Belastande uppgifter om dansk näringsminister uppges ha försvunnit ur PET:s arkiv – och om Säpos gallringar

Danska tidningen BT publicerade i påskhelgen en artikel som handlar om danske näringsministern Ole Sohn. En sakakt med (möjligen belastande) uppgifter om Sohn från hans tid som ledare för danska kommunistpartiet DKP ska ha försvunnit från danska säkerhetspolisens arkiv. Orsaken till att man vet att mappen funnits är att det är flera andra sakakter som hänvisar till just den akt som inte längre står att finna hos säkerhetspolisen PET.

Jag har skrivit om fallet Sohn tidigare. De nya artiklarna har ni här och uppföljning i Berlingske här. 

Skulle viktigt arkivmaterial hos PET:s motsvarighet kunna ha slängts i Sverige? Sanningen är att det har hänt!

På sid 220 i professor Birgitta Almgrens bok ”Inte bara spioner” framgår att Säpo år 2005 gjorde en utredning i frågan om gallring. I handlingen ”Avställning och gallring hos Säkerhetspolisen. Bevarande av handlingar, gallring av papper och en ändamålsenlig arkivhantering” (AD 182-5014-05) framgår att omfattande gallring har gjorts vid Säpo under årens lopp. Under perioden 1972-1980 ska 60 000 poster ha gallrats. I huvudsak gallrades objekt registrerade ”för samhällsomstörtande verksamhet”, som det så vackert hette. På 80-talet ska ytterligare 16 000 poster ha gallrats. Någon svar på vad som tagits bort går ej att få fram i dag. Allt enligt Almgren, som läst Säpos egen utredning.

Denna gallring är ej längre tillåten. Sedan 2002 överlämnas Säpos äldre arkivmaterial till Riksarkivet, Arninge.

Låt oss därmed hoppa över till frågan om Stasis verksamhet i Sverige. Det låter helt vansinnigt i mina öron, men det kan faktiskt vara så att Säpo har haft alla svenska Rosenholzkort i sin hand, men gjort en gallring.

Vid gruppledarnas möte med justitieminister Beatrice Ask  i vintras ska det ju ha framställts att frågan om vi fått allt material från CIA ställts till amerikanarna vid två tillfällen och att svaret båda gångerna blivit att vi ”har fått allt”.

När Almgren fick ta del av Säpos Rosenholz-samling fick hon bara se tio (10) kort, och då bara F16, inte de andra två kartotekstyperna, nämligen F22 och Statistikkort, med vilka man kan avgöra om en person varit agent eller ett offer. De tio F16-korten står uppräknade i Almgrens bok.

Den som bläddrar vidare i boken, eller för övrigt sätter sig in i frågan inser snabbt att detta inte kan vara hela samlingen. ”Königs” F22-a finns tydligen inte med i Säpos samling, trots att den finns med i boken. Den råkar däremot finnas hos Stasimyndigheten i Berlin, BStU. Detta kort uppges ha följt med ”av misstag” vid CIA:s överlämning till Tyskland av de drygt 350 000 tyska kartotekskorten år 2000-03.

I övrigt består huvuddelen av F16-samlingen av offer, varför antalet kort (10) utom all tvivel är för få för att jag ens ska tro på att detta skulle föreställa en samlad svensk helhet ur DDR:s utrikesspionages perspektiv anno hösten 1988. 900-1000 skulle vara en mera rimlig siffra, enligt min uppfattning.

I debatten kring svenska Rosenholz bör vi alltså ha med oss att Säpo kan ha fått allt en gång i tiden, men att de senare kan ha slängt det som de inte tyckte att de skulle ha kvar. Eller så ligger väl materialet i någon källare någonstans. Likt tsunamibanden en gång gjorde.  

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Danmark, DDR, Hauptverwaltung Aufklärung, HVA, PET, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.