Riksdagspartierna ense om hur Säpos Stasiutredningar ska hanteras – eller fortsätter förvirringen?

SR Ekot berättade i fredags att det sista mötet av (så vitt jag vet) tre hos justitieminister Beatrice Ask har avhållits om de så kallat misstänkt Stasibelastade personerna. Det hela har resulterat i en ”bred överenskommelse” mellan regeringspartierna och andra riksdagspartier. Vilka de andra riksdagspartierna är anges ej.

”Uppgörelsen innebär att Stasihandlingar i Säpos arkiv inte kommer att öppnas för allmänheten”, skriver Ekot.

Detta är inte en nyhet. Det stod klart redan i november-december förra året att de tre Stasimotionerna som ska upp i vår, om att offentliggöra namnen på de som utretts av Säpo, skulle röstas ner.

Resten av Ekots rapportering är fullständigt obegriplig. Vad i hela fridens namn menar Ekot med att det ska bli tydligare för privatpersoner att få ut handlingar om sig själva ur Stasiarkivet? Vad menar man med att ”det ska bli tydligare för forskare”?

Det finns bara ett Stasiarkiv och det finns i Tyskland. Säpo har ”Säpos arkiv”, som säkert är jättestort och där utredningar av omkring 60 personer, varav drygt femtio blev förundersökningar, berör personer som under åren 2000-2001 utreddes för om de eventuellt skulle ha jobbat för Stasi. Dessa utredningar/akter bör aldrig benämnas ”Stasiarkivet”. Varje gång svenska journalister och/eller politiker gör detta blandar de pittar och morötter till en obegriplig sörja.

Det kanske är detta som är meningen – att ingen ska begripa vad som sägs? 

Oavsett är det helt logiskt att rösta ner de tre riksdagsmotionärernas krav om offentliggörande av samtliga namn på dem som under åren 2000-2001 utreddes som misstänka för att under kalla kriget ha samarbetat med Stasi.

Professor Birgitta Almgren, som gått igenom alla utom två av de omkring 60 utredningarna har ju gjort en bedömning om att bara 32 av dessa personer varit Stasiagenter, så kallade IM, inofficiella medarbetare. Omkring 16 av de resterande har haft någon typ av kontakt med en Stasiagent, vilket absolut inte betyder att de varit Stasiagenter, utan att de kanske träffat olika personer å yrkets vägnar. I resterande fall har misstankarna avförts, eller så har uppgifterna varit så knapphändig att en bedömning inte kunnat göras.

Ett offentliggörande av samtliga namn skulle innebära att man presenterar offer och förövare i en enda stor klump. De enda som har att vinna på en sådan hantering är de som verkligen var Stasiagenter. De skulle då skickligt kunna gömma sig bakom oskyldiga stackare som också hängts ut med namn och bild. 

Risken är också stor att Sverige hamnar i samma situation som i Finland, där man till slut fick betala ut ett stort skadestånd till en person som oskyldigt hängts ut som Stasiagent (Alpo Rusi-affären).

Det är detta som ”den breda överenskommelsen” egentligen handlar om. Övermodets friska hy har övergått i eftertankens kranka blekhet, närmre bestämt i insikten om att ett offentliggörande av namnen från 2000/2001 års utredningar inte bara kan bli kostsamt, utan även bli prejudicerande fall.

Offentliggör man ett femtio- eller sextiotal utredningar med tio år på nacken måste således alla andra utredningar med tio år på nacken offentliggöras. Liksom de som har tjugo år eller trettio år på nacken. Detta skulle definitivt få konsekvenser för dagens verksamhet, och för dagens relationer med andra länders underrättelse- och säkerhetstjänster.

Så det är inte först och främst omsorgen om de oskyldiga som utretts som den politiska överenskommelsen handlar om. Det här handlar om att staten skyddar sina egna intressen.

Locket på. Inga skandaler. Men framför allt handlar det här om att vidmakthålla förutsättningarna för att svensk underrättelse- och säkerhetstjänst ska kunna fortsätta ha ett förtroendefullt samarbete med andra länders underrättelse- och säkerhetstjänster för att bekämpa dagens spionage och terrorism. Håller man inte på sekretessen förlorar man förtroendet hos omvärlden.

Vad jag saknar är den politiska diskussionen om varför vi har så långa sekretesstider. Jag tror faktiskt att Säpo som organisation skulle må bra av om vi sänkte sekretessgränserna.

70-årsgränsen garanterar väl först och främst att Säpos personal själva aldrig behöver uppleva att det som de en gång skrev kanske blir ifrågasatt?

70-årsgränsen blir på något sätt också en sorglig garanti för att anhöriga riskerar att lämnas kvar med påståenden som de inte har någon möjlighet att bemöta eftersom den som berörs i akten inte längre finns i livet. 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.