Historieprofessor om att Säpo kväver seriös debatt om Stasi

I gårdagens DN hade historieprofessorn Hans Albin Larsson en debattartikel om forskningen kring Stasi i Sverige. Fallet Birgitta Almgren engagerar i alla fall en del av befolkningen.

Författaren ger en initierad och läsvärd exposé över hur Stasiforskningen och sättet att hantera vår nära historia har kantrat i Sverige. Men jag vet inte om jag tror på påståendet om Säpo som en slags spin-doctor.

Det är sant att Almgren först fick se Säpoutredningar om misstänkt Stasibelastade personer efter dom i Regeringsrätten. Dessa var med stränga förbehåll. Att journalisten Mikael HolmströmSvenska Dagbladet senare fick tillgång till en andel av det material som Almgren fått se kring en av de utredda är också känt. Men var Säpo aktören? Mig veterligen har den utredda (Nr 6/Ersson) själv förklarat att det var hon som kontaktade SvD. Det är hon som gett Holmström tillstånd att ta del av hennes akt, och Säpo som gjort en bedömning av vad han får se.

Således är Almgren och Holmström i olika ”sökarkategorier”. I det ena fallet är det Regeringsrätten som satt förutsättningarna, i det andra har Säpo fått göra en bedömning kring fallet Holmström.

Det hade naturligtvis varit intressant att veta vad Holmström inte fick se, och om det i grund och botten var avgörande för de skilda slutsatserna, men eftersom Almgren är belagd med munkavle kan vi inte få veta detta.

Jag håller med professor Larsson om det absurda i att den som tagit del av mest material inte kan svara i en debatt då den riskerar fängelse om denne försvarar sig mot kritik som framförs. 

Den som följt med i nyhetsflödet och debatterna har nog klart för sig att det finns de som vill att locket ska läggas på. Många tycks tro på konspirationsteorier om makthavare som skyddar makthavare. Men är det inte så att sanningen är enklare än så? Till exempel att svensken i gemen i grund och botten inte förstått att även vi behöver göra upp med vår egen nära historia. Vi är så ”fredsskadade” att vi tror att det bara är andra länder som behöver ägna sig åt något sådant.

Jag tror också att det finns en rädsla för att släppa in forskarna i arkiven. Det är ju helt uppenbart att forskare och journalister kan hitta både en, två eller hela buntar med Stasiagenter, eller för all del några andra spioner, som Säpo inte haft koll på under kalla kriget.

Även om jag tror att Säpo hade rätt god koll när det begav sig så kan ju en och annan nattsvart rubrik skada allmänhetens förtroende till Säpo, en allmänhet som plötsligt kan påminna sig att Säpo faktiskt inte heller hade koll på den där självmordsbombaren i Stockholm.

Visst finns det mediastrategier. Som när f d GD Anders Danielsson en kort tid efter terrorbombningen i Stockholm begav sig till Danmark för att sitta på presskonferens tillsammans med danska PET-chefen och berätta om hur väl man samarbetat för att gripa de så kallade terrorsvenskarna som nu är åtalade för planering av terrordåd mot JyllandsPosten. Det svenska budskapet var givet. ”Vi har koll och vi samarbetar med vår omvärld”. Men det var ju precis det man inte berättade att man gjorde under kalla kriget! Samarbetade alltså!

Hur många såg att presskonferensen i Danmark efter gripandet den 29 december 2010 var mediastrategi, men också ett trendbrott? 

Någonstans här tror jag man fångar hur våra underrättelse- och säkerhetstjänster, men också styrande politiker vill ha det. Inga obehagliga avslöjanden som leder till ministrars och generaldirektörers avgång. Inga kommissioner som leder till ändlösa diskussioner i media. Inga ifrågasättanden av saker som är historia och som kan störa dagens verksamhet. Arbetsro kallas det.

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Historieprofessor om att Säpo kväver seriös debatt om Stasi

  1. Dan Ljungstam skriver:

    Bra svar! En ”file” i datorsammanhang behöver inte innebära namnet på en person eller agent på ett kartotekskort. Det kan lika gärna vara en ”file” för varje notis om eller uppdrag av en agent. Så har jag tänkt.

  2. Dan Ljungstam skriver:

    Lena, tack för ditt svar!

    Som jag förstått det har CIA på 381 CD-skivor, kallade ‘Rosenholz-files’, namnen på samtliga HVA-agenter verksamma under kalla det krigets alla decennier!

    CIA har efter år av analys av filerna (280 000 files) överlämnat listor på verksamma agenter i resp Tyskland, England och de nordiska länderna.

    England fick namnen på 100 brittiska medborgare som varit agenter för HVA. Samma sak gäller de agenter Sverige fick namnen på, varav flera kända sedan tidigare av Säpo. Dessa har varit verksamma för HVA. Bortförklaringar från de namngivna agenterna i Rosenholz-filerna tror jag väldigt lite på.

    Att det visat sig finns fel i Säpos register på någon av de namngivna svenska personerna är en helt annan sak.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej!
      De 381 CD-skivorna innehåller enbart uppgifter om tyska medborgare. Fördelningen är följande:

      - ca 293 000 Klarnamekartei, s k F16-kort, dvs kort på enskilda individer med tyskt medborgarskap
      - ca 57 000 Vorgangskartei, s k F22-kort
      - ca 1 700 Stastikkort

      Du benämner Rosenholzfilerna som ett AGENTregister. Om så skulle vara fallet skulle HVA haft 293 000 tyska medborgare som var agenter i BRD och andra delar av världen, vilket i sig vore en världssensation. Men så är det alltså inte. Rosenholz är INTE ett agentregister utan ett register över människor som HVA fann intressanta. Om HVA fick in en rapport där Du nämndes kunde Du läggas upp på ett F16-kort och få både registreringsnummer och täcknamn, utan att du bett om det.

