Ola Larsmo lyfter frågan om forskningens villkor

Tack! Ytterligare en som verkar begripa en hel del vad gäller JK:s förundersökning kring professor Birgitta Almgren och hennes bok ”Inte bara spioner”. Det är Ola Larsmo som i dag har ett inlägg på DN Kultur.

Han diskuterar likt professor Wilhelm Agrell och även jag gjort tidigare. Vad är hönan eller ägget? Vem ”avslöjade” egentligen verklighetens nr 6 och hennes exman?

Ambitiöst har Larsmo ringt runt till svenska samtidshistoriker och hört sig för om hur de ser på frågan om brott mot tystnadsplikten eller inte. En del anser att Almgren lagt fram för mycket detaljer om enskilda personer, andra tycker det inte.

”Men vad de flesta är överens om är vad som snart framstår som själva kärnfrågan: de villkor som ställdes upp för Almgren är och förblir helt oförenliga med akademisk historisk forskning”, skriver Larsmo.

Larsmo exemplifierar inte, men låt mig göra det: Visst är det konstigt att Regeringsrätten satt en tidsmässigt kort deadline på en forskares forskningsuppdrag? Varför tvinga en forskare att förstöra alla (eventuella) anteckningar på ett visst datum?

Regeringsrättens dom föll den 24 juni 2010. Jag tror inte att Birgitta Almgren hängde på låset till Säpos arkiv dagen efter. Hon kanske inte ens var hemma! Det var ju mitt i semestern!

Lägg till att hon enligt domen, som ni har här, skulle förstöra alla anteckningar den 30 juni 2011. Det är alltså fullt möjligt att Birgitta Almgren haft mindre än ett år på sig.

Är det rimligt att på mindre än ett år gå igenom förundersökningar hos Säkerhetspolisen i Stockholm för omkring 60 personer samt att möjligen flyga ett par vändor till Berlin för att ta del av forskningsmaterial alternativt beställa hem handlingar från Stasiarkivet, läsa lämpligt referensmaterial, skriva manus till en hel bok, inte prata med någon om vad man håller på med samt att korrekturläsa de första vändorna själv eftersom man inte kan lämna ut materialet till någon annan eftersom det råder strikt tystnadsplikt samt att man sedan ska slänga sina anteckningar så att man sedan inte ska kunna förklara varför man eventuellt skrivit som man har gjort? 

Nu bör det dock påpekas att Birgitta Almgren fick en slags kort förlängning i sista minuter från att bränna sina papper. Men då var manus redan inlämnat till boken. Så det var så dags.

Ett annat konstigt beslut som Regeringsrätten tog var att Almgren inte fick kontakta berörda. Varför i hela fridens namn fick hon inte göra det? Varför behandla berörda som om de inte finns och inte hade något själva att säga om sig själva?

Ola Larsmos allra viktigaste ord är också väldigt sorgliga:

”Birgitta Almgrens misstag var möjligen att gå med på att forska på villkor som var omöjliga och ofelbart skulle leda till den här sortens kris när forskningens resultat skulle redovisas.”

Kommer ni ihåg ledarskribenterna, hyllningskörerna, Svenska Akademien som gav Almgren 100 000 som ett särskilt pris? Allt sammantaget blev påtryckningar för att Almgren skulle få insyn i Säpos arkiv. Trots dåliga förutsättningar tog hon chansen.

Om det var skrämma som Regeringsrätten ville så har de lyckats. Larsmo misströstar om sanningen ska komma fram. Det gör inte jag. Det är så många som tror att sanningen ligger hos Säpo. Det är en stor överdrift. Sanningen, det är det som bara tar lite längre tid komma fram till då våra politiker inte vill att den ska komma fram. Men sanningen kommer alltid fram. Tids nog.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Forskning, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.