Önskelista till regeringen, SVT och SR: Lägg delar av de 86 miljonerna på offentliggörande kring IB-bevakningen

Radio och tv-arkiven ska öppnas för allmänheten. Det var en av de stora nyheterna när kulturbudgeten presenterades tidigare i veckan av kulturminister Lena Adelson Liljeroth (M).

Utöver den sedvanliga kulturbudgeten skjuter alltså regeringen till 100 miljoner kronor för att göra SVT:s, SR:s och UR:s programarkiv tillgängliga för allmänheten, som det så vackert heter. UR ska få 32 miljoner. SR 8 miljoner. SVT 60 miljoner. 

Vad exakt det innebär att arkiven ska göras tillgängliga kan inte departementet säga. Förklaringen är att de inte ska detaljstyra public service-bolagen. Men den jag talat med på kulturdepartementet meddelar i alla fall att det ju högst troligt kommer att hamna på nätet.

Sveriges Television har redan sitt fantastiska ”Öppet arkiv”, som jag hänvisat till tidigare.

Sveriges Radios arkiv på nätet är mera svåröverskådligt. Det gäller då att veta vilket program man är intresserad av och sedan leta i deras respektive arkiv. Men det är inte helt lätt. P3 Dokumentärs sändningsarkiv är lysande och lättöverskådligt. Däremot är utmärkta satirprogrammet Public Service sändningsarkiv minst sagt svårt att leta i. Det enda ingångsvärde man har är sändningsdatum. Bara på ett enda ställe anges att den dagens sändning handlar om ”bin Ladin”.

ÖNSKEMÅL 1: 

För de 8 miljoner SR ska få borde man avvara ett antal kronor för att utveckla sökfunktionerna i arkivet.

Vad gäller satirprogrammet Public Service bör man lägga till rubriker och ha med korta sammanfattningar kring respektive programs ämnen. Den som söker något i dag får lyssna igenom hela arkivet, sändning för sändning. Det är som att leta efter en nål i en höstack.

Ett arkiv utan möjlighet att göra de allra enklaste sökningarna är inte särskilt ”tillgängligt” för allmänheten, trots att det ligger på nätet.

Snälla SR. Jag vet att ni har mycket sändningstid och många ämnen ni behandlar, men det måste gå att göra arkiven mer sök- och användarvänliga! 

ÖNSKEMÅL 2: 

68 miljoner kronor går till SR och SVT:s arkiv. Låt delar av detta gå till nyhetssändningar och andra samtidshistoriska inslag kring till exempel IB-affären, Sjukhusaffären, Geijeraffären och Wennerströmaffären.

Vad sa man dag 1, 2 och 3? Vad fick allmänheten veta? Låt oss ta del av hur det presenterades!!! 

I Svante Winqvists bok ”IB-affären – i vems intresse?” (Replik, 1973), presenterar en av IB-affärens avslöjade agenter en analys av svensk radio och tv (sid 95ff)

”Att skriva om IB-affären utan att kommentera Sveriges Radios (syftningen gäller även tv, min anm.) behandling skulle vara att undvika en väsentlig aspekt. Få frågor har följts med sådant engagemang från journalisternas sida. Har då denna uppföljning varit helt opartisk?”, frågar sig Winqvist.

Han konstaterar i sin bok att den massmediala bevakningen främst gällt:

  • infiltration av vissa vänsterrörelser.
  • IB:s påstådda brottsliga verksamhet
  • tryckfrihet
  • krav på en fempartikommission
  • kritik mot åklagaren
  • sympatibevis för FiB/Kulturfront
”De deltema som har undvikits är frågorna kring Bratts och Guillous motiv, bakgrunden till IB:s verksamhet och motiven för de åtgärder från IB:s sida som kritiseras. Framförda fakta, som talar mot de anklagade, t ex Guillous brev om att mordhota Ekberg, har ej tagits upp till fördjupad behandling”, skriver Winqvist. 

Det är intressanta påpekanden, inte minst då vi i dag känner till Jan Guillous KGB-koppling.

Winqvist har gjort en ambitiös studie av nuvarande SR och SvT, närmre bestämt:

