Anstormning av anhöriga som vill läsa föräldrarnas Stasiakter

Der Spiegel rapporterar i en artikel här att Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, sedan årsskiftet fått en ökad anstormning av ansökningar från relativt ny grupp människor. Det gäller den yngre generationen som vill veta mer om deras föräldrars DDR-förflutna. Hade föräldrarna övervakats av Stasi? Eller hade de kanske till och med samarbetat med Stasi?

Enligt den tyska lagen Stasi-Unterlagen-Gesetz, StGU, kan nära släkting få se anhörigs akt, förutsatt att personen är död eller gett sitt personliga medgivande. Enligt Der Spiegel-artiklen har det från årsskiftet skett vissa lagändringar vad gäller tillgängligheten till dessa handlingar, något som alltså lett till en ökad anstormning från den ”nya” generationen ansökare.

Ur ett svenskt perspektiv är detta naturligtvis intressant. Man behöver naturligtvis inte ha haft DDR-bakgrund för att ha hamnat i Stasiarkivet. Svenska medborgare blev övervakade. En del av dem blev rekryterade av Stasi.

Jag har mött människor som vill se vad som står om dem i Stasiarkivet. Andra vill inte. Motivet kan vara rent och skärt ointresse, eller att de inte vill få insikten om att någon som stod dem nära svek dem genom att rapportera till Stasi.

De som väljer att inte ta del av material om sig i Stasis arkiv bör dock ta sig en funderare på vad som händer den dag de inte längre är i livet. Kanske är det bättre att tillsammans med sina barn titta på vad där står så att man rett ut vad som är lögn och förbannad dikt och vad som är sanning. 

Låt mig ta två enkla exempel på oskyldiga saker som snabbt kan redas ut:

En dag satt jag med en man och läste hans Stasiakt. Där fanns en bild föreställande ett sällskap som satt i ett vardagsrum. Mannen kände inte igen någon på bilden och inte namnen som stod antecknade kring bilden heller. Varför bilden fanns i hans akt visste han inte. Kanske hade Stasi råkat lägga bilden av misstag i hans akt. Kanske fanns det en tanke. Oavsett var det viktigaste att mannen själv inte hade en aning.

En dag satt jag och läste en medborgarskapsakt från Riksarkivet. Jag blev förvånad över datumet som angavs om när en familj anlänt till Sverige. Det skulle ha inneburit att familjen varit ute och rott på Östersjön i två månader för att komma till Sverige. När jag ställde fråga till en som varit med under flykten visade det sig att den svenska myndighetspersonen hade råkat skriva fel månad. Felaktigheten gick sedan att verifiera.

Så här enkelt kan det vara att räta ut frågetecken medan människor är i livet. Både Stasianställda och svenska handläggare kan ha gjort fel. Det vet alla som hållit på med arkivforskning ett tag, men för de som inte är så vana bör detta ständigt påpekas.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.