Vad vill jag säga med mitt senaste inlägg om svensk mediabevakning?

Det är möjligt att en och annan undrar vart jag vill komma genom att kritiskt skildra svensk mediabevakning av olika ämnen. Svaret på detta är att jag önskar en hälsosammare bransch. Ett av de ben som vår demokrati vilar på handlar om vår fria press. Om vår press inte gör ett bra arbete och om allmänheten inte har förtroende för pressen så ligger vi illa till. Misstag kommer alltid att göras, men inriktningen bör vara att minimera felen. I den bästa av världar.

Det finns många väldigt duktiga journalister i vårt land. Det finns många journalister som jag ser upp till utifrån vad de har presterat i historisk tid och vad de presterar i dag. Men det finns flera problem och två av dem kallas överetablering och nedskärningar.

När jag började på en dagstidning i mitten på 90-talet var förutsättningarna annorlunda. Visst kunde det vara stress inför en deadline, men det var inte så som det är i dag. Tempot har trappats upp markant. Arbetsuppgifterna har blivit fler. Reportrar med ett visst ämne som bevakningsområde har minskat markant. Allmänreportrarna har blivit fler – ibland på gott men också på ont.

Läkarkåren i Sverige har varit skicklig på att se till att det inte utbildas för mycket läkare. På så sätt upprätthålls en hög lön – och hög status.

Hur ser det ut i journalistbranschen? Svaret är en fullständig överetablering där arbetsgivarna kan välja och vraka. Detta överflöd med manpowerkonstruktioner, inhyrda frilansare och mängder av vikarier har gjort vår kår svag. Det är vanligt att ”slänga ut barnet med barnvattnet” och låta en journalist lämna en arbetsplats innan han eller hon blir inlasad. Hur stark är en journalist då att sätta gränser? När önskan om att få ett fast jobb är så stark därför att man bor i Stockholm, är snart 40 och inte får ett banklån därför att man är vikarie?

År 2000 gav Dan Josefsson ut boken ”Välkommen till Dramafabriken”. Den är en granskning av nyhetsindustrin som jag kan rekommendera som läsning än i dag. För er som redan läst den – läs om och fundera på vilka journalister som varit fast anställda och vilka som varit vikarier, vilka som varit frilansare med önskan om fler uppdrag. Hur är situationen i dag – 12 år senare? Har det blivit bättre?

Jag vet inte hur många år sedan jag första gången fick höra om problemet med ”skeleton staff” på något av Grävande Journalisters seminarier. Om problemet med att hinna gräva med de anorektiska organisationer som fanns. Om reportrar som utan tvekan berättade om hur mycket obetald arbetstid de lagt på ett ”gräv”. Ska det verkligen vara så här? Att arbeta på obetald arbetstid för att få ihop något man är stolt över?

Vad gör den som behöver hämta ungarna på dagis eller vill ha ett socialt liv utöver journalistiken? Har ni hört talas om rewrites …

Det fanns en tid då det fanns reportrar som var specialiserade på sitt ämne. Det är inte många som är i dag. De flesta ska vara experter på det mesta. Ibland blir det jättebra. Ibland blir det mindre bra.

Jag är inte bara reporter. Jag blir också själv intervjuad då och då. Många journalister gör ett bra arbete, men jag märker också när det inte blir så bra. Det är en rätt skrämmande upplevelse att ha fått en journalist på tråden där det hörs tydligt att redaktionschefen bestämt vinkeln innan journalisten själv har någon som helst koll på själva ämnet. Där telefonsamtalet handlar om att bekräfta en redan utstakad beställning. Tid för omprövning tycks inte finnas.

Denna tendens talades det om redan under de tre Jugoslaviska krigen under första halvan av 90-talet. Visst fanns det sådana som Johanne Hildebrandt som gjorde en initierad bevakning på plats, men tyvärr också alltför många reportrar som på kort tid skickades ner till ”krigets verklighet”. Jag minns t ex på ett seminarium i Lund där dessa reportrar beskrevs som väl pålästa, men att de hade en förutfattad mening/vinkel som de inte hade tid att ompröva. De hade ju bara några timmar eller möjligen dagar innan de skulle vara åter hemma i den svenska verkligheten.

Jag möter människor med insikt i mediabranschen och som ur ett demokratiperspektiv har en växande oro för utvecklingen. Som likt mig själv ser en ökning av snuttifiering och rewrites och där felaktigheter lätt kan föras vidare som om de vore sanna.

Det finns många svenska journalister som är utåt helvete (ursäkta) duktiga. Men det är inte alltid de får tid och möjlighet att vara det.

Jag vet att det inte ett svenskt problem att mediastrukturen håller på att förändras. Många av världens dags- och kvällstidningar kämpar med stora ekonomiska problem. Men skillnaderna är stora mellan hur situationen är i de olika länderna.

I två av mina uppsatser på universitet behandlade jag svenska bostadskriser. Jag har docent Lars Pettersson att tacka för många insikter om det glada 80-talets byggbransch som jag kommit från. Målet hade ju varit att man under hela efterkrigstiden med subventioner skulle stötta branschen. I verkligheten hade man skapat möjligheter att skära guld med täljkniv för allt från byggnadsarbetare till enskilda företag. Strukturer byggdes upp, inte på grund av behov utan för hur subventionerna såg ut. När krisen väl kom blev fallet så ofantligt stort och det gjorde ont för väldigt många.

Jag säger inte att man skurit guld med täljkniv genom det svenska presstödet. Men de förändrade förutsättningarna tillsammans med läsarnas förändrade vanor är ett stålbad som inte går att negligera. Visst har enskilda journalister ett ansvar för vad de skriver, men till syvende och sist är det ägarna som som sätter direktiven och cheferna som verkställer det hela.

About these ads

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi till Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik. Bokmärk permalänken.