Riksdagens Stasi-motioner del 1 – rättningar och kommentarer till Staffan Danielsson (C)

I vår ska några motioner om Stasi upp i riksdagen. Ärendena är under beredning och har flyttats, så tidigare länkar som jag angett gäller inte längre. Med anledning av detta passar jag på att kommentera men också rätta några faktauppgifter i texterna.

Jag börjar därför med motion 2011/12:K353, ”Offentliggör de östtyska Stasiinformatörernas namn”, av Staffan Danielsson (C). Den handlar om att Danielsson vill att offentlighetsprincipen bör gälla för de som arbetade för Stasis räkning i Sverige. Riktigt hur detta ska gå till enligt Danielsson har jag inte helt klart för mig, så jag börjar därför med några rättelser:

Danielssons påstående om att en enda forskare (Birgitta Almgren) av regeringsrätten fått ta del av ”ca 50 personers akter som Stasi förde och som Säpo fått tillgång till” är helt uppåt väggarna tokig. 

Låt oss reda ut begreppen: Det finns mängder av akter som Stasi upprättade över svenskar och dessa har regeringsrätten aldrig någonsin haft någonting att säga till om. Tillgången till personakter som Stasi låtit uppföra finns i Stasiarkivet och tillgången till arkivet regleras i tysk lagstiftning. Sedan StUG, Stasi-Unterlagen-Gesetz, trädde i kraft i december 1991 har knappt 7 miljoner ansökningar lämnats in om att få ta del av sak- och personakter. Hur många ansökningar som kommit från svenska forskare eller journalister samt hur många ansökningar som berört Sverige finns det ingen statistik på. Men det har getts ut flera böcker om Stasi och skett många avslöjanden i tidskrifter och tidningar sedan 1991, så mitt svar till Danielsson är: åtskilliga har tagit del av Stasis personakter!

Stasi är ett svårt ämne för svenska politiker och journalister. Danielsson är inget undantag. Danielssons syftning på att det är Stasi som ”fört” 50 personers ”akter” och som Säpo har tillgång till förvirrar mer än den förklarar. Nej, hr Danielsson. Säpo har mig veterligen inte tillgång till några av Stasis personakter. Visserligen blev Sverige år 2000 informerade om att de kunde begära tillgång till Stasiarkivet om de bedrev förundersökningar mot misstänkt Stasibelastade personer, men mig veterligen begärde Sverige aldrig någon internationell rättshjälp. Detta vittnar t ex BStU-källor till Berlingske Tiderne om våren 2000 och liknande uppgifter har professor Birgitta Almgren fått fram genom sin forskning. De uppgifter som gjort att Säpo år 2000/01 inledde ett 60-tal förundersökningar verkar ha sin grund i andra källor.

Dock bör tilläggas att regeringen genom sin vitbok nu erkänt att Säpo innehar 10 stycken F16-kort och som härstammar från CIA:s Rosenholzsamling, som i sin tur råkar vara mikrofilmer av en del av DDR:s civila utrikesspionages HVA:s kartotekssamling.

De 10 ‘papperslappar’ som Säpo innehar över 10 stycken personer kan dock aldrig någonsin benämnas som ”50 personers akter som Stasi förde”. 

Det är f ö fel att översätta så kallade IM, till ”Informella medarbetare”.

Synonymer till informell är t ex ledig, personlig, otvungen och fri, vilket inte precis får mig att tänka på Stasiagenter. Dessutom är det så att den korrekta tyska benämningen för IM är Inoffizieller Mitarbeiter, vilket knappast behöver översättas. Men ok, jag gör det ändå: IM betyder inofficiell medarbetare, dvs hemlig medarbetare.

I övrigt hoppas jag innerligt att hr Danielssons rubrik är ett språkligt misstag. Ska jag tolka den rubriken ordagrannt betyder den att namnen på Stasiagenter som är födda i Sverige, Norge, Finland, Danmark samt Västtyskland inte bör offentliggöras medan agenter som är födda i DDR ska ska få finna sig att få sina namn uthängda.

Jag känner inte hr Danielsson, men gissar att det är en språklig lapsus, alternativt en mental spärr. Den mentala spärren är inte ovanlig. Det är rätt många svenskar som trots Wennerström, Bergling m fl tycks ha svårt att förstå att personer födda i Sverige (dvs icke utlänningar) kan ha jobbat för främmande makt!

