Äntligen ett professionellt utlåtande om Stasiarkivet

SvD:s ledarblogg har publicerat en replik från Stasiforskaren, medarbetaren vid Myndigheten för Stasiarkivet, BStU och den adjungerade professorn vid Center for Koldkrigsstudier i Odense, Helmut Müller-Enbergs. 

Hans kunskaper om Rosenholz går inte av för hackor. Mig veterligen kan man kalla honom världsledande expert inom detta ämne. Så, nu när ni vet det kan ni läsa Müller Enbergs replik kring SvD:s artiklar om hur enskilda Stasifall generellt, och möjligen fallet Marianne Ersson i synnerhet, ska tolkas. Artikeln har ni här. 

Egentligen är det inget nytt från vad jag bloggat om tidigare. Att inte hitta dokument är inte bevis på någonting mer än att dokument inte har hittats.

Arkivet har utsatts för stora skador i samband med murens fall. Enskilda akter har destruerats. De för utrikesspionaget mycket viktiga Rosenholz-kartotekskorten likaså. Mikrofilmade kopior på Rosenholz finns i USA, som returnerat kopior rörande tyska medborgare till Tyskland (men det råkade komma med 121 andra utländska medborgare i paketet också). Övrigt sitter USA på, och andra länder splittat i de små delar som amerikanarna behagat dela ut.

BStU har förresten kunnat konstatera att inte ens USA sitter på allt, för alla kartotekskort för personer med efternamn som börjar på ”La” och ”Li” är tydligen borta. Alla eventuella Stasiagenter med efternamnen Larsson, Landgren och Lindgren kan nu pusta ut. Ett tag i alla fall. Det är ju fullt möjligt att några andra mikrofilmade kopior utan skador dyker upp en dag … 

Svensk medias bevakning av Stasifråga i efterdyningarna av professor Birgitta Almgrens bok och Müller Enbergs svar i SvD är en skarp kontrast till varandra. Vi vill så gärna ha sanning och fakta på bordet. Förenklat och förpackat så att alla ska förstå. Skyldiga i en hög och oskyldiga i en annan. Så enkelt är det inte, varken i Säpos eller i Stasiforskarnas värld.

Müller Enbergs beskriver att Stasiforskningen ständigt bjuder på överaskningar, till och med i Stasiarkivet.

”Först i år blev arkivets personalombudsman avslöjad som Stasiagent. Ändå hade han – som varje medarbetare på myndigheten – kontrollerats i nästan 20 år.  Man hade inte hittat något belastande – först i år hittade man hans Stasiakt.”

Tjugo år innan man hittade dokument om en egen medarbetare. Det stämmer till eftertanke.

”På grund av dessa omständigheter står det i varje meddelande från Stasiarkivet BStU, myndigheten för Stasidokumentens bevarande, att information i dagsläget endast kan lämnas avseende de dokument som hittats fram till aktuellt datum. Därför uppmanas frågeställaren att inom två år åter ställa en fråga till Stasiarkivet om under tiden nya dokument hittats och om dessa varit sönderrivna, om de åter hopklistrats.”

För alla som söker material om sig själva i Stasiarkivet ska ni notera att ett besked om att ni inte hittats i arkivet inte betyder att ni inte finns där. Det kanske bara är så att BStU inte har hittat era dokument. Rekonstruktionen pågår ju fortfarande.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Har gett ut boken Det hemliga Malmö 2020 (med Gunnar Ekberg) och Om Tango 2001 - om ordlösa samtal om konsten att kramas. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien.
Detta inlägg publicerades i Säpo, Stasi, Sverige, Tyskland, USA. Bokmärk permalänken.