Jag värjer mig mot SvD:s jämförelse mellan Facebook och Stasi

”Facebooks lunta om dig större än Stasis” var rubriken i gårdagens SvD på nätet. På Kultursidan läste jag ett inlägg av Sam Sundberg. Jag är oklar om författaren håller med rubriksättaren, däremot används Stasi som jämförelse med FB om ”arkivstorlek”.

När österrikaren Max Schrems krävde ut all information om sig själv från Facebook fick han 1222 sidor. Då han uppges vara 24 år utgår jag från att det inte finns ett enda papper om honom i Stasiarkivet. Han var i så fall ett år när muren föll.

Själv skrev jag nyligen i Magasinet Neo om en svensk man som övervakades av en Stasiagent, tillika hans bäste väns fru, på svensk mark. Stasi gillrade en sexfälla för att tvinga honom till samarbete. Mannens Stasiakt är på drygt 200 sidor. Han är inte med på Facebook.

Jag har 1212 sidor på en Stasiagent, som var verksam i Sverige från 60-talet och fram till murens fall. Han är inte heller med på Facebook. Jag är inte förvånad. Gamla Stasiagenter tycks ha det genomgående draget att överlag sky nätet som pesten.

Jag konstaterar i alla fall att SvD:s rubrik är missvisande och felaktig. 

Sam Sandbergs jämförelse med Stasiarkivet är inte helt i paritet med rubriken.

”Med tanke på tjänstens popularitet kan vi således uppskatta att Facebook bör ha samlat i storleksordningen tusen miljarder sidor om sina användare. Det är informationsmängder som får Stasiarkiven att se ut som skolfotokatalogen”, står det att läsa.

Jag kan inte låta bli att känna ett obehag av en sådan jämförelse. Det är så naivt skrivet.

Facebook har 845 miljoner användare. Dessa människor har gått med frivilligt. De har fått kryssa i att de accepterar användarvillkoren. Först och främst delar de med sig information om sig själva. 

Stasi hade 91 000 anställda vid murens fall. Uppskattningsvis över 600 000 personer har varit registrerade som agenter. De var verksamma i DDR och i andra länder. De rapporterade i det fördolda. De rapporterade först och främst om andra människor, inte om sig själva. Abuse-funktionen var inte uppfunnen på Stasis tid.

Jag konstaterar att storleken inte det viktigaste. Det är inte ”värst” att ha mest antal sidor. Det är innehållet som är det viktigaste och hur det används. 

Facebook är gratis för användarna. Pengarna tjänar man i andra ändan på annonserna. Oavsett om det gäller dagstidningar, kommersiella tv-bolag eller Facebook så samlar dessa aktörer på uppgifter om läsarna/tittarna/FB-användarna. Annonsörerna vill rikta sitt meddelande så precist som möjligt för att undvika att betala för så kallat spill. Annonser säljs med argument som handlar om åldersgrupp, bostadsort, intressen etc.

Skillnaden mellan dagstidningsläsaren å ena sidan och Facebook-användaren å andra sidan är att den senare genom sitt klickande ivrigt samtycker till att identifiera användargrupper, som sedan kan bli målgrupper. Det går till och med att klicka bort annonser man inte vill ha på sin sida. Som en slags utvecklad variant av ”Reklam nej tack – men gärna IKEA-katalogen”.

Visst finns det baksidor med Facebook. Personer som gripits för ett grovt brott eller råkar ut för en hemsk katastrof kan räkna med att poliser, journalister och/eller andra nyfikna går in och kikar på det som är ”öppet” för icke-vänner. Det finns otaliga exempel på hur bilder från FB snabbt hamnat i dagspressen. Det gäller t ex självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs bilder. FB stängde snabbt ner hans sida, men innan dess hade många tagit del av informationen och fortsätter att dela med sig av den.

Den som ställer sig och ropar på torgen och håller upp ett plakat har på något sätt förverkat sin rätt att spela kränkt över att någon hört vad de sagt och sett hur plakatet ser ut.

Det är frivilligt att gå med på Facebook. Det är gratis. De flesta läser inte användarvillkoren. Vems fel är det?

Visst är det relevant att ta upp frågan hur länge Facebook, ICA och andra får spara uppgifter om användaren/kunden. Men snälla, ta inte fram Stasi som jämförelseobjekt. Syftena är och var inte desamma. Tidsaspekterna gör att jämförelsen haltar, bollandet med siffror likaså.

Låt oss inte med svepande formuleringar förringa vidden av kränkningar av den personliga integriteten som Stasi utsatt mängder av människor för under fyrtio års tid. Dessa kränkningar skedde även på svensk mark. Jag har redan nämnt mannen som övervakades av sin bäste väns fru. 

