Janne i Kalle Linds nya bok ”Människor som har haft fel”

I tisdags kom Kalle Linds senaste bok ut. Den heter ”Människor som har haft fel” (Roos & Tegnér) och handlar just om detta, människor som haft fel.

I SR Kristianstad intervjuas författaren och berättar om sina favoriter i boken. Nattchefen på Smålandsposten är en. Han eller hon fick inte med Palmemordet i tidningen dagen efter mordet. Istället ståtade min gamla hemstads tidning med en jubilerande scoutkår på förstasidan.

Tro dock inte att Lind häcklar Smp för detta. Det här var ju innan internet och medieklimatet var ett annat, som det så vackert heter. Det var flera tidningar som inte heller fick med Palmemordet. Stockholmsbaserade DN borde kanske varit snabbare, men fick inte med händelsen förrän i fjärde upplagan.

Jehovas vittnen som spått världens undergång har bevisligen haft fel, eftersom vi passerat deras bäst-före-datum flera gånger. Radiojournalisten Kjell Albin Abrahamson finns med i boken då han låtsas sitta på olika caféer i Europa när han egentligen sitter i en studio. Roligast i SR Kristianstad är nog att höra om när Expressen tror sig konfrontera Wanja Lundby-Wedin i Italien fastän det är en helt annan oförstående dam som ställs till svars för att ha låtit sin man bo på hotell på skattebetalarnas bekostnad.

Jag har läst lite grand i boken, men om andra personer ”som haft fel”. Omslagets så kallade ”vänsterkryss” innehas nämligen av en man som ständigt återkommer på denna blogg. Jan Guillous nuna återfinns med följande påstående inom citattecken:

”Mycket tyder på att Arn har funnits på riktigt.” 

Men det är inte där vi ska börja. Kalle Lind inleder kapitlet om Herr Guillou med att referera till ett avslöjande från 1995 i Expressen av journalisten Per Svensson, numera kulturreporter på Sydsvenska Dagbladet. Svensson hade reagerat över att Jan Guillou sagt sig vara ett OS-ämne i simsport.

Så som en riktig murvel ska göra grävde sig Per Svensson ner i aktuella årgångar av tidningen Simsport och kunde då konstatera att ingen av resultatlistorna för den aktuella perioden bar Guillous namn. Inte ens ett ynka klubbmästerskap hade han placerat sig i.  

Den som vill fördjupa sig i Guillous sim-historia kan läsa denna utmärkta krönika av Jan Gradvall i Dagens industri. Hade Jan Guillou ljugit? Nej, Gradvall menar att han bara  återgav sin egen sanning.

”Inne i sitt eget huvud hade han förmodligen varit så bra i simning att han var en OS-kandidat. På samma sätt som Jan Guillou förmodligen känner sig som världens bäste kock när han lagar kalvracks. Eller som världens bäste skytt när han jagar älg”, skriver Gradvall.

Om Guillou företräder den subjektiva sanningen om sig själv (dvs världsbäst på det mesta) så pekar Gradvall på hur man kan skriva en självbiografi och nå objektivitet. NY Times-journalisten David Carr löste detta genom att intervjua andra om sig själv, vilket ledde till ibland mindre smickrande resultat.

Tänk om Jan Guillou hade gjort detsamma när han skrev sina så kallade yrkesmemoarer! Jag tror att det hade blivit en mycket intressantare bok än den som de facto gavs ut!

En person som också reflekterat kring fenomenet Guillou är journalisten Björn Häger (han som för övrigt skrivit den utmärkta boken Intervjuteknik). När Guillous KGB-affär briserade skrev Häger följande inlägg på sin blogg och reflekterade över det Guillouska sättet att förpacka historien om sig själv.

”Ju bättre en historia är, desto mer ska (man) tvivla på att den är sann”, citerar Häger experten på källkritik Thorsten Thurén.

Själv använder Häger i sin undervisning följande lärdom om goda berättare: Det gemensamma draget är att de har ett fritt förhållande till sanningen.

”Den som följt Guillou genom åren, kan konstatera att han inte är något undantag. När han skarvar och fixar till, så passerar det ofta utan vildare protester. Men när någon går till källorna kan sanningen vara en annan”, skriver Häger på sin blogg.

