Kommentar om K Specials ”Konstnären som försvann” – om Nils Olof Bonnier

SVT har nu lagt ut dokumentären Konstnären som försvann på SVT Play. Den handlar om konstnären och konstnärsstudenten Nils Olof Bonnier, som försvann spårlöst under en klassresa, förlåt skolresa, till Leningrad 1969. Dokumentären ligger ute på nätet t o m 16 mars och ni hittar den här.

Jag rekommenderar dokumentären av flera skäl. Den är ett tidsdokument över en galen tid där r:arna, dvs KFML(r) tog över konstskolan Valand så till den milda grad att de beslutade att eleverna skulle sluta teckna kroki (det var borgerligt) för att istället sätta sig och läsa kommunistiska tänkare på lektionstid. Läraren och konstnären Peter Dahl stod maktlös.

Hur i hela fridens namn kunde en grupp elever ta över en skola och ändra skolans utbildningsinrikting? Istället för att konstskolan utbildade konstelever ges en bild av hur en politisk sekt bland eleverna försökte omforma skolan till en indoktrineringsanstalt.

Dokumentärfilmaren ställer frågan om de politiska motsättningarna ledde till Nils Olof Bonniers död. Något svar ges inte i dokumentären. Själv har jag lite svårt att tro att Bonnier avslutade sitt liv av egen fri vilja där på färjan. Han verkade inte vara den typen och inte verkar han ha varit i någon större livskris. Han verkar ha varit glad och tillfreds innan konfrontationen i hytten den ödesdigra kvällen. Å andra sidan känns mordkomplottsteorin lite väl fantastisk. Avund från r:arna tror jag fanns med i bilden liksom intolerans. Bonnier hade haft många utställningar och han ville inte gå i KFML(r)-s ledband. Men mord? Njae. Det finns ju även andra saker som kan ha hänt. Att hamna i vägen för något man inte borde sett eller ett rånmord på färjan. Vad hände med pistolen förresten?

Att polisen inte förhörde många av de närvarande var olyckligt. Lärarens uppgifter om att allt varit bra och inte minst att alla varit nyktra kan ju vem som helst ifrågasätta. Hur många nyktra klassresor har ni hört talas om? Klart att läraren inte ville att sådant skulle komma fram och putsade lite på fasaden.

Spekulationerna är många, men det bestående intrycket är att människorna som är med i dokumentären bär med sig en börda från den här tiden. Jag har svårt att sätta ord på det, men försvinnanden, självmord och ouppklarade mord tycks lägga en obehaglig slöja över berörda som lever kvar årtionde efter årtionde med känslor av sorg, skuld och frågor som aldrig tycks få ett svar.

Vi kommer nog aldrig att få veta hur Nils Olof Bonnier slutade sitt liv. Däremot känns det som om många av ur konstkretsarna haft en stor längtan efter att få prata. Jag upplever också att det hos en del verkar finnas en kluvenhet mellan å ena sidan minnen av gruppgemenskap och upplevelse av fantastiska år i Göteborg, och å andra sidan skuldkänslorna över att ha låtit sig manipuleras.

Den som inte själv upplevt eller förstått hur tongångarna kunde vara i 60-talets Sverige har här ett utmärkt tidsdokument. Vi får höra en musikalisk protest där falsksång bara är förnamnet och se en amerikansk flagga som används som dörrmatta i KFML(r)-s lokal. Vi får se bilder från demonstrationer och höra slagord och politiska uttalanden så som de sades och inte så som de omformats i moderna spelfilmer.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i KFML(r). Bokmärk permalänken.