  1. Aktuellt/TV1, 1 maj t o m 16 december 1973
  2. Rapport/TV2, 1 maj t o m 7 december 1973
  3. Dagens Eko/SR P1, 1 maj t o m 18 december 1973
  4. Tidspegeln/SR P1, 1 maj t o m 14 december 1973
  5. OBS! Kulturkvarten/SR P1, 1 maj t o m 14 december 1973
  6. Kvällsöppet/TV1 den 22 oktober 1973
Vad får vi då veta? För er som inte är så uppdaterade på IB-affären bör jag först påpeka att åtalet mot Guillou/Bratt/Isacsson bland annat gäller publiceringar i vänstertidskriften FiB/Kulturfront. Det är viktigt att ha med sig när man följer Winqvists granskning. Hans sammanfattning ser ut så här:
  1. Aktuellt har behandlat IB-affären under 27 dagar. 22 reportar har var och en varit engagerade i sammanlagt 50 inslag (observera att ett inslag i denna statistiken kan räknas två gånger om två reportrar arbetat tillsammans om ett inslag). En reporter, som tidigare varit medarbetare i VPK:s tidning Tidssignal, har varit engagerad i 8 inslag. Winqvists slutsats: i 16 procent av fallen har inslagen gjorts av en till VPK närstående person. 
  2. Rapport har bevakat IB-affären under 36 dagar av 27 journalister. Winqvist får ihop 75 ”inslag”. En person A har gjort 3 inslag. Personen har varit delägare i tidningen Tidssignal (VPK). Ett inslag har gjorts av Göran Rosenberg, f d clartéist (och vid den här tiden kompis med Janne). 16 inslag står reporter B för, som varit aktiv inom Forum Vänster, PAX samt den pacifictiska frontorganisationen Kampanjen mot atomvapen, vars medlemmar bland annat åkte på Östersjöveckan i DDR och/eller var styrelsemedlemmar eller var aktiva inom Förbundet Sverige-Sovjetunionen eller Föreningen Sverige-DDR. Reporter B intervjuar en docent i straffrätt i Lund som tillhör gruppen ”socialistiska jurister” och som själv tydligen gjort reklam för gruppen i FiB/Kulturfront (1973/nr 7). Winqvists slutsats: Av de 75 reporterinslagen har minst minst 20 stycken (27 procent) gjorts av till FiB/Kulturfront ideologiskt närstående personer. 
  3. Dagens Eko har 73 ”inslag” som gjorts av 16 reportrar (jfr räknesätt punkt 1). Av de 16 reportrarna har 5 av dem varit medarbetare i FiB/Kulturfront. En av dem har suttit i VPK:s styrelse och har dessutom arbetat för VPK:s tidning Tidssignal. 14 av de 73 inslagen är gjorda av en kompis och f d arbetskollega till Jan Guillou. Winqvists slutsats: 19 inslag (27 procent) har gjorts av f d FiB/Kulturfront-medarbetare. 5 reportrar av 16 (31 procent) har tidigare arbetat på FiB/Kulturfront. 
  4. Tidsspegeln har sänt sex reportage om IB-affären. Fyra av dem är gjorda av den tidigare medlemmen i VPK:s styrelse, som arbetat för VPK:s tidskrift Tidssignal samt har arbetat för FiB/Kulturfront. Winqvists slutsats: 67 procent av reportagen har gjorts av till FiB/Kulturfront ideologiskt närstående personer.
  5. OBS! Kulturkvarten har Winqvist ingen tydlig statistik kring. Men han konstaterar att en av reportrarna varit ”vittne” i Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet” (Boken ingår också senare i åtalet). 
  6. I Kvällsöppet 22 oktober tar programledaren Bo Holmström upp frågan om tryckfriheten är i fara. Fyra gäster är med i programmet. Tre (3) av dem representerar FiB/Kulturfront (bl a Jan Guillou). Den fjärde är uppges vara en professor i internationell rätt som två månader varit med i SVT där ämnet var kritik mot Israel. 
”Charmen av en sådan föreställning kan närmast liknas med en fotbollsmatch där det ena laget går ut på planen och dribblar trots att det andra lämnat ‘walk-over’. Ensidigheten och slagsidan måste vara uppenbar även för FiB/Kulturfronts anhängare”, skriver Winqvist om Kvällsöppet.

Winqvist konstaterar att minst en fjärdedel (25 procent) av inslagen gjordes av till FiB/Kulturfront närstående personer. Detta att jämföra med resultatet av riksdagsvalet 1970. Då gick cirka fem procent av rösterna till FiB/Kulturfront närstående partier: KFML fick 21 328 röster eller 0,4 procent. VPK fick omkring 236 600 röster eller 4,75 procent.

Winqvists statistiska sammanställning är intressant, men det är ju också fullt möjligt att journalisterna agerade på ett professionellt sätt och inte lät sina personliga åsikter framträda i vanliga nyhetsreportage. Men det finns, tyvärr, uppgifter i Winqvists bok som tyder på att så inte var fallet. 

ÖNSKEMÅL 3: 

Låt dessa ovannämnda inslag ingå i de program som SR och SVT nu kommer att offentliggöra för allmänheten genom de nya pengar som regeringen har anslagit. Låt oss själva kunna lyssna på vad som sades och inte sades, vilka frågor som ställdes och vilka frågor som inte ställdes.

Jag skulle faktiskt vilja avsluta med att citera Jan Guillou. I dag frontar SvT:s Öppet arkiv bland annat med en intervju med honom från 1979. Intervjuare är Lennart Hyland.

”Det här är ju en direktsändning och då hör ju folk vad jag säger”, säger Jan Guillou till Lennart Hyland i programmet.

Jan Guillou menar att när han blir intervjuad av skrivande journalister så blir det bara nästan så som han har sagt. Visst har Jan Guillou rätt. Ibland missuppfattar vi journalister det som sägs. Men det är också så att den intervjuade i efterhand kan säga att den blev missuppfattad, trots att så inte är fallet.

Bandat material gör att man inte kan komma undan det man har sagt. Det är därför arkiven är så viktiga att offentliggöra.

Det som är intressant med denna SvT-sändning är också att jag ser och hör en oerhört professionell journalist. Lennart Hyland har en hållning gentemot Jan Guillou som jag önskar jag såg oftare i svensk media i dag. Jag minns en dansk direktsänd intervju med Jan Guillou efter KGB-affären 2009. Vilken hållning de hade, den danske reportern 2009 och Hyland a la 1979. Professionellt. Kollegialitet och inställsamhet göre sig icke besvär. Det här behöver vi se mer av!

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, FiB/Kulturfront, Håkan Isacson, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Peter Bratt. Bokmärk permalänken.