Före detta Stasimedarbetare får inte jobba på Stasiarkivet

Tänk vad intressant. Den senaste veckan kom en fråga i mitt huvud och den handlade om tidigare Stasimedarbetare kan få jobba på myndigheten för Stasiarkivet, BStU.

Jag glömde bort att ställa frågan när jag satt i en intervju i förra veckan. Men nu har jag fått svaret via dagens Sydis och journalisten Daniel Rydén, som i en krönika berättar om den nye chefen för BStU, Roland Jahn.

När han tillträdde tidigare i år på sin post fann han att 45 före detta Stasimedarbetare när han började på myndigheten. Jahn blev själv utsatt för Stasis förtryck under DDR-regimen. Han satt fängslad och blev av med sitt DDR-medborgarskap och utslängd ur landet.

Jahn reagerade över att f d Stasimedarbetare kunde arbeta på BStU. Nu har han fått igenom en lag som innebär att före detta Stasimedarbetare inte får jobba på myndigheten. De 45 sparkas.

Dessutom måste f d Stasimedarbetare prövas innan de får en anställning inom offentlig förvaltning. Detta gäller fram till 2019.

(Jag tror att detta hänger ihop med att BStU inte har ett ”evighetsbeslut” utan att man nu har tagit det senaste beslutet om att BStU ska vara kvar, eller har finansiering, till åtminstone 2019)

En del kanske tycker att lagen är hård, men jag kan faktiskt inte tycka det. Tiden strax före och efter murens fall var intensiv för många Stasimedarbetare. Tusentals och åter tusentals dokument kördes genom papperstuggar eller bränndes upp. Allt för att förstöra bevis för vad diktaturen ägnat sig åt. När papperstuggarna gick sönder skickades Stasimedarbetare till Västberlin för att köpa nya. Även de gick sönder. Då övergick Stasimedarbetarna till att riva dokumenten för hand.

I mitten på januari 1990 stormade folkmassorna Stasis högkvarter på Normannenstrasse i stadsdelen Lichtenberg i Berlin och förstörelsen av dokument stoppades. Vissa dokument kan vi aldrig få åter. Men mycket har och kommer att kunna rekonstrueras.

Rekonstruktionsarbetet genomfördes först manuellt. En säck med pappersbitar hälldes ut på ett bord och så stod människor och pusslade ihop bitarna. En person beräknades klara ungefär 10 sidor om dagen. Mellan åren 1995 och 2008 lyckades ett antal personer rekonstruera 900 000 sidor.

Om jag har räknat rätt betyder det att ett trettiotal medarbetare jobbat heltid i tretton år för att få ihop dessa sidor.

Dessa ”pusselkvinnor” hade bara hunnit avverka två (2) procent av allt söndertrasat material som BStU förvarar i tusentals säckar. Arbetet är numera datoriserat och går snabbare.  

Det är i detta perspektiv vi måste se den nya lagen som BStU-chefen Roland Jahn drivit igenom. Myndigheten har ett uppdrag att personer som utsatts för DDR-regimens förtryck ska få se sina akter. Att ha personer anställda och tillträde till lokalerna som kan ha ett egenintresse att sanningen inte ska komma fram är att betrakta som mindre lämpligt.

Sydis krönika finns tyvärr inte på nätet. Däremot kan ni läsa om det på tyska här.

Det finns även talande bilder på BStU:s hemsida. Här får ni en aning om mängden säckar med sönderrivna dokument. Här får ni en bild av de sönderrivna dokumenten och utmaningen för ”pusselkvinnorna” och här är en annan.

Det finns också en video som berättar historien om rekonstruktionsarbetet.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi. Bokmärk permalänken.