Det stora missförståndet – det är våra riksdagsledamöter som beslutat att Sverige inte ska vara ett föregångsland vad gäller öppenhet

I dag skriver journalisten och författaren Johanne Hildebrand i kolumnen i SvD. Rubriken är ”Säpos DDR-arkiv måste öppnas”. 

Jag instämmer helt och fullt med Hildebrand på vissa punkter i inläggen, på annat inte alls. Hildebrand tar upp intressanta aspekter på ett litet svenskt fenomen. Oviljan att göra upp med det förflutna. Jag ler när jag läser hennes:

”Men i Sverige stoppar man huvudet i sanden och låtsas som om inget dåligt någonsin har hänt. Likt en neurotisk hemmafru från 1950- talet försöker man hålla upp en perfekt fasad.”

Ja visst är vi präktiga i Sverige! Men det där med att det är Säpo som inte vill öppna arkiven om Stasisvenskarna. Varför drivs hela tiden denna fråga? Hildebrand är inte den enda som pekar åt helt fel håll!

Professor Birgitta Almgren har bland annat pekat på att Säpo välkomnar Regeringsrättens dom då den är prejucierande för hur de ska tolka lagstiftningen! Men det finns något som är viktigare att fundera över.

I Sverige är vi ju neutrala och det var vi under hela kalla kriget (cross my fingers). Och i Sverige råder ju för övrigt öppenhet. Alla andra länder borde lära sig av vår öppenhet för ingen är väl så öppna som vi? Eller? 

Det där med neutraliteten är en stor lögn som lades fram för de svenska medborgarna under kalla kriget. Många tror på den än. SvD-journalisten Mikael Holmström har i sin bok ”Den dolda alliansen” (2011) visat att vi inte alls var neutrala. Mer om det har ni här.

Hur är det då med vår andra paradgren – den svenska öppenheten? 

På vissa punkter är vi väldigt öppna. Bara en sådan sak som att vem som helst kan ringa folkbokföringen och utan att förklara varför få ut uppgifter om människors personnummer, bostadsadress, barn, maka, make, före detta män och fruar m m är i många andra länder någonting fullständigt främmande (och skrämmande). Jag är väl inte helt säker på att svenskar som fått sina identiteter stulna är helförtjusta i just denna del av den svenska öppenheten.

Det är ju också på många sätt väldigt bra med vår offentlighetsprincip (men risken finns ju alltid att politiker eller tjänstemän inte sätter vissa saker på pränt eller hittar på något annat sätt för att inte behöva lämna ut en handling.)

Det stora missförståndet som verkar vara genomgående i svensk debatt är tron på att vi är öppnast i hela världen med allting. Det är ju precis det vi inte är! Vad gäller underrättelse- och säkerhetstjänsterna är Sverige en riktig bakåtsträvare!

Eller om jag ska uttrycka det lite finkänsligare: Sverige utmärker sig inte direkt i omvärlden för någon högre grad av öppenhet vad gäller dess underrättelse- och säkerhetstjänst-historia. 

I lördags framträdde Helmut Müller Enbergs på en Stasikonferens som Föreningen Sveriges öga och öra höll på Armémuseum i Stockholm. Han talade i egenskap av gästforskare vid Högskolan på Gotland. Han är också gästprofessor vid centrum för kalla krigsstudier vid Syddansk universitet. I vanliga fall är han forskare vid myndigheten som ansvarar för Stasiarkivet, BStU. Som om det inte var nog fick vi också veta att Müller Enbergs är lärare för den tyska underrättelsetjänsten, BND (han lär ut om de operativa metoder som Stasis utrikestjänst HV A utvecklade).

Men vad sa då Helmut Müller Enbergs som var så intressant för detta inlägg?

”CIA har öppnat i princip alla sina akter fram till 1960.”

Kan man göra raka jämförelser med Sverige? Tja, till viss del. Men en viktig skillnad mellan Sverige och USA är att USA tar fram trumpeten och offentliggör handlingar. I Sverige måste man fråga efter en handling och då görs en sekretessprövning. Det kan ligga orörda skatter i våra arkiv som vi kan få ut när som helst. Det är bara det att vi inte vet om det!

I svensk lagstiftning pratar vi också om maxgränser. Vad är då dessa maxgränser?

  • Säpo: ”i princip allt” är öppet fram till 1949. 
  • Försvarsmakten: Underrättelseverksamhet högst 70 år (dvs cirkus 1941).

Är det nu någon som efter att ha läst detta vill påstå att vi är ett föregångsland för öppenhet vad gäller vår underrättelse- och säkerhetstjänsthistoria? 

Säpo har en lag att följa, en lag som är stiftad av vår riksdag. I Offentlighets- och sekretesslagen 2009:400 har våra folkvalda beslutat att Säpo har 1949 att rätta sig efter som maxgräns. Försvarsmakten har högst 70 år.

Skyll inte på arkivarierna för att de försöker tolka och följa en lagstiftning som våra riksdagsledamöter har klubbat! Vill vi göra upp med vår nära historia måste våra lagstiftare tillåta att forskare och journalister kommer in i arkiven tidigare! 

Det är i detta perspektiv vi måste se Regeringsrättens dom i fallet Birgitta Almgren och Stasisvenskarna. Regeringsrätten har tolkat våra lagstiftare och klargjort för Säpo var skåpet ska stå. Viss grad av ökad öppenhet har getts, troligen med hjälp av Europaparlamentets resolution den 2 april 2009 (RC-B6-0165/2009). 

Min slutsats är därmed att den ökade öppenheten vad gäller Stasis verksamhet i Sverige kommer från Europaparlamentet och inte från Sverige. Att hela tiden peka finger mot Säpo kommer inte att leda till någon förändring. Vill väljarna ha en större öppenhet kring våra underrättelse- och säkerhetstjänsters historia så blir det säkerligen också så till slut. Om opinionen vänder sig åt rätt håll, vill säga.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Säpo, Stasi, Svensk neutralitet, Sverige, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.