Regeringens vitbok om Stasi – en blandning av ris och ros

I dag lades regeringens skrivelse 2011/12:67 ”Uppgifter hos Säkerhetspolisen om misstänkt samröre med Stasi” fram. Ni har den här. I media heter det att det är vitboken om Stasisvenskarna som lagts fram, men jag är väl inte riktigt säker på att enskilda individer är i fokus i skrivelsen. Oavsett har ni t ex TT-kommentarer här.

För er som inte orkar läsa de 30 sidorna har jag gjort en sammanfattning:

Blir man klokare av att läsa dessa 30 sidor som regeringen knåpat ihop? Svar: Absolut!

Vill regeringen verka för ökad öppenhet? Vill regeringen förändra något? Svar: Nej, inte ett dyft. Allt är bra som det är!

Har regeringen i sin vitbok belyst alla de viktiga aspekterna i frågan: Svar: Många, men absolut inte alla.

I ett tidigare inlägg har jag hänvisat till en av mina favoritfilmer, den som på svenska heter Farligt begär och som utspelas på 1700-talet i Frankrike. Markisinnan Merteuil, spelad av Glenn Close, berättar att hon som kvinna, som alltid ska vara tyst och sedesam, utvecklar vissa förmågor.

”It gave me the perfect opportunity to listen and observe, not to what people told me which naturally was of no interest, but to whatever it was they where trying to hide”, säger markisinnan i en scen som ni har här.

Då kommer vi onekligen till den intressanta och relevanta frågan om den svenska regeringen har missat att ta med vissa frågor eller uppgifter i sin lilla skrivelse. Svaret är: Ja 🙂

Finns det några felaktigheter: Svar: ja.

I stort vill jag dock ge vitboken en eloge då den på många sätt är faktaspäckad och klargörande kring många frågor, inte minst de juridiska.

Men visst är det intressant att Sverige ingående redogör för sina sekretesstider, men råkar glömma upplysa läsarna om vilka sekretesstider som gäller för Finland, Norge, Danmark, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien?

På något sätt bygger det alla de bästa förutsättningar för att denna och framtida regeringar ska kunna fortsätta tuta i våra svenska medborgare att vi på alla sätt är bäst i världen på öppenhet – fastän det inom arkivkretsar är känt att så inte är fallet vad gäller våra underrättelse- och säkerhetstjänsters arkivhandlingar. 

Läsaren matas också med vackra ord om förutsättningarna för hur svenska Säpo ska kunna fortsätta arbeta mot spionage och terrorism. Samverkan med andra länders underrättelse- och säkerhetstjänster är en förutsättning för detta, det är ingen hemlighet.  Och allt handlar om förtroende mellan ländernas underrättelse- och säkerhetstjänster. Det är inte heller någon hemlighet.

Men vad vitboksskribenten Björklund glömmer att reflektera över är att vi i Sverige har en 70-årig sekretess på individnivå, en sekretess som man 2003 lät flytta fram för Säpohandlingar till 1949. Man gick i ett enda slag från 70-årig till 54-årig sekretess. Motivet var att man skulle kunna belysa sådant som hänt under andra världskriget. 

Problemet är att Säpogränsen ligger kvar vid 1949 än i dag och denna gräns är så fast så som vi en gång uppfattade Berlinmuren. Hade man flyttat sekretessgränsen fram ett år i sänder hade vi i dag öppnat allt som var till och med 1958. Men så icke! 

Är det någon i detta avlånga land som tror att svenska Säkerhetspolisens eller för all del underrättelsetjänstens verksamhet hotas av om jag och alla andra svenska medborgare ges möjlighet att ta del av handlingar från 1951? Denna helt naturliga reflektion är Björklund och Ask så talande tysta om!

Vad är det som är så hemskt som kan komma fram ur handlingar från 1951 som måste döljas? Kan det vara omsorg om individer? Knappast. Kan det vara så att avslöjandet av Säpos metoder a la 1951 innebär att man stör dagens arbete mot terrorism? Ehhh?!? Kan det vara så att den stora hemligheten om samarbetet mellan Sverige och andra Natoländer blottläggs än mer? Nu har vi nått pudelns kärna! Den stora hemligheten som inte längre är en hemlighet eftersom den avslöjats flera gånger om får ju inte avslöjas …

Vitboksskribenterna Jan Björklund och Beatrice Ask har för övrigt fullständigt missat att upplysa läsaren om att CIA:s Rosenholzkartotek inte är något fullständigt HV A-kartotek.

Mikrofilmningar av kartotekssystemet genomfördes både på 70- och 80-talet. De på 70-talet ska ha varit fullständiga, men efterhand som kartotekssystemet växte blev de regelbundna mikrofilmningarna en allt tyngre börda. Man valde helt enkelt att bara filma ett urval. Det som CIA sitter på och som går under benämningen Rosenholz gäller bara den aktuella situationen för hösten 1988.