      Analys av materialet har visat att 90 procent av de 293 ooo F16-korten är offer. De har hamnat i registret därför att de omnämns i rapporter, eller för att de övervakats av HVA.

      Jag tror därför inte att britterna fått 100 namn på personer som varit agenter från HVA. Rimligare är att de fått 100 namn på personer som varit registrerade i HVA:s register, varav kanske 10 procent var agenter. Nästa pilsner är om britterna begrep denna viktiga skillnad när de genomförde sina utredningar. Det är hög sannolikhet att britterna gjorde precis som finländarna, dvs bedrev förundersökning kring oskyldiga och att man sedan lade locket på därför att man var rädd för skandaler.

  3. Dan Ljungstam skriver:

    Hej Lena!

    Jag har läst i brittisk press att samma problem som du tar upp finns i England. MI5 har inte utrett alla de 100 misstänkta britter de fått namnen på av CIA ur Rosenholzarkivet. England vägrar att lämna ut kopior av CD-skivorna från CIA till Stasi-arkivet i Berlin. BBC lyckades hitta två brittiska framstående akademiker som MI5 inte ens brytt sig om att utreda.

    Problemet är enligt brittisk press att det inte finns någon lag i England som förbjuder kontakt med en främmande underrättelsetjänst. Det måste finnas ett lagbrott för att åtala en misstänkt spion.

    Som jag utläst i media var det endast 60 agenter som kunde fällas i domstol i Tyskland, efter att några hundra åtalades av de 1 500 namngivna tyska medborgarna ur Rosenholz-arkivet som CIA överlämnade. Ingen av de 100 britterna har gått till åtal. På frågan varför MI5 inte ens har utrett två kända brittiska akademiker svarar MI5: ”We don’t comment on intelligence matters.” (Källa Guardian 28 dec 2011)

    När forne Stasi-chefen Marcus Wolf konfronterades med namnen på de två britterna BBC gjort reportage om, Robin Pearson och Vic Allen, sa Marcus Wolf att de var oviktiga eftersom han inte minns dem. Wolf kan ha talat sanning: känt är att underrättelsetjänster i öst, väst, nord och syd i modern tid skapat nätverk av kontakter inom världens alla universitet. Man kan säga att världen har blivit global och att det inte bara gäller kapitalet.

    Regeringar i väst – England och Sverige inte minst – är själva insyltade på ett intrikat sätt och riskerar att avslöja verksamhet och samarbeten med underrättelsetjänster om de faller offer för metoden ”naming and shaming” av kollaboratörer.

    Det är för tidigt att skriva det kalla krigets historia. Små pusselbitar som Almgren fått till skänks kan belysa lite.

    • Lena Breitner skriver:

      Ärendet är faktiskt från 1999. Vid denna tidpunkten tror jag inte att något land i Europa har en komplett samling av ”sitt” Rosenholzmaterial. De 100 som Straw säger utreds kan vara baserat på det som amerikanarna ansett att britterna skulle ha. Kartotekskort som britterna säkert begrep lika lite kring som svenskarna, finnarna etc.

      I slutet på 1999 ingick amerikanarna ett avtal om att få hela överföringen på sina medborgare. Arbetet genomfördes av personal från BND och BfS. Det är enligt min uppfattning i Tyskland kompetensen fanns för att analysera materialet.

      Efter att tyskarna fått sina 371 000 kartotekskort från USA 2000-03 och lämnat över dem till Myndigheten för Stasiarkivet har personalen där ägnat många år åt analyser. De har bl a kunnat konstatera att 90 procent av klarnamnskartoteken (de du kan läsa ut vad folk heter) består av offer.

      Således har jag en stark känsla för att britterna utredde en och annan, eller kanske väldigt många, oskyldiga 1999. Och när detta börjar blev uppenbart så valde man att lägga locket på då man inte ville ha skandal.

      Så tror jag det gått till.

  4. Thoralf Alfsson skriver:

    Jag skulle gärna se att du med dina kunskaper kommenterar att man på den utställning som pågår i Europahuset anger antalet ”stasisvenskar” till 153 men att Säpo anger siffran till 57.
    Du har säkert en intressant kommentar till detta.

    • Lena Breitner skriver:

      Vilken var den exakta formuleringen till 153?

    • Lena Breitner skriver:

      57 är en ungefärlig siffra kring vad Säpo bestämt sig för att utreda åren 2000/01. Alltså misstänkta, ej bedömda som Stasiagenter, före det att utredningen påbörjades. I efterhand kan jag säga att det i gruppen ingår en del som enligt min uppfattning är helt klart oskyldiga.

      I Säpos 57 ingår t ex inte DDR-ambassadpersonal som arbetade för Stasi, ej heller tillfälligt inresande. Säpo och BStU har säkerligen också olika klassifficeringar. Så min uppfattning är att man jämför päron med bananer om man jämför BStU:s och Säpos siffror.

Kommentarer inaktiverade.