I går publicerade tidigare överbefälhavare Bengt Gustafsson ett inlägg på Newsmill som handlar om den svenska icke-neutraliteten, eller om man så vill icke-alliansfriheten. Han gör en historisk genomgång kring varför det blev som det blev. I realiteten blev var Sverige officiellt alliansfria, en liten krets visste att det inte riktigt var så och en ytterst liten krets visste den yttersta hemligheten, dvs hur det verkligen var.
”När jag efterträdde Lennart Ljung 1986 blev jag endast orienterad om underrättelsesamarbetet med olika NATO-länder”, skriver Gustafsson.
Den yttersta hemligheten, den så kallade livlinan, informerades inte ens Bengt Gustafsson om såsom ÖB. Livlinan innebar att regering, kungahus och delar av den militära ledningen skulle flyttas utomlands till olika Nato-länder vid ett krig.
Ju längre in i kalla kriget man kom desto mer oinformerade hölls vissa ledande militärer. Det blir en ödets ironi att den första planen för neutralitetstillstånd finns i ÖB:s plan 1989, dvs strax innan kalla kriget tog slut. Jag förstår att det måste ha varit frustrerande att upptäcka att de verkliga spelreglerna inte stod klart för ledaren av svensk försvarsmakt.
Bengt Gustafsson konstaterar att Tage Erlander och Olof Palme var realpolitiker, därav deras beslut. Men vad hade konsekvensen blivit om livlinan satts i funktion, när delar av den svenska statsapparaten agerade efter vissa regler och andra efter några andra.
”Vi skall vara glada för att kombinationen aldrig sattes på verkligt prov”, avslutar Gustafsson.
Tankar om IB 
Mot bakgrund av historien kring IB är det svårt att tro att en ledande politiker som ÖB trott att Sverige varit alliansfritt under kalla kriget. Man förstår av Bengt Gustavsson hur okänt IB’s hela verksamhet faktiskt varit, men också att posten ÖB i Sverige är en pinne på karriärsstegen som inte medför att man tillhör den innersta regeringskretsen. Olof Palme var efter kriget representant på resande fot inom Europa för en europeisk studentorganisation som ekonomiskt stöddes av CIA. Från sina många resor rapporterade Palme till den inofficiella säkerhetstjänsten IB-kontortet som i sin tur skötte kontakten med USA. (Källa: TV-program Spioner i folkhemmet, 1990-04-15). Det fanns i västeuropa under 1950 och 60-talet flera fasadorganisationer med tidskrifter som blev finansierade av CIA. I Sverige tidskriften ”Argument för frihet och rätt i Sverige”.
Gustafsson skriver ju faktiskt i klartext att han t ex kände till vårt und-samarbete med Väst, så helt ovetande har han ju inte varit. Det är själva livlinan han inte kände till och det framgår ju också tydligt i Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen att det är väldigt få som gör.
Det kan ju naturligtvis ifrågasättas om det var realpolitik att alla inte skulle känna till det omfattande samarbetet med Nato. Det kanske var det. Eller så var det inte det. Jag har hört båda påståendena och kan väl se vägande argument i dem båda. Alla stater ljuger, men kanske att man inte ska föra sin befolkning bakom ljuset för mycket. Det har visat sig i flera länder att man senare har fått svårt att hantera sin nära historia på ett sakligt sätt.