Nu ska jag avslöja något för er: Vi hade Stasiagenter här i Sverige under kalla kriget. En del av dem hade sina rötter i forna DDR. En del av dem hade sina rötter i den svenska eller skandinaviska myllan. Andra hade rötterna i något annat land. 

Visst kan det ibland vara intressant att veta en Stasiagents ursprung. Det kan ge förklaringar till varför människor har valt att arbeta för Stasi. Men i grund och botten bör vi först och främst se dessa agenter för vad de var: människor som valde att arbeta för en diktaturs säkerhets- och underrättelsetjänst. 

Så till själva intentionen med motionen. Helt korrekt tar Staffan Danielsson upp att regeringsrätten valt att inte tillåta att namn offentliggörs. Danielsson pekar på den tyska modellen att offentliggöra namn på personer som agerat som agenter i kraft av sitt ämbete eller som spelat en särskild roll i samtidshistorien. Om och hur denna modell skulle överföras till svenska förhållanden förklaras dock inte närmre.

”Regeringen bör därför vidta åtgärder så att offentlighetsprincipen ska gälla för dem som i Sverige arbetade för Östtyska Stasis räkning”, skriver Danielsson.

Vad menar han? Mig veterligen gäller vår svenska offentlighetsprincip för alla handlingar som finns hos myndigheter i Sverige. Vad många dock missar är att grundlagen också anger att det finna undantag för att lämna ut handlingar. Det kan röra den personliga integriteten, rikets säkerhet eller det faktum att det kan störa mellanstatliga relationer. Det är i synnerhet det senare som är den viktigaste orsaken till att man inte offentliggör de drygt tio år gamla förundersökningarna.

Således konstaterar jag att offentlighetsprincipen gäller även för handlingar som gäller Stasiagenter, förutsatt att materialet finns hos svenska myndigheter.

Slutligen: Ska man som rubriken anger offentliggöra namnen på Stasiagenterna? Då kommer vi till den intressanta följdfrågan om vilka namn som i så fall ska offentliggöras? Minst lika viktigt: Vem ska stå för offentliggörandet? Någon vägledning får vi inte av motionären.

Jag tror att många, inklusive hr Danielsson, har missat att Säpo faktiskt inte sitter på det fullständiga svaret om vilka som var Stasiagenter och vilka som inte var det. Omkring 60 personer utreddes år 2000/01. När professor Birgitta Almgren fick ta del av 57 förundersökningar gjorde hon två saker:

  • dels konstaterade hon att Säpo inte sett till att begära tillgång till Stasiarkivet, med vilket man många gånger definitivt kan avgöra om en person varit agent eller inte
  • dels valde hon att döpa sin bok till ”Inte bara spioner”. Detta trots att hon, till skillnad från Säpo, i vissa fall sett till att få tillgång till Stasiarkivet. Hennes bedömning blev i alla fall att 32 av de 57 utredningar hon fått se rörde sig om Stasiagenter. Vilka detta var anger hon inte specifikt. Vad de resterande 25 personer varit kan jag inte säga. Vissa av utredningarna verkar ha varit väldigt ”magra” och går kanske inte ens att bedöma. I några fall är jag rätt säker på att det rört sig om oskyldiga personer som utretts av Säpo.

Således är följdfrågan ”vem” som egentligen vet vilka som varit Stasiagenter i Sverige, och vilka som inte var det. Mitt svar är: Den som hellre vänder sig till Stasiarkivet än till Säpos arkiv. Den som förstår att det är Stasi-Unterlagen-Gesetz och inte svenska offentlighetsprincipen som är det avgörande. Den som förstår att tolka de handlingar som finns i Stasiarkivet. De 111 000 löpmeter sak- och personakter som finns kvar och som Stasi inte hann förstöra. 

Regeringen har efter möten med gruppledarna i riksdagen lagt fram sin vitbok i ärendet. Där konstaterar de att allt är bra som det är.

Med bakgrund av ovannämnda konstaterar jag att motionen kommer att röstas ner. Däremot kan det bli intressant att lyssna på debatten den 3 maj i år.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Riksdagens Stasi-motioner del 1 – rättningar och kommentarer till Staffan Danielsson (C)

  1. Ping: Riksdagens Stasi-motioner del 2 – rättningar och kommentarer till Mikael Oscarsson (KD) | Tankar om IB

  2. Jan G Ekman skriver:

    Kan inte du eller någon annan ha en kort kurs om ”Stasiarkiven” för riksdagsmän, journalister m.fl.? Det behövs uppenbarligen.

Kommentarsfältet är stängt.