Säpo går i svaromål angående Stasisvenskarna – måste visa på brott mot rikets säkerhet

Sveriges Radio sänder i dag en intervju med chefsanalytiker Wilhelm Unge vid Säkerhetspolisen angående professor Birgitta Almgrens påstående om att den svenska säkerhetstjänsten inte gjorde tillräckligt i sina undersökningar kring de så kallade Stasisvenskarna.

Unge säger att utredningar gjordes, men att de inte fanns uppgifter som visade på brott mot rikets säkerhet.

”Vi måste hålla oss till lagparagraferna”, säger Wilhelm Unge i intervju här”Kan vi som utredande verktyg för åklagaren bevisa att spioneri har begåtts och att rikets säkerhet har skadats då är det spioneri. Kan vi inte det då är det inte spioneri.”

I intervjun pekar också Vilhelm Unge på att man måste ta Stasirapporterna med en nypa salt. Det handlade om att Stasