”Stasis sexfälla” – en artikel i Magasinet NEO om skuld, försoning och Sveriges bristande öppenhet

I senaste numret av Magasinet Neo har jag en artikel om Stasis spioner i Sverige. Så här presenteras artikeln på Neos hemsida:

”Sven, en svensk vanlig byråkrat, fick en chock när han fick läsa den östtyska spionorganisationen Stasis planer för att få honom att förråda sitt land. ‘Vi var naiva’ konstaterar han och berättar om spiondramat som kostade honom hans bästa vän.

I nya numret av Neo berättar Sven hela historien om sexfällan som nästan slog igen och om sina tankar kring skuld, försoning och om det nu är dags att öppna Stasiarkiven för alla.”

Jag rekommenderar varmt att ta del av denna artikel. Den handlar visserligen om en Stasiagent som var verksam här i Sverige, men först och främst om den man som utsattes för hennes verksamhet. Den intressanta frågan är just det Neo skriver i sin påannonsering – hur ser en person som utsatts för Stasi på att eventuellt öppna akterna kring Stasis verksamhet i vårt land?

En annan sak som är oerhört intressant är att Sven (fingerat namn) delger ett intressant rekryteringsunderlag från Stasi, som finns i hans akt. Hur såg Stasis strategier ut? Vem ville de rekrytera? Varför?

Min personliga uppfattning är att vi, om politikerna ser till att skapa mer öppenhet, kommer att få revidera vår syn på Stasis verksamhet i Norden.

Under lång tid har man trott att Sverige enbart var ”ett tredje land” för Stasi, dvs det ”semesterland” dit Stasiofficerare reste för att träffa sina agenter från Västtyskland. På så kallat neutral mark var det mindre risk för att bli avslöjade.

Övertygelsen blir allt starkare att infiltrationen i det svenska samhället var av en annan och djupare dignitet. Jag har tagit del av olika material som tyder på ett stort intresse för svensk byråkrati. Ville man skapa falska identiteter, eller kanske så som i Tyskland stjäla identiteter och låta en agent leva ett parallellt liv med en verklig person? Eller var det bara något som var bra att ha vid en invasion av Sverige? 

IM Klaus Schulz ska enligt journalisten Christoph Andersson ha varit intresserad av folkbokföringens stordator som sades finnas i Skåne. I professor Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi står det att läsa att en svensk tekniker vid Statistiska Centralbyrån var registrerad under täcknamnet Piko, och att Stasi betecknade honom som HP (Hauptperson). Enligt Almgren framgår det av mannens Stasiakt att han var inblandad i ”klart belagd agentverksamhet för DDR i Sverige”.

Detta och min artikel i NEO är bara exempel som ger allt starkare indikationer på att Sverige var mer än ett semesterland för Markus Wolf, andra HV A-officerare och för Stasi som helhet. Det är det som är det viktiga att skildra, inte att hänga ut ”alla” med namn som varit utredda av Säpo som en del tycks mena. Låt oss skriva historia, och göra det på ett seriöst sätt. 

Fotnot 2013.02.05: Artikeln i Magasinet Neo finns numera utlagd på hemsidan här. 

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Sverige, Uncategorized. Bokmärk permalänken.