Jag läser en annan Stasiakt och får blodsmak i munnen. En Stasiagent bosatt i Skåne kontaktar på 80-talet en skåning som har hjälpt en DDR-medborgare att fly. Stasiagenten låtsas vilja få hjälp med att få en vän ut ur DDR. Skåningen värjer sig. Stasi upprepar flera gånger sin order till agenten. Kontakten med skåningen ska utvecklas. Stabiliseras. Kartläggningen av skåningen fortsätter.

Det här är bara en av många berättelser om hur svenskar utsattes för Stasiagenter. Inse att en spräckt flyktväg ut ur DDR kunde innebära att människor sattes i fängelse, kanske till och med dog. 

Stasiarkivet består i dag av 111 000 löpmeter sak- och personakter, 12 000 löpmeter kartotekskort, 1,6 miljoner foton och över 31 000 film- och ljuddokument. Det bör noteras att ett stort antal ”luktprover” på oppositionella återfanns i arkivsamlingen efter murens fall. Huruvida Stasi lyckades spåra oppositionella eller för all del bevisa vem som klottrat ”Stasi raus” på en vägg vet jag inte, men syftet var i alla fall detta enligt Stasichefen Mielkes lilla strategi. Mig veterligen har inte Facebook några luktprover.

Kan vi då konstatera att varje anställd producerade 2,44 löpmeter sak- och personakter under 40 år? Nej, det kan vi inte, eftersom vitala delar av arkivet förstördes av Stasis personal vid murens fall. Det enda vi kan konstatera är att de producerade mycket mer. 

Stasi verkade mellan åren 1950-1990. Facebook startade 2004. Stasis medarbetare skrev för hand eller knattrade på maskin. De byggde upp enorma kartotekssystem för att kunna hitta i arkivet som bara växte och växte. Filmrullar skickades med kurir för att sedan framkallas. Det som för Stasiagenten kunde ta veckor att få fram är något som Facebookanvändaren gladeligen delar med sig till sin omgivning och som andra på några sekunder kan ta del av på andra sidan jordklotet.

De tekniska förutsättningarna skiljer sig åt. Syftet skiljer sig åt. Glöm inte bort frågorna vad och vem och hur!  

För två år sedan publicerade finska Hufvudstadsbladet en artikel om en finsk medborgare vars Stasiakt om 940 sidor som tidningen tagit del av. IM Kati hade arbetat på samma översättningsbyrå i Östberlin som östtyskan Petra Sauerzapf-Poser, som trodde att hon och IM Kati var väninnor.

Efter murens fall fick Sauerzapf-Poser ut sin Stasiakt, som råkade vara på omkring 100 sidor. Jag skulle nog gissa att Petra Sauerzapf-Poser hade föredragit Max Schrems 1222 sidor från Facebook framför sina 100 sidor från Stasi. 

Petra Sauerzapf-Poser hade blivit uppvaktad av Stasi, som ville rekrytera henne som agent. Hon ville inte. Det gillade inte Stasi.

Vad Sauerzapf-Poser fick veta efter murens fall var att Stasi använt sig av ”väninnans” rapporter för att spionera på henne. Sauerzapf-Poser hade vid ett tillfälle berättat för sin ”väninna” om hur hennes idealman skulle se ut och vara. IM Kati hade rapporterat detta vidare till Stasi.

”Döm om min förvåning när en man som i varje detalj motsvarar min beskrivning veckan efteråt kommer i min väg. Han uppvaktar mig och vi inleder ett förhållande. Redan då tyckte jag att någonting var konstigt, men vi höll ihop i ett halvår. Så småningon insåg jag att hans kärlek inte var äkta och gjorde slut”, berättar Sauerzapf-Poser för Hufvudstadsbladet.

Pojkvännen kom alltså inte in i Petra Sauerzapf-Posers liv av en slump. Han var en Romeoagent som Stasi skickat på henne. En statlig gigolo som rapporterade vidare vad hans kärleksoffer sagt till honom i förtroende.

Den som läser sådana sidor om sig själv har rätt att känna sig smutsig, sviken, kränkt och bedragen. 

Petra Sauerzapft-Poser och alla andra som övervakades av Stasi fick inte möjligheten att godkänna övervakningen genom så kallade användarvillkor. De kunde inte ”adda” IM Kati och andra agenter för att se vad som rapporterades om dem. 

På Facebook är det främst du som lämnar uppgifter om dig och det görs med ditt medgivande. Dessa medgivanden frågade Stasi inte efter. 

Artiklar om Petra Sauerzapft-Poser har ni bland annat här, här och här.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Sverige, Tyskland. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag värjer mig mot SvD:s jämförelse mellan Facebook och Stasi

  1. Dan Ljungstam skriver:

    Instämmer i att det var en urbota dum jämförelse. Länkarna talar sitt tydliga språk om två artskilda världar.

Kommentarsfältet är stängt.