P4 Extra Helg uppmärksammar att Stasimuseums nyöppning, och jag värjer mig mot bilden av att detta bara berör Tyskland

I går sände P4 Extra Helg ett inslag om att Stasihögkvarterets huvudbyggnad, Haus 1, har öppnat igen. Inslaget med studioreportern Erik Blix och Berlinreportern Daniel Alling har ni här och här.

Samtalet är intressant, men hela tiden talar Blix och Alling om Stasi och dess övervakning som om det bara drabbade tyskar i DDR. De refererar till att 3 miljoner människor har begärt ut sina akter, men det talas om det som om det bara är tyskar.

Erik Blix säger också detta i programmet, att det är 3 miljoner tyskar som har läst sina akter. Det är inte sant. 

Siffran de bollar med bör preciseras till 2,83 miljoner och detta är Stasimyndigheten BStU:s officiella uppgift om antalet ansökningar från privatpersoner t o m 31 januari 2011.

Att ha lämnat in en ansökan är inte detsamma som att få se vad det står om en i arkivet. Stasi kanske inte har övervakat personen, och då kan det rimligtvis inte finnas någon akt. Arkivhandlingar kan ha gallrats (mindre troligt i fallet Stasi).

I samband med murens fall förstördes mängder av dokument, dels av Stasi och utrikesspionaget HVA, dels av uppretade folkmassor som stormade högkvarteret den 15 januari 1990. Rekonstruktion av sönderrivet material kommer att pågå under många år framöver, även om arbetet numera har datoriserats.

Det är också så att lagen om Stasidokumenten, StUG, innebär hemligstämpel av vissa dokument, varför detta kan vara ett hinder för att få se sin egen akt (rör så vitt jag förstår främst BRD:s och ”de allierades” underrättelsepersonal, där enligt min uppfattning svenskar bör ingå).

Programmet är bra, men jag värjer mig mot att Alling och Blix behandlar Stasi som något som i huvudsak berör tyskar i Tyskland.

Nej, det är inte 3 miljoner tyskar som har läst sina akter. Det är knappt tre miljoner människor som har begärt att få se sina akter. Alla människor i hela världen har nämligen rättighet att få se sin akt.

Det finns många svenska medborgare som har blivit övervakade och rapporterade om här i Sverige. Det finns många svenska medborgare som har begärt ut sina akter och fått läsa vem det är som har spionerat på dem. Det finns flera svenska medborgare som hittat deras svenska hem uppritat i detalj i sin Stasiakt. Den som gjort ”ritningen” har varit en Stasiagent, en människa som bjudits in till hemmet som en vän men som visade sig vara något annat. Under hösten 2011 har åtminstone två svenska medborgare framträtt i media och berättat om hur Stasi övervakat dem på just detta sätt i Sverige.

Sluta behandla Stasi som något som bara fanns i DDR. För det var det inte. Offer och förövare fanns också på svensk mark. 

I övrigt refererar Blix till debatten i Sverige och ”57 dokumenterade fall”. Det bör betyda att han refererar till professor Birgitta Almgrens senaste bok. Den som kom ut i höstas och som behandlar Säpos utredningar under perioden 2000/01. Säpo utredde omkring 60 personer, varav Almgren fått ta del av förundersökningar kring 58 personer som misstänkta för att ha samarbetat med Stasi.

Men efter läsning av professor Birgitta Almgrens bok står det klart att alla inte var Stasiagenter. Boken heter ju som bekant ”Inte bara spioner”, vilket rimligtvis bör ge en första vink till läsaren. Det finns flera, som jag uppfattar det, solklara fall av Stasiagenter som behandlats även i andra böcker och/eller ingående i media (det gäller till exempel Apostel i Karlskrona, ”journalisten König”, paret som dömdes i Göteborgs tingsrätt på 70-talet, IM Thomas och IM Klaus Schultz).

Å andra sidan finns det fall där man bör klia sig i huvudet och undra om det verkligen rör sig om några Stasiagenter. Min uppfattning är t ex att nummer 33 i Almgrens bok samt nummer 18 är två personer som Stasiagenter svassat runt då de såg personerna som viktiga informationsbärare. Det är absolut inte samma sak som att vara agent!!!

Nr 33 anges i samband med den östtyske djurparkschefen Dieter Schwartz, alias IM Imme, och då kan nr 33 född 1930 enbart vara den här mannen. Mannen intervjuas i Birgitta Almgrens förra bok ”Inte bara Stasi” och han ger där ett trovärdigt intryck med förklaringar till vad som hänt. Så läs det avsnittet innan ni uttalar er om fallet Svensson.

Går man vidare till nr 18 så är det väl inte helt obekant att SR:s Kjell Albin Abrahamson för 1,5 år sedan gick ut i SR och berättade att Säpo trott att han var Stasiagent under täcknamnet Arnold. Den som läser Almgrens ”Inte bara spioner” sid 163 kan väl bara konstatera att bevisföringen inte tillhör det starkaste världen skådat. Om det stämmer som Wiki skriver att Abrahamson jobbade på Svenska institutet kring 1980 så hade han antagligen helt naturliga kontakter med personal på ambassader (pluralis) i Stockholm. Att sedan ambassadpersonal rapporterar vidare vad en svensk tjänsteman kan ha sagt är definitivt inte detsamma som att den svenska tjänstemannen varit kontrakterad för vare sig det ena eller det andra främmande landets underrättelsetjänst!

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Tyskland. Bokmärk permalänken.