Stasi-Unterlagen-Gesetz fyller 20 år den 29 december. Och det här är vad lagen om Stasiarkivet och dess dokument innehåller.

I dag den 29 december 2011 är det 20 år sedan Stasi-Unterlagen-Gesetz, StUG, lagen om Stasidokumentens bevarande, trädde i kraft. Det är denna lag som styr Myndigheten för Stasiarkivet, eller som myndigheten heter på tyska, Bundesbeauftragte für die Unterlagen des Staatssicherheitsdienstes der ehemaligen Deutschen Demokratischen Republik, BStU. Lagen styr även andra tyska myndigheter, och anger rättigheter och skyldigheter för enskilda individer, även för oss svenskar.

”Lagen om Stasidokumentens bevarande” är främst en lag som syftar till att skydda offren. Stasis offer har också omfattande rättigheter att ta del av den dokumentation som Stasi har samlat in om dem själva. Vi talar om skrivna dokument, tonband (avlyssning), filmmaterial, fotografier och (ej att förglömma) de små luktproverna som förvaras i glasburkar.

För er som inte sett filmen ”De andras liv” – gör det! I inledningssekvensen blir en person förhörd av Stasi och får instruktionen att händerna ska hållas under låren under förhörets gång. Handflatorna nedåt mot stolsdynan. När förhöret är slut tar förhörsledaren bort den tygbit som fungerat som stolsöverdrag och lägger den i en glasburk. Burken märks med persondata och arkiveras till den dag Stasis hundar ska nosa sig fram till den statliga fienden.

Den som är Stasis offer har rätt att få veta vem eller vilka som har spionerat på dem. 

Lagen medger också att journalister och oberoende forskare har tillgång till arkiven. Här skyddas än en gång offren, för deras akter har vi inte tillgång till utan deras uttryckliga medgivande. Förövarna får finna sig i att deras akter lämnas ut och att deras namn står i klartext, medan tredje part som nämns maskas. 

Främmande makts myndigheter har mycket begränsade rättigheter att få ta del av Stasis material. Lagstiftningen är skriven så att främmande makts underrättelse- och säkerhetstjänster inte ska få ta del av material i arkivet. Men stater kan ändå få viss insyn. Det rör sig då till exempel om man tillsätter en oberoende kommission med oberoende forskare som granska ett ärende eller ett forskningsområde.

Staten kan också begära tillträde under pågående brottsutredning.

Sverige skulle ha kunnat åberopa 1959 års konvention om inbördes rättshjälp när de genomförde förundersökningar mot misstänkt Stasibelastade personer på 1990-talet och i synnerhet då man genomförde de sista Stasiutredningar 2000/2001. Då hade man kunnat ta del av material i StasiarkivetOavsett verkar det som att Säpo och åklagarmyndigheten aldrig utnyttjade möjligheten att kika i Stasiarkivet, trots att Sverige varit fullt informerade om att de kunde göra så. Finland däremot utnyttjade faktiskt denna möjlighet.

Lagen om Stasidokumenten skyddar också ”de allierades” underrättelse- och säkerhetstjänsters personal. Deras akter ska förvaras separat och dessa är hemligstämplade för all framtid.

Skulle svensk underrättelse- och säkerhetstjänstpersonal inte vara skyddade? Tja, det skulle man ju kunna tro om man gick på det där med vad svenska politiker sa om svensk alliansfrihet syftande till neutralitet i krig. Men för oss som vet att vi i verkligheten var allierade med Västtyskland och resten av Nato-sfären under hela kalla kriget så får ju lagparagrafen en helt annat betydelse. Jag tolkar i alla fall lagstiftningen som att allt material Stasi samlat in om svensk underrättelse- och säkerhetstjänstpersonal är skyddad enligt tysk lag. For ever.

Nu när du läst allt det här har du en bra grund att stå på när du beställer material från BStU. Får du som forskare eller journalist ett svar om att ”inom ramen för Ert forskningsprojektet så har vi inte kunnat ställa något material till Ert förfogande” så betyder det alltså inte att det inte finns några papper på personen ni frågat på. Det betyder bara att lagstiftningen inte medger att de kan ställas till ditt förfogande. Sedan kan du själv fundera ut varför.

En del människor tycker att det tar tid att få fram material. Tänk då på att du inte är ensam om att lämna in en ansökan. För sex månader sedan hade drygt 6,6 miljoner människor lämnat in ansökningar om att få ta del av material i Stasiarkivet. Av dessa är 2,8 miljoner privatpersoner som velat se sin egen akt. Resten är enligt min slutledning forskare, journalister och olika typer av kommissioner (bestående av oberoende forskare). En mindre andel av den stora helheten kan vara åklagare som bedriver förundersökning.

Lagstiftningen i sin helhet har du här på tyska. Här är en lite äldre version på engelska.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Säpo, Svensk neutralitet, Sverige, Tyskland, Uncategorized, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.