Hur stort det fullständiga kartotekssystemet var vet vi inte, men vad vi vet är att aktuella kartotekskort över tyska medborgare hösten 1988 är över 351 000 stycken. Jag har uppskattat CIA:s totala Rosenholz-bestånd, dvs aktuella kort world-wide hösten 1988, till mellan 400 000 och 500 000 stycken. Ni får själva spekulera i storleken på resterande delen kartotekssystemet som upprättats under fyrtio års tid!

I övrigt skulle jag vilja rätta sidan 6. Där står det att 90 procent av F16-korten består av offer. Det är en sanning med modifikation.

Eftersom bara tyska F16-kort är tillgängliga för forskning så gäller statistiken enbart tyska förhållanden. Vad som gäller för skandinaviska eller för all del svenska vet vi inte.

Den svenska regeringen erkänner att vi fått ta emot 10 stycken F16-kort. Med den tyska huvudräkningsprincipen skulle det betyda att vi haft 0,9 HV A-agenter stationerade i Sverige hösten 1988. Eftersom det är allmänt känt att de var fler än så så faller hela resonemanget. Antingen har Sverige inte fått alla Rosenholzkartotek av USA, eller så gäller inte principen 10:90 för svenska förhållanden, eller så är det en kombination av de två nyss nämnda antagandena. 

Då kommer vi onekligen till det intressantaste av allt, nämligen påståendet om att regeringen lämnat ett medgivande till Tyskland om att hämta ut svenska Rosenholzkort från USA. Och att det är Tysklands fel att kartoteken inte lämnats ut till Tyskland. 

Jag log när jag läste det, eftersom jag gissar att svenska ambassaden i Berlin glunkat för UD att någon (dvs jag) förra året begärde ut nämnda handlingar från år 2000.

Problemet är att Björklund/Ask och jag inte drar samma slutsats. De konstaterar att allt vad gäller svenska Rosenholzdokument är Tysklands ansvar och att Tyskland fick fullt mandat om att hämta hem handlingar om svenska medborgare till Tyskland.

För mig som fått ta del av vissa ambassaddokument och granskat ärendet i övrigt konstaterar jag att den svenska socialdemokratiska regeringen under justitieminister Laila Freivalds, statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh fattade ett beslut som jag uppfattar inte helt kunde infrias av Tyskland. Det är också något som fattas i denna mycket viktiga och intressanta historia. Det är något som inte stämmer. Om detta berättas inte i vitboken.  

I övrigt tycker jag att det är sorgligt att regeringen konstaterar att sekretesslagstiftningen är bra som den är. Det är den inte. I förarbeten till nuvarande sekretesslagstiftning uttrycktes att det var viktigt att berörda var döda när uppgifter om dem offentliggjordes.

Regeringsrättens förbehåll för att en forskare, professor Birgitta Almgren, skulle få ta del av Säpos utredningar var de facto att de berörda skulle betraktas som om de vore döda – oavsett om de var det eller inte. 

Således förbjöds en forskare att kontakta personer som berörs i utredningarna. Med tanke på att ett tiotal av de omkring 60 personer som utretts som misstänkta för samarbete med Stasi redan hade förekommit med namn och ibland även med bild sedan tidigare i media och andra tryckta skrifter så känns det onekligen lite konstigt att plötsligt låtsas som om de inte finns i livet och inte hade rätt att vare sig kontaktas eller yttra sig innan en bok gick i tryck.

Min personliga uppfattning är att Regeringsrättens hemligstämpel faktiskt i vissa fall förvärrat situationen för enskilda individer. Från att vissa personer ställt upp med namn och bild i media så som offer har den plötsliga hemligstämpeln lagt ett konspiratorisk skimmer över alltihop. Faktum är att Regeringsrättens dom inneburit att man allt tydligare klumpar ihop offer och förövare. Spekulationerna om vad som ligger bakom hemligstämplarna har nått oanade höjder.

Vem står som vinnare? Inte sanningen i alla fall.

I övrig har Björklund fel om att uppgifter om inofficiella medarbetare i väst och i DDR saknas (sid 5, längst ner).

Det är korrekt att man inte känner till alla HV A:s agenter, men många är faktiskt kända, främst vad gäller tyska medborgare eftersom det är mycket av det som Rosenholzkartoteken har gett upplysningar om.

Bara för att man generellt sett har för vana att använda sig av agentnamn och registreringsnummer i sin redovisning betyder inte att skribenten inte vet vem som står bakom.

Kika gärna i MfS-Handbuch, som ni har här, så ska ni se att man många gånger har en väldigt klar bild över vem som var vem.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Regeringens vitbok om Stasi – en blandning av ris och ros

  1. Ping: Uttalanden om Stasi-vitboken från justitieministern och miljöpartisten Peter Eriksson | Tankar om IB

Kommentarsfältet är stängt.