Yle har varit i Stasiarkivet och läst i Stasiprofessorns akt

Svenska Yle har begärt att få se den finländske professorn Lassi Päivärintas Stasiakt. Dokumenten som Yle fått ta del av visar, enligt Yle, att han inte är så oskyldig som han velat påskina i den tyska tv-dokumentär som avslöjade honom, och i efterföljande intervjuer i finsk media. Enligt de dokument som hittats på Stasiarkivet framgår det att Lassi Päivärinta, alias IM Larsen, arbetade för Stasi i tio år.

”Enligt dokumenten företog Päivärinta flera resor och levererade sammanlagt 29 rapporter. Många av dem var opublicerade forskningsrapporter”, skriver Yle i en artikel som ni har här.

Intressant, eftersom Päivärinta i intervjuer sagt att det var ”normalt” att dela material forskare emellan  och att det handlade om redan publicerade rapporter. Dessutom har han ivrigt förnekat stasikontakterna.

Av Yles artikel framgår att man inte hittat Päivärintas så kallade pliktförklaring till Stasi, däremot har man hittat en fyllig rapport som redogör för själva rekryteringsförfarandet och som beskriver professorns personliga inställning till att samarbeta. För den som är intresserad att se utdrag ur denna redogörelse så finns den att se i tyska tv-dokumentären Kontraste som ni har här. Ca 06.00 in i programmet rekommenderas.

Att själva pliktförklaringen, som oftast är handskriven, saknas är synd. Men Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, misströstar inte. De meddelar Yle att de är övertygade om att de snart hittar den.

Vad är det då som ska hittas? I samband med murens fall började Stasimedarbetare att förstöra dokument i Stasiarkivet. Dokumentförstörarna blev så flitigt brukade att de gick sönder och man fick åka över till väst (?) för att köpa nya maskiner. När även de gick sönder började medarbetarna att riva dokument för hand.

En del av materialet brändes och dessa ”röksignaler” runt om i Berlin fick folkmassorna att storma högkvarteret i Lichtenberg den 15 januari 1990.

Under många år har ”pusselkvinnorna” monterat ihop pappersbitar (se exempel här). Fram till 2008 lyckades man rekonstruera 4 procent av det sönderrivna materialet. Det blev 900 000 dokument.

Arbetet håller nu på att datoriseras. Ett stort projekt pågår nu för att utveckla ett system så att datorerna känner igen papperstjocklek, färg, mönster på den iturivna biten etc. Målet är att rekonstruktionen av dokument ska gå snabbare. Omfattningen av säckar kan ni få en aning om här.

Varför gräva i det gamla? Tja, visst är det intressant att veta att IM Larsen uppges ha lämnat ut information om ett topphemligt forskningsprojekt som fortfarande pågår.

”De flesta av Päivärintas rapporter rörde ‘Eiscat’. Dokumenten var topphemliga och kan med fog sägas ha haft stor militär betydelse”, skriver nämligen Yle.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Finland, Stasi. Bokmärk permalänken.