Arvidsson om Stasiagenters preskriberade brott och moraliska skuld

Ibland kan en rubrik säga allt. Som här i dagens SvD: 

Ask kopplar på den

politiska gps:en

Det är ledarskribenten Claes Arvidsson som gör en resumé över den senaste tidens debatt kring öppenhet och om de så kallade Stasibelastade svenskarna. Arvidsson tycker att Asks värderingskompass har varit ur funktion under ett rätt bra tag. Inte ens Säpos anmälan till JK och förundersökningen mot Birgitta Almgrens bok tycktes ge några livstecken.

Men nu de senaste dagarna har ”den politiska gps:en” satts på, konstaterar han. Och nu vill Ask ha samtal. Men Ask menar att det inte är lätt att ändra reglerna.

Arvidsson tycker visst att det är lätt.

”Sverige kan följa det tyska exemplet för att balansera integritet och allmänintresse på ett sätt som inte sätter landsförrädare i högsätet. Eventuella brott är preskriberade men det betyder inte att den som har skuld är moraliskt frikänd. Kanhända borde Ask också ägna brottsoffren en tanke”, skriver Arvidsson.

Jag tycker också att det är lätt.

Min melodi är, liksom Arvidsson, att se till att få ut resten av Rosenholz. Därefter måste man föra över kopior till Myndigheten för Stasiarkivet.

Då kan forskare och journalister ägna sig åt att skriva nutidshistoria utan att Säpos så kallade källor kommer att darra i knävecken. 

De så kallade ”källorna” är i klartext, som jag har förstått det, oftast vanligt hederligt informations- och utredningssamarbete mellan främmande makters underrättelse- och säkerhetstjänster. Eftersom detta är en stor hemlighet i Sverige bör ni nog inte föra denna kunskap vidare. I alla fall inte till en svensk så kallad allmänhet. Jag är inte säker på att de klarar att höra sanningen.    

Medan förhandlingarna om Rosenholz pågår med amerikanarna så kan väl den svenska regeringen och riksdagens övriga partiföreträdare börja fundera på om det är rimligt att Sverige ska ha så långa sekretesstider för sina underrättelse- och säkerhetstjänster när andra länder kan släppa material så mycket tidigare. 

Men då kan ju den hemska sanningen komma ut?!? Hjälp! Tänk om den svenska befolkningen förstår att dagens internationella samarbete för att bekämpa terrorism inte är ett ”nytt” samarbete utan ett samarbete som växt fram mellan Västs underrättelse- och säkerhetstjänster under hela kalla kriget. Att vår ”alliansfrihet” var en bluff.

Nej, låt för Guds skull alla handlingar vara bakom lås och bom. Låt ingen förstå att Sverige och Danmark kan ha utbytt information med varandra på hösten 1959, eller för all del med USA 1952. Om detta kommer ut så … ja … Ärligt talat – vad händer då?

Om amerikanska CIA har släppt i princip allt fram till 1960 så borde väl vi kunna det också. Ska det vara så svårt, justitieminister Beatrice Ask, att fatta ett sådant beslut? Det kommer inte att hota Säpos så kallade källor. De är ju oftast själva klart mer öppna än vad vi är. 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Säpo, Stasi, Sverige, terrorism. Bokmärk permalänken.