Vilka länder är vi samstämmiga med och vilka är vi inte samstämmiga med, justitieminister Beatrice Ask?

Gårdagens besked om att regeringen inte tänker öppna några av Säpos Stasiutredningar var inte direkt någon nyhet för mig. Men intressant var istället beskedet om att det inte är aktuellt med några regeländringar. Den svenska sekretesslagstiftningen (läs: brist på öppenhet) är bra som den är.

”Vi har kommit fram till att de regler vi har är samstämmiga med de flesta länder vi fått information ifrån”, sa justitieminister Beatrice Ask till Ekots reporter Erik Ridderstolpe i en intervju som ni har här.

Det justitieministern uttalande betyder egentligen … ingenting. Sverige utbyter nämligen informationer med väldigt många länder, vilka vi är samstämmiga med.

Jag tror säkert att det kan komma informationer från somaliska och pakistanska mydigheter till oss, inte minst med tanke på diverse träningsläger och annat som lär finnas i deras länder. Om vi skulle få information om en planerad terrorattack i Moskva skulle vi nog berätta om det för ryssarna.

Att säga att man tar emot eller ger information från och till andra länder är därmed inte någon slags värdemätare, inte om de man kommunicerar med är länder på en skala mellan demokrati och icke demokrati.

Vad Ask säger är att vi är samstämmiga med många icke angivna länder. Vilka är vi samstämmiga med? Den skandinaviska sekretessens högborg Danmark? Öppenhetens Finland? Somalia? Pakistan? USA? Eller Ryssland?  

Amerikanska CIA har släppt i princip alla personakter fram till 1960. I Sverige har motsvarande akter en sekretess på upp till 70 år. Säpos personakter har släppts som ett specialfall fram till 1949, och där ligger gränsen så fast den kan ligga sedan öppnandet 2003.

Visst kan saker släppas tidigare, men 70-årsgränsen är definitiv om underrättelsen kan skada relationen till främmande makt. Eftersom spionage och terrorism i princip alltid utreds i samarbete med främmande makt eller makter så är väldigt mycket hemligt i just precis dessa 70 år. 

Personliga ”svagheter” och förförelse är sådant som spionorganisationer utnyttjat och utnyttjar. Otrohet, homosexualitet och hög alkoholkonsumtion var naturligtvis sådant som KGB och Stasi kunde se som intressanta hållhakar hos potentiella rekryter.

Står det något om sexualitet, missbruk eller eventuella sjukdomar i svenska akter slår definitivt 70-årsgränsen till direkt. Eftersom några av fallen som Birgitta Almgren har med i sin bok har med förförelse att göra begriper ni säkert att 70-årsgränsen slagit till.

Tänk om den brittiske försvarsministern John Profumo varit vår minister! Tänk om Säpo konstaterat att karln varit minister samtidigt som han delat älskarinnan med Sovjetunionens marinattaché? Damen, för övrigt en topplessdansör, ska ministern ha träffat på en ekivok fest. När kan vi offentliggöra sådana arkivuppgifter? Eftersom det har med sex att göra – om 70 år! Sex med minderårig? 70 år!

Den som misstänks ha utlämnat känsligt information från sänghalmen skyddas alltså under 70 år medan den som misstänkts enbart ha haft ideologiska eller ekonomiska motiv får finna sig i mindre (t ex fråga kring ekonomi kring en person 20 resp 50 år).  

Är det bra eller dåligt att ha 70 år som gräns? Tja, enligt svenska utredare och politiker är det viktiga att folk är döda när deras akter blir offentliga.

Vad man missar då är ju att man utlämnar släkten till att stå svarslösa när en forskare eller journalist levererar den så kallade ”sanningen” ur Säpos eller underrättelsetjänstens arkiv. Jag har forskat i många år och vet att det som står på pränt inte alltid är sanning. Det är därför det är oerhört viktigt att kunna ställa frågor medan människor är i livet.

Men våra politiker tycks inte ha förståelse för detta. Ask har ju nu i går t o m sagt att hon respekterar Regeringsrättens dom om tystnadsplikt i fallet Birgitta Almgren. Alltså håller hon med om att en forskare inte ens ska ha rätt att ställa frågor till dem som finns med i akterna medan de är i livet. Våra politiker tycks tro att ”radioaktiviteten” i handlingarna är konstant. Det är den inte!

Norge har varit väldigt öppna som land, men efter att boken ”Strengt hemmelig” kom ut 1997 fick norrmännen så starka reaktioner från Nato-sfären att man sedan dess ökat sekretessen.

11 september, Wikileaks och annat har lett till att staterna ökat sina krav på sekretess. Gå inte på de vackra orden om öppenheten i Sverige. Inse att utvecklingen är på väg åt andra hållet, även hos oss.

Jag uppfattar inte att förundersökningen mot Birgitta Almgren handlar om Birgitta Almgren. Budskapet utläses tydligt ur Ekots rapportering.

”Forskare kommer att få acceptera samma långtgående tystnadsplikt som Birgitta Almgren”, rapporterat Ridderstolpe.

Jag tycker mest att det låter som att man vill skrämma forskningen till tystnad.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Danmark, DDR, Finland, Forskning, Norge, Säpo, Sovjet, Stasi, Sverige, terrorism, Tyskland, underrättelsetjänst, USA. Bokmärk permalänken.