De svenska Stasiagenterna var äckliga, tycker f d Stasiarkivchefen Joachim Gauck. Om vår förnekelse om att svenska medborgare varit Stasiagenter

Tjugo år efter murens fall sände Sveriges Radio ett antal inslag om DDR och muren. Ett av programmen är en intervju med Joachim Gauck, präst och demokratikämpe som blev Myndigheten för Stasiarkivets, BStU:s, förste chef. Under hans tioåriga chefsskap kallades ofta BStU för Gauck-myndigheten.

Oavsett talar SR-reportern och Gauck om varför man ska gräva i allt det där gamla. Enligt Gauck går det inte att dra ett streck över DDR-diktaturens aktiviteter. Varken politiskt eller moraliskt.

”Slutstreck gynnar bara dem där uppe, aldrig de förtryckta”, säger Joachim Gauck i inslaget som ni har här.

Många på vänsterkanten hävdade att Tyskland skulle präglas av häxjakt. Gauck kämpade för att medborgarna skulle få insyn i Stasis hemliga kontrollapparat. Det var en förutsättning för att kunna bygga ett demokratiskt civilsamhälle, menade Gauck.

Lynchstämningen uteblev. Gauck menar att det blev en väldigt måttfull debatt. Däremot tycker han att Västtyska Stasiagenter och det ledande skiktet inom DDR:s enväldiga parti SED slapp för lätt undan.

Joachim Gauck är kritiskt till att bearbetningen av det förgångna bara handlar om det som hände i Öst, dvs i DDR. Det var också många västtyskar som spionerade för Stasi i Västtyskland. Avslöjanden om dessa fick ofta nedtonad plats i media.  

Visst känns detta igen även i Sverige! I uttalanden i media eller när jag talar med riksdagspolitiker kommer samma inställning fram: Att uppgörelsen kring Stasi bara är något för (östra) Tyskland att ägna sig åt. Att Stasi inte har någonting alls med oss att göra.

För två år sedan kom professor Birgitta Almgren ut med boken ”Inte bara Stasi”, som bland annat visade på en ömsesidig förtjusning mellan företrädare för DDR-diktaturen och många svenskar, varav många i ledande position. Enhetsskolans fader Stellan Arvidsson (S) hyllade DDR och dess skolsystem liksom Britta Stenholm. Svenska kyrkan hade en biskop som var ordförande i Föreningen Sverige-TDR (Tyska Demokratiska Republiken). Det betydde inte att de var agenter. Men de ingick i hejarklacken.

I boken från 2009 framkommer många östtyska Stasiagenter. Men det framkommer även svenskfödda Stasiagenter – en museiman och en journalist.

Den svenske IM Apostel jobbade på Marinmuseum i Karlskrona, som vid denna tiden råkade ingå i försvarsmakten. Vad som inte riktigt framgår i Almgrens bok är något intressant, nämligen det att museet hade förvaringslokaler inne på marinbasen. Eftersom IM Apostel jobbade på museet hade han tillträde till Marinbasens område, vilket Stasi utnyttjade. Almgren berättar om en intern telefonkatalog som stjäls och ges till Stasi. Jag tror inte att det är hela sanningen om IM Apostels bravader. Kan Stasi ha missat att låta Apostel utföra fotograferingsuppdrag på marinbasen? Knappast! En kamera i knapphålet eller i en väska. Åk bara till Stasis gamla högkvarter som nu är museum och titta på alla finurliga konstruktioner! Varför kommer inte sådant fram? Min erfarenhet är att sådana uppdrag inte alltid registrerades i agentens egen personakt. Jag tror också det följer gängse norm (jag har t ex inte hittat byline på några Säpobilder heller).

År 2000 avslöjade Aftonbladets stringer i Berlin att Stasi haft en svensk journalist som spionerat på Socialdemokraterna på Bommersvik, vars täcknamn de då skrev var Koenig (datorutskrift från SIRA-listan av täcknamnet König). Sex år senare skriver BStU-forskaren Christian Halbrock i den ansedda tidskriften Horch und Guck och namnger ”Die Topquelle König” som varandes journalisten på Arbetarbladet Björn Jensen, vilket framgår här. 2007 nämner journalisten Björn Cederberg i sin bok Kamrat Spion en svensk medborgare som jobbade för Stasi och som spionerade på socialdemokraterna (sid 37). Samma år blir Björn Jensen ett eget uppslagsord på Wikipedia, vilket ni har här. 2009 skriver professor Birgitta Almgren i sin bok ”Inte bara Stasi” både täcknamn och klartextnamn (sid 107 och 114). Två år senare måste Almgren anonymisera IM König efter dom i Regeringsrätten.

Svensk media är följsamma i denna cirkus och följer Regeringsrättens dom genom att bara nämna agentnamnet König. Svenska journalister, men även politiker jag talat med, refererar ständigt till att det är professor Birgitta Almgren som har ”pekat ut” mannen ifråga i sin bok från 2011. Parodin når sin fulländning! 

Det skulle onekligen vara ett humoristiskt inslag om Hr König är en av dem som skrivit till Säpo och känt sig både kränkt och utpekad av Birgitta Almgren! Oavsett finns det en annan viktig sensmoral i ovanstående. Trots att det i många år funnits information om att svenska medborgare varit Stasiagenter så fortsätter den kollektiva förnekelsen. Joachim Gauck har sin hållning klar:

Joachim Gauck säger att han finner de svenska Stasiagenterna ”synnerligen äckliga”. De kunde nämligen välja om de ville samarbeta med Stasi eller inte, till skillnad från många DDR-medborgare som tvingades till det, förklarar han. 

I Sverige fortsätter många av våra politiker att tro att Stasi inte var något som berör oss. Att det är en uppgörelse som bara är något för östra Tyskland.  

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.