IKEA och DDR. Komplex fråga som även handlar om IKEA-företrädare som Stasis offer

I förrgår puffade SVT:s Rapport rejält för Uppdrag Gransknings onsdagsprogram, där möbeljätten IKEA ska granskas för sina förehavanden i DDR under kalla krigets dagar. Rapportinslaget här finns tillgängligt t o m 5 maj.

Det framställs som om det är UG som varit och grävt, när Rapportinslaget, TT och annat tyder på att UG egentligen tittat på ett tv-inslag i tyska WDR från förra sommaren och gått i ungefär samma fotspår. Finska Yle har en sammanfattning här. 

Att IKEA haft tillverkning i DDR är ingen hemlighet. Det var känt under kalla krigets dagar och det har också varit känt att väldigt många andra västerländska företag också var där! I Rapportinslaget intervjuas i alla fall två före detta chefer för något östtyskt möbelföretag som säger att de levererat möbler till IKEA. Fångar ska ha tillverkat olika möbeldelar till företaget, sägs det.

Är det omoraliskt att låta fångar delta i produktion? Tja, svenska kriminalvården borde ju i så fall vara fylld av omoral. De berättar öppet på sin hemsida att vi har sysselsättningsplikt på våra fängelser, vilket ni t ex kan läsa här.  

Rapportspeakern säger i alla fall följande om möbelproduktionen i DDR:

”någon skillnad på om fångarna dömts för brott eller för sina åsikter gjordes inte.”

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Vidare i inslaget intervjuas en före detta fångvaktare vars utsago ej får en tillfredsställande översättning och/eller förklaring. Det som inte översätts är att mannen använder begrepp som ”politiskt motiverade” fångar och ”republikflyktingar”. Han säger att det säkert fanns fångar som skulle klassificerats som politiska fångar i dag. Djupet och innebörden av det han säger är viktig, men förklaras ej.

Den intressanta frågan att ställa sig är ju om DDR hade några politiska fångar under kalla krigets dagar. Hade du frågat DDR:s företrädare hade de sagt nej. I DDR var nämligen tjuvar, mördare, oppositionella och republikflyktingar en och samma kategori! De dömdes enligt den östtyska strafflagstiftningen allihop! De sågs som kriminella hela högen! 

Således kunde man dömas enligt § 100 i brottslagstiftningen för att ha haft så kallat statsfientliga förbindelser, dvs haft kontakt med västerlänningar. Hjälpte man någon att fly så kunde man dömas enligt § 105 för ”statsfientlig människohandel”. Uttryckte man sin mening som inte var i paritet med partiets kunde man dömas för ”statsfientlig hets” enligt § 106. § 213 kallades för olaglig gränsövergång, men var i grund och botten en paragraf för att döma människor som försökt fly landet, så kallad republikflykt.

Det är lätt så här i efterhand att plocka fram saker ur Stasiarkivet och visa hur det var. Men hur mycket visste man då? Hur lätt var det för IKEA att kontrollera vad som hände ute i produktionsenheterna? Var det bara till att göra en inspektion på en arbetsplats och gå runt och fråga människorna om vilka de var och hur de tyckte att arbetsplatsen funkade? Byggde Stasi upp några Potemkinkulisser för IKEA-företrädarna? Dessa frågor är viktiga att svara på om man ska göra en bedömning. Det var det jag saknade i WRD-inslaget från i somras. Det intressanta är att se om UG tar upp dessa aspekter på onsdag!

Efter det tyska tv-programmet i somras ska IKEA ha gjort en undersökning för att kontrollera uppgifterna i programmet.

”Hittills finns det inga indikationer på att vi skulle ha förordat att använda fångar i produktionen eller känt till det”, säger Jeanette Skjelmose, hållbarhetschef på Ikea, till TT.

Jag bläddrar i mitt arkiv och hittar några gamla artiklar i en svensk tidning som handlar om övervakning i DDR. Stasiagenterna tycks ha varit som flugor kring företrädare för svenska företag med verksamhet i DDR. En Stasiagent lyckas placera en sekreterare på IKEA:s kontor i Östberlin. Uppgiften sägs vara att hålla uppsikt över en IKEA-chef. Övervakningen intensifierades och i artikeln uppges att Stasi planerade ett gripande av IKEA-mannen ifråga. Han undgick med en hårsmån tack vare att muren föll. Allt detta får mannen kunskap om många år efteråt, via den svenska tidningen.

Likt många företagsledare blev även Kamprad analyserad av Stasi.

På något sätt får jag intrycket av att det kryllade av Stasiagenter kring våra svenska företagsföreträdare i DDR. Ibland var övervakningen klumpig. Ibland förfinad och obemärkt.

Oavsett bör man ha med sig i bedömningen att det kanske inte är helt lätt att få fram alla nyanser om man befinner sig i ett främmande land, som dessutom är en diktatur. Inte om varje steg och telefonsamtal är övervakat. Inte om diktaturen obemärkt placerar sin personal på ens kontor. 

Detta bör vi ha med oss i vår bedömning. Människor som jobbade i DDR visste att de kunde vara övervakade, men vidden av detta hade få anat. Många chockades efter murens fall då de begärde ut handlingar om sig själva.

Om man kunde sätta 57 Stasiagenter på en fotbollsspelare som flytt till väst, och ett tjugotal människor och tre bilar för att övervaka och kontrollera en helt vanlig svensk man som skulle tillbringa en helg i DDR – hur mycket kunde man inte satsa på de västerlänningar som var verksamma i DDR?

I höstas satt jag på ett seminarium och lyssnade på journalisten och författaren Björn Cederberg, som berättade om när Olof Palme skulle besöka DDR på 80-talet. Om jag minns rätt var tretton (13) Stasiavdelningar involverade i planeringen inför besöket. I planeringen ingick att Palme eventuellt möjligen kanske skulle kunna få för sig att ta en promenad på en strand en kväll och att man då var tvungen att försäkra sig om att han inte skulle kunna stöta på några mot DDR statsfientliga krafter som eventuellt möjligen kanske skulle kunna dela ut ett flygblad e dyl till den svenske statsministern. Alltså skulle Stasiagenter utklädda till strandflanörer patrullera, förlåt flanera, längs med stranden!

Öst var i desperat behov av västvaluta. Även DDR, som framhävdes som ett ekonomiskt under i Öst, var på väg mot en katastrof. I början på 80-talet kunde DDR inte längre betala av sina statsskulder. Vad var man inte beredd att göra för att rädda det sjunkande skeppet?

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.