekt.

Låt oss inse att rubriker, och på många tidskrifter och tidningar, ofta även ingresser, görs av ”någon annan” än den som har sin byline under artikeln. 

Marianne Ersson driver i sin debattartikel linjen att Wegener Friis/Müller Enbergs pekar ut henne som Stasiagent. Det mest vägande argumentet handlar just om rubriken, som gissningsvis någon annan är ansvarig för.

Jag har läst Stasiforskarnas debattartikel och kommer fram till att jag inte uppfattar några Stasi-anklagelser i brödtexten. Författarna redogör för händelseförlopp som är offentligt kända och väl omskrivna. Kanske viktigast av allt är följande konstaterande:

”Om, och i så fall, i vilken utsträckning det faktiskt handlar om agentverksamhet i fallet ‘Nummer 6’ kan i dag ännu inte beläggas med fakta”, skriver Wegener Friis/Müller Enbergs.

Bakgrunden är att Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, i ett brev till Ersson förklarat:

”Eftersökning i kartoteken i Centralkontoret i Berlin och filialen i Rostock visar att ingen hänvisning till Er person finns i dokumenten.” Så citerar i alla fall SvD ett brev som Ersson fått från BStU. Samtidigt upplyste SvD i samma artikel att BStU informerat att mer information kan påträffas i framtiden.

Man bör komma ihåg att delar av svensk media tolkat BStU:s skrivning som ett bevis på oskuld, men istället är BStU:s skrivning en återkommande standardformulering som bevisar nada och ingenting. Det är som att hitta en telefonkatalog där alla ”Nilsson” är urrivna och använda den trasiga katalogen som bevis för att alla som heter ”Nilsson” saknar telefon. 

Bakgrunden till BStU:s formulering är att Stasiarkivet har drabbats av kraftiga skador, inte minst då det civila utrikesspionaget HV A såg till att destruera det mesta från sina arkivhyllor. Den uppretade folkmassan som stormade högkvarteret på Normannenstrasse i januari 1990 passade på att förstöra en del papper de också. Det kan man se på filmer på nätet.

Av de 110 000 löpmeter fyllda arkivhyllorna med sak- och personakter som är kvar har myndigheten ännu inte hunnit gå igenom allt material. HV A hann lyckligtvis inte förstöra allt material strax efter murens fall. En del revs i bitar och återfanns i tusentals säckar. Med ”pusselkvinnornas” hjälp har man hunnit återskapa sisådär 3 miljoner dokument och fortsätter man i denna takt så är man klar om 300 år, så hav förtröstan.

Utöver detta kan jag informera om att vissa delar av arkivet är hemligstämplat för tid och evighet enligt tysk lag.

Oavsett om man tittar på Wegener Friis/Müller Enbergs eller Myndigheten för Stasiarkivet, BStUs, formulering så uppfattar jag båda som sakliga. Papper har inte hittats. Papper kan hittas i framtiden, men det finns ingen garanti på att man kommer att göra det. Vad ”ohittade” papper kan förtälja ger ingen sig in på att spekulera i. 

Utöver detta kan jag konstatera att Säpo medgett att de har gjort fel. De har ändrat i sin lista och tagit bort Ersson från gruppen personer som i ett sammanfattande PM från 2000/01 uppgavs ha erkänt samarbete för Stasi. BStU har konstaterat att papper inte har hittats om Marianne Ersson, trots att hon under ett läsår varit verksam som lärare i DDR. Det är några av de bakgrundsfakta vi har. Ingenting av detta föranleder att man i en rubrik kan sätta ett likhetstecken mellan ordet ”Stasiagent” och begreppet ”Nummer 6”.

Rubriken är olyckligt formulerad. Sådant händer tyvärr ibland. Om jag var Ersson hade jag kontaktat DN och bett dem att göra en korrigering. Tidningar brukar inte vara knussliga med sådana här påpekanden. 

Jag håller med förre Säpochefen Anders Danielsson att det krävs erfarenhet för att tolka Säpos akter. Men det krävs i så fall än mer erfarenhet för att tolka Stasis akter, inklusive betydelsen av ”ohittade papper”.

Det är uppenbart att Ersson är arg för att hon valsar runt i media. Det kan jag ha all förståelse för, men själva frågan är ju vems ”fel” det är. För mig som följt fallet är det uppenbart att slentrianmässigt entydiga pekpinnar mot professor Birgitta Almgren inte håller.

Den 15 september förra året publicerades recensioner av Almgrens bok ”Inte bara spioner”. Samma dag publicerade tidningen Expressen intervjuer med bokens ”Nummer 6” och hennes exman ”FF”, alltså anonymiserade. Av artiklarna i Expressen framgick att de tidigare i veckan hade varit hemma hos ”Nummer 6” och ”FF”.

Den 15 september var en torsdag. Det betyder i min värld att påhälsningen skedde måndag den 12:e eller tisdag 13:e. 

I början på april framträdde verklighetens ”FF” i en artikel i SvD. Där berättas följande via journalisten Mikael Holmström:

”Den 15 september 2011 kom Birgitta Almgrens bok ‘Inte bara spioner…’ ut. Samma dag publicerade Expressen uppgifter ur boken om ‘spionparet’ som varit agenter för den östtyska statssäkerhetstjänsten Stasi. På kvällen ringde telefonen i ett bostadshus i Härnösand. En kvinna skrek hotfullt i andra änden: ‘Dra åt helvete din spionjävel, ditt djävla as!’”

Det finns en felaktighet i texten som är viktig att påpeka. Birgitta Almgren bok kom nämligen inte alls ut den 15 september. Den 15 september var officiell recensionsdag, vilket är en helt annan sak. Jag gick till min lokala bokhandel den dagen, och fick veta att boken inte ens fanns hos distributören. Den hade alltså inte alls kommit ut. Således var boken inte ute i bokhandeln den 15:e september. Dagen efter, fredagen den 16:e, kunde min lokale bokhandlare i Malmö informera mig om att boken fanns i någon butik i Stockholm. Veckan efter var den köpbar i hela landet, och det var också först då man kunde beställa den via nätet.

Den hotfulla kvinnan måste således antingen vara en recensent som fått ett förhandsexemplar eller vara en person som läst Expressen. Det mest sannolika är väl det senare.

Jag ser scenariot framför mig hur allt rullades upp. Två team från Expressen, var och en bestående av en reporter och en fotograf, där den senare antagligen är välbehängd med minst en kamera och antagligen även extra objektiv, ringer på hos var sin familj på en ort i Sverige. När dörrarna öppnas börjar fotografen plåta direkt.

Ärligt talat – hur många tror att ett sådant scenario passerar obemärkt förbi i ett bostadsområde en sensommardag? Jag är själv från landet och vet hur den sociala kontrollen fungerar. Där hinner bonden inte ens spänna harven vid traktorn förrän grannen vet att vårbruket är igång.

Så vem ska Ersson vara arg på egentligen? Jag vet inte. Men att skylla allt på Almgren och andra Stasiforskare känns inte helt rättvist. Här är några förslag på andra som ilskan också skulle kunna vända sig mot:

  • Riksdagens ledamöter som klubbat sekretesslagstiftningen.
  • Regeringsrätten som tolkat sekretesslagstiftningen och som stipulerade förutsättningarna för att ta del av materialet, där det ingick att en forskare inte fick kontakta berörda och ställa frågor. Kort och gott: pådyvla en forskare att behandla levande människor som om de vore döda.
  • Regeringen som i samverkan med övriga riksdagspartier i en vitbok nyligen slagit fast att allt är bra som det är, dvs att fler forskare får ta del av samma material som Almgren har fått ta del av, men under förutsättning att de inte får kontakta berörda (=ska behandla Säpoutredda som om de är döda, oavsett om de är det eller inte).
  • Säpo som organisation som utrett Ersson.
  • En eller flera enskilda Säpotjänstemän som såg till att visa Almgren mer material om Ersson än vad Almgren enligt regeringsrättens dom skulle fått se. Detta tilltag har kallats för ”ett förbiseende” av Säpo, vilket framgår i en nyligen angiven dom i Kammarrätten i Stockholm.
  • Expressen, som sökte upp Ersson och hennes exman.
  • Expressens eventuella källor, som är skyddade enligt grundlagen.

I övrigt undrar jag förresten hur många som kommit till detta slut 🙂

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Forskning, Hauptverwaltung Aufklärung, HVA, Journalistik, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vore det inte enklare om Marianne Ersson bad DN Debatt byta rubrik?

  1. guenterwe skriver:

    Errsson har uppenbarligen inte samma analytiska förmåga som du och borde därför titta på din ”vara arg på lista” och välja inför nästa media kontakt.

    Jag föreslår hon börja med ,när hon nu har så bra kontakt till media som publicera hennes syn på hennes situationen i långa debattinlägg, hjälper med att media kräver av regeringen att ta hem rosenholz och lämna dokumenten till BStU.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej!
      Jag tror inte alls det har med skild analytisk förmåga att göra. Jag jobbar som journalist och vet hur det funkar med med rubriker och annat. Det vet inte alla människor. Jag menar bara att vi ska vara medvetna om att rubriker inte alltid är helt överensstämmande med texten. Ibland har rubriksättaren missuppfattat texten, eller så har det helt enkelt varit svårt att få till en bra rubrik. Jag menar, den ska ju sälja och dra till sig läsare och det innebär att vissa ”kodord” bör finnas med (typ ”höjd skatt” +”regeringen” eller ”larm”+”svininfluensa”). När man sitter och plitar på dessa ”kodord” räcker kanske inte antalet nedslag till för en heltäckande förklaring. ”Förr i tiden” hade man en friare redigering där man kunde ändra rätt fritt och ha flera raders rubriker. Dessa frihetsgrader finns allt mer sällan i den ”färdigmallade” värld vi ofta lever i.
      Hälsar
      Lena

    • Lena Breitner skriver:

      Jag tycker personligen att det är förfärligt att Regeringsrätten satt som förbehåll att berörda i Säpoakterna inte får kontaktas. Jag är förvånad över att denna fråga knappt debatterats, i synnerhet sedan samtliga riksdagspartier ställt sig bakom regeringens så kallade vitbok och konstaterat att ”allt är bra som det är”. Är det verkligen det? Är det okey att ytterligare forskare ska kunna ta del av samma akter som Almgren fått se, samtidigt som de nya forskarna inte heller får ställa frågor till dom som berörs och fortfarande är i livet? Det är ju som att rigga för ilska och konflikt! Hade jag blivit utredd av Säpo och forskare skulle glo på mina akter så hade jag velat bli kontaktad innan saker gick i tryck!

Kommentarsfältet är stängt.