Rättelser kring Markus Wolfs besök i Stockholm 1978 – har Säpo trott att Dr Lenkeit var Grossmann i alla år?

Jag har äntligen Birgitta Almgrens Inte bara spioner (Carlsson förlag, 2011) i min hand. Av många intressanta saker jag hunnit läsa hittar jag ett av de mest intressanta i en av bokens bilagor.

I bilaga 2, sid 259ff redogör forskaren vid Stasiarkivet, nu i höst gästforskare vid Högskolan på Gotland, Helmut Müller Enbergs, för den östtyske spionchefen Markus Wolfs besök i Stockholm sommaren 1978. En liten felaktighet rättas nu till i historieskrivningen.

Markus Wolf var inte bara chef för Stasis utrikesspionage HV A. Han var också under sin samtid en svår nöt för de västerländska underrättelsetjänsterna. ”Ingen” visste nämligen hur han såg ut. Det var därför han blev kallad Mannen utan ansikte och blev så mytisk att John le Carré nämner honom som Karla i sin berömda bok  Spionen som kom in från kylan från 1963.

I mars 1979 offentliggjordes så hur Markus Wolf såg ut. Då prydde han nämligen förstasidan på der Spiegel. Mannen utan ansikte var avslöjad och händelsen var en mycket stor nyhet i världen. Inte minst då Wolf inte längre kunde resa fritt i Väst. Semesterresor och möten med hemliga agenter i ”det kapitalistiska utlandet” var därefter inte riktigt att tänka på.

Jag har tidigare beskrivit det hela genom kommentarer kring SVT:s nyligen sända tv-dokumentär En stasiagents död. Här beskrivs vilken röra det ställde till med inom Stasi. Vilka agenter var röjda? Vilka var det inte?

Kunskapen om varför han blivit fotograferad och avslöjad fick inte Wolf förrän han många år senare träffar den tidigare kontraspionagechefen vid Säpo, Tore Forsberg i Stockholm. 

I Forsbergs bok Spioner och spioner som spionerar på spioner (Hjalmarsson & Högberg, 2006) får vi veta bakgrunden. Svenska Säpo hade nämligen, liksom Wolfs HV A brukade, använt sig av förförelsevapnet eller så kallad Juliastrategi. Deras alldeles egen ”täcknamn Julia” hade på en mässa i DDR träffat en charmant östtysk och berättat om detta för Säpo. Under 8-10 år (jag är något oklar på tiden) spelade Säpo ut östtyskarna med sin dubbelagent. Mängder av information strömmade in till Julia i form av brev, främst från Latinamerika om jag förstått det rätt. Julia skulle stoppa breven i nya kuvert och skicka till DDR. Men innan dess hann Säpos medarbetare kopiera materialet. Det lär ha blivit väldigt mycket material.

1978 får då ”Julia” i uppdrag att fixa en sommarstuga och hon förstår att det är några prominenta gäster som ska komma på besök. Säpo har alltså span på gästerna redan innan deras ankomst. I juli 1978 anländer då ”Dr Werner” med fru samt ”Dr Lenkeit”. Vilka dessa var visste inte Säpo då, men för att få klarhet delgavs spanbilderna senare till västtyskarna.

När den tidigare HV A-agenten Werner Stiller hoppar av identifierar han två av personerna: Dr Werner är Markus Wolf. Dr Lenkeit är Werner Grossmann (som senare blir Wolfs efterträdare). Det första påståendet är helt korrekt. Det andra påståendet har nu 2011 för svenska läsare visat sig vara en helt felaktig identifiering.

Det tycks som om Säpo mellan åren 1979 och 2011 har trott att Lenkeit var Werner Grossmann.  Tore Forsberg, som hade tillgång till Säpomaterial när han skrev sin bok 2006, anger därför Lenkeit som Grossmann. 

Professor Müller Enbergs skriver i Almgrens bok och förklarar misstaget. Det är alltså Werner Stiller som gör identifikationen. Det är Stiller som säger att Lenkeit är Grossmann.

Men saken är den att Grossmann inte var i Stockholm vid den aktuella tidpunkten.  Han har aldrig varit täcknamnet Dr Lenkeit. Lenkeit var istället Kurt Gailat. Säpo har alltså haft Kurt Gailat på bild i alla år och trott att det var Grossmann. Vad fick detta för konsekvenser?

HV A-agenten Gailat var ansvarig för IM Becker, som ”Dr Lenkeit” träffade under sitt Stockholmsbesök. IM Becker, som också fotograferades av Säpo, identifierades senare till att vara den västtyske politikern Friedrich Cremer, som senare dömdes till fängelse för spionage. Det ödesdigra Stockholmsbesöket fick alltså många efterverkningar.

Sanningen om ”Lenkeit” klargörs för de tyska myndigheterna efter murens fall. Närmre bestämt 1991.

”Oh Gud. Än har dom inte fattat”, tänker Werner Grossmann när han sitter med en chef inom underrättelsetjänsten och förklarar hur det verkligen var. Han har aldrig varit Lenkeit. Det var någon annan.

Västtyskarna får veta det hela 1991. De meddelar inte Säpo om misstaget. Men varför ska de? Muren har ju fallit. Men för historien är det viktigt att det blir rätt.  

Helmut Müller Enbergs påpekar i Almgrens bok att när Werner Stiller 2010 ger ut sina memoarer utelämnar han detaljen om sin identifiering av vem Lenkeit var. Han skriver bara om Markus Wolf. Även detta ser jag som ett erkännande om att identifieringen av Lenkeit var ett misstag.

Däremot finns alltså ingen tvekan om identifieringen av Markus Wolf. Stasi kunde aldrig begripa hur det hela hade gått till.

Efter murens fall träffades kontraspionen Tore Forsberg och den gamle spionchefen Markus Wolf i Stockholm (jag tror Expressen var med och förevigade det hela). Forsberg har många gånger berättat historien om hur Wolf till slut frågar hur Säpo kunnat veta att han var i Stockholm. Då berättade Tore historien om deras egen (dubbel)agent ”Julia”.

Målande har Tore många gånger i offentliga och privata sammanhang berättat om hur Wolf tog sig för pannan och utbrast ”man kan inte lita på någon”. Spionchefen som specialiserat sig på sex och förförelse hade fallit på eget grepp. 

Bilden på Wolf som publicerades i der Spiegel är alltså tagen i Stockholm. Ibland har det hävdats att den är från Kungsträdgården, men så är alltså inte fallet. Visserligen är det fullt möjligt att det finns Säpobilder på Wolf spankulerande i Kungsträdgården, men just precis den bilden som publicerades i den tyska tidningen är från en adress i Gamla Hammarby där Dr Werner (alias Wolf) och hans hustru övernattade under det ödesdigra Stockholmsbesöket.

Spanaren som tog den aktuella bilden blev inte förvarnad om att Säpo släppt bilderna utan har själv berättat för mig hur han en dag fick se den tyska tidningen i ett tidningsställ. Hans arbetsgivare kunde ju ha förvarnat honom, kan man tycka.

Detta som en summering: Werner Grossman var inte i Stockholm med Markus Wolf, det var Kurt Gailat. Och bilden på Wolf från der Spiegel är inte tagen i Kungsträdgården. Den togs i Gamla Hammarby. 

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Friedrich Cremer, Hauptverwaltung Aufklärung, Kurt Gailat, Markus Wolf, Säpo, Stasi, Tore Forsberg. Bokmärk permalänken.