Romeo- och Juliaagenter även i Sverige – om SvT Rapports intervju med professor Birgitta Almgren

I torsdags intervjuade SvT:s Rapport professor Birgitta Almgren med anledning av att hon nu kommit ut med sin bok ”Inte bara spioner” (vilket egentligen betyder att boken landar på bokdiskarna i nästa vecka).

Almgren berättar i Rapport om vad Stasi var intresserade av i Sverige. Industrihemligheter. Militärt. Svensk inrikespolitik.

  1. Tekniska uppfinningar och andra typer av innovationer är ingen paradgren för diktaturer, eftersom de fostrar sina medborgare att inte tänka själva. Forskning är också dyrbar och staten DDR hade dåligt med pengar. Därför var det bättre att stjäla genom s k industrispionage. 
  2. DDR:s rent militära spionage distribuerades med allra största säkerhet direkt vidare till koncernens moderbolag Sovjetunionen. Kort och gott: militärspionaget var ett entreprenaduppdrag.
  3. Vad gäller det politiska spionaget var det DDR:s egenintresse det handlade om. DDR bildades 1949, men det tog många år innan länder runt om i (Väst)världen erkände staten. Även efter erkännandet var det viktigt vad andra tyckte och tänkte om en. Det var viktigt för DDR att framstå i positiva dager, t ex i det ”neutrala” Sverige. Därav att Stasi var mycket intresserade av vad den styrande makten tyckte och tänkte, vilket under större delen av kalla kriget innebar det socialdemokratiska toppskiktet.

Notera dock en viktig sak angående punkt 1: Uppfinningsrikedomen är väldigt stor i kommunistiska diktaturer vad gäller:

  1. dubbeltydiga skämt.
  2. Hur man överlever idioti, typ får order att vända en flod, murar i Sibirien trots att det är minus 30 grader etc.
  3. Hur vardagen kan göras mer dräglig samt
  4. Hur man kan fly.

Åter till Rapport, som berättar om Almgrens granskning: Om sekreteraren på industriföretaget som blir uppvaktad av flera diplomater, om flyglottan som är lärare och som gifter sig med en man från DDR. Det sägs inte uttryckligt, men troligen har båda kvinnorna varit utsatta för så kallade Romeo-agenter.

Påfallande ofta spelade Stasiagenter förälskade för att påverka eller få ut information från svenskar, sägs det i programmet. Unga attraktiva män och kvinnor utbildades till att närma sig nyckelpersoner och med förförelser och sex locka hemligheter ur sina offer, förklarar Birgitta Almgren.

Den som läst Markus Wolfs memoarer ”Man Without a Face – the Memoirs of a Spymaster” (Random House 1997) noterar säkert att Markus Wolf har en lite annan version av det hela.

”The way that it usually worked was like this”, skriver Wolf. ”When we sent a young male agent to the West with a specific espionage task, we would say to him, ‘O.K., you are likely to have a private life like anybody else, but if you do happen on a secretary, and a well-placed one at that, so much the better’.” (s 135)

Almgren säger att agenterna utbildas i sex och förförelse. Jag har använt frankare inlägg i tidigare inlägg och kallat dem gigolos. Markus Wolf däremot försöker för eftervärlden framstå som en humanist, som en bildad man, som en av världens skickligaste spionchefer som inte alls var så som Erich Mielke, Stasichefen, som var obildad och ledde en organisation som förföljde och förtryckte folk.

Markus Wolf framhäver sin Romeo- och Julia-strategi som något ”som ibland hände” och som ”uppmuntrades bara lite grand”. Inte att personer utbildades till charmanta agenter ”licenced to unzip”. 

Vem tror du på?

Inlägget i Rapport 15/9 har ni återigen som länk här (men det kan bara ses t o m 22 september).

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, HVA, KGB, Sovjet, Stasi, Uncategorized. Bokmärk permalänken.