Helgens Stasinyheter – Almgren pressas inför påståenden hon inte kan besvara

I fredags publicerade SvD en intervju mot ”Nr sex”, dvs en av de så kallade Stasibelastade personer som professor Birgitta Almgren behandlar i sin bok ”Inte bara spioner”. På eftermiddagen sände SR:s Studio ett två intressanta inslag i ärendet. Det första är en mycket lyssnansvärd intervju med ”Nr sex”, dvs Marianne Ersson.

Marianne Ersson låter här väldigt reflekterande kring det som skett, allt ifrån Expressens konfrontation av henne i mitten på september fram till i dag. För att vara en person som så vitt jag vet inte utsatts för skarpa intervjuer från journalister tidigare så är hon oerhört rak och distinkt. 

Förutom att hon berättar om sitt arbete kring folkrätt och insats för svenska försvaret så berättar hon om att hon tre gånger varit kallad till intervju med Säkerhetspolisen. Samtalet berörde bland annat hennes f d make, en man som flytt från DDR. Ersson säger att hon var noga i förhören med att poängtera att hon inte varit i kontakt med MfS (dvs Stasi).

Ersson berättar också om sitt uppdrag för SSI (fotografiuppdrag i DDR, antenner och militära båtar).

Hon har fått läsa vissa delar av sin personakt, men ej allt. Det är här jag finner Ersson väldigt reflekterande. Hon är inte fördömande när hon konstaterar att Almgren antagligen har kunnat se något som hon inte fått se. Ersson har överklagat till Kammarrätten då hon vill se det Almgren fått se. 

Angående öppenheten säger sig Ersson var kluven. Ersson tänker på ”hyenorna som står och skriker” om man offentliggöra saker och ting, men att man å andra sidan måste gå i klinsch med uppgifter som står i handlingar som är fel.

Detta sätt att resonera finner jag tilltalande. Det finns inget som är svart och vitt, som är helt rätt eller fel. Allt är avväganden och det goda får möta det onda någonstans på vägen.

Professor Birgitta Almgren intervjuas också i samma inslag. Det märks tydligt hur bakbunden hon är av Regeringsrättens dom. I princip det mesta som reportrarna frågar henne om tvingas hon ju att svara på att hon inte kan kommentera på grund av domen. Men det finns viktiga saker som hon säger:

”Vad Säpo har är bara fragment”.

och

”Det är en missuppfattning att man tror allt finns hos Säpo”, säger Almgren och hänvisar till att det intressanta materialet finns hos CIA och i Stasiarkivet.

Stasiforskare vill att de nordiska regeringarna ska agera för att de viktiga Rosenholzdokumenten rörande nordiska medborgare ska överföras till Stasiarkiven. F22 och Statistikkorten har inte Sverige.

I 17-timmen intervjuades Per Bill, M, vice ordf i Konstitutionsutskottet, och Sven-Erik Österberg, S, vill ha mer öppenhet. Per Bill verkar företräda den mer konservativa linjen.

Det framgår i intervjun att Bill inte verkar ha full kunskap i själva ämnet. Bland annat säger han att Säpo gjort ”ordentliga genomgångar av de här arkiven som då kommer från forna DDR via USA”. Det hela har lett till att brott ej kunnat styrkas eller att det varit preskriberat. 

Det är ju precis det Birgitta Almgren konstaterat att Säpo inte har. De har inte gått till huvudkällan över huvud taget (Stasiarkivet) för att ens bilda sig en uppfattning. Därtill har de bara fått Rosenholz så kallade F16-kartoteken från CIA, kartotek som inte klart kan ange om en person varit agent eller inte. Det kan definitivt inte kallas god kvalitetssäkring av en utredning!

Per Bill tycks vara helt ovetandes om att de viktigaste delarna, F22 och Statistikkorten, fortfarande är ett amerikanskt monopol. Nej, istället skyller han den dåliga kvaliteten på det forna DDR och risken att helt oskyldiga människor kommer att hängas ut.

Reportrarna påpekar då att det finns ett stort material om svenska medborgare hos CIA som svenska myndigheter ej begärt hem. På frågan hur Per Bill ser på detta säger han till slut:

”Jag är alltid beredd att alltid lära mig mer om en fråga för att fatta ett klokt beslut längre fram.” 

Ja, det måste jag säga att jag hoppas på. Att karln kan lyssna, för han är uppenbarligen helt felinformerad!

I övrigt har Borås Tidnings ledarredaktion valt att stå stilla i vindbyarna.

”Det är tid att låta dem som skadade svenska intressen få svara för sig och samtidigt ytterligare göra upp med bilden av Sveriges roll under kalla kriget”, skriver BT.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.