I grunden är det här ytterst pinsamt för vår journalistkår. Hur många självihopsnickrade myter om Jan Guillou befästs inte av vår kår som sanningar? Fundera själva över hur många gånger ni läst bekräftelser och refererat till Jan Guillous så kallade överklassbakgrund.

För att inte tala om historien Arn, som Kalle Lind tar upp i sin bok ”Människor som har haft fel”. Arn som är en fantasifigur, ett hittepå som till slut transformerats till en person som verkligen tycks ha funnits.

Det är så otroligt att jag knappt tror att det är sant, men jodå. På den officiella hemsidan kan man mycket riktigt som Kalle Lind påpekar läsa att under rubriken ”Ur verkligheten” (vilket väl ska tolkas som, ”läs sanningen här”) står att läsa att Arn fick sin tidiga skolning på Varnhems kloster.

”Tecken på att Guillou förväxlat sig själv med romanfiguren hade redan visat sig… Men nu hade gränserna mellan fiktion och galenskap luckrats upp ytterligare”, skriver Kalle Lind.

2004 tycks Aftonbladet och reportern Kerstin Danielsson fullkomligt tappa besinningen när de basunerar ut ”sanningen”, nämligen den att ”Guillou kan ha hittat Arns grav”.

 ”Det är ganska troligt att han fått en förnäm grav under tornet”, sägs Guillou säga.

Den som verkligen läser Aftonbladets artikel kan konstatera att arkeologer funnit att någon för mycket länge sedan grävt vid tornet till Forshems kyrka. Om någon i forntiden grävt upp eller ner någonting vet vetenskapen inte, men det kan naturligtvis inte uteslutas att det är en grav. Trots avsaknad av både benrester och mer kunskap i frågan, och trots att Arn bara är en fantasifigur, så framförs det hela av Aftonbladet och Guillou som att Arn troligen är begravd vid Forshems kyrkas torn.

Jag ska inte berätta vad mer Kalle Lind skriver om Jan. Köp boken istället!

Själv fortsätter jag mina funderingar över vad dessa ständiga Guillouska skarvningar beror på. Jag ser dem ju också så tydligt i IB-åtalets förhör. Där ger inte Jan sken av att vara journalist, utan framställer sin gärning på FIB/Kulturfront med ord som spaning, förhör, avlyssning med mera. Ju mer jag läser det här desto mer framstår Jan som en Säpo-wannabe, som också vill vara hemlig, stor och stark.

Jans halvsyster har ju i Expressen vittnat om att den lille Jan trodde att hans pappa var en fransk adelsman. Det visade sig att så inte var fallet. Den så kallade familjeförmögenheten som den så kallade överklassbakgrunden baserar sig på verkar dessutom ha varit en ytterst kortvarig historia som inte ens varade en generation. Jans korta tid på internatskola förstärkte kanske än mer önskan om att vara av fin börd.

Jag känner flera som har gått på internatskolor. Genom dem vet jag att alla som går där inte är rika. Alla har inte ”fina stamtavlor”. Alla är inte äldsta sonen som en dag ska ärva ett stort slott.

Visst låter det väl kul att bli bjuden på slottsbal och slottsjakter hos en gammal klasskompis, men har ni funderat på hur det känns att inte kunna bjuda igen? Det inte ett obekant fenomen att en del som gått på internatskolor ”och umgåtts för mycket med Knoll och Tottar” förfinar den ädla konsten i att plantera utan att ljuga. En sänkt röst, en vag formulering om skoltiden på Sigtuna och snart vet någon att berätta att han eller hon träffat en gammal klasskamrat till kungen på en middag.

”Ja, han sa ju inte så mycket förstås. Men det vet man ju. Att kungens nära vänner alltid är diskreta…”

Tänk om Refat el Sayed faktiskt aldrig påstått att han doktorerat i biokemi, utan bara antytt något som skulle kunna uppfattas som så. Jag menar, titta bara på mig! Jag har förstått att det går rykten om att jag utfört hemliga uppdrag för svenska Säkerhetspolisen, men det är ju något som man av sekretess- och säkerhetsskäl inte kan kommentera. 🙂 🙂 🙂

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou. Bokmärk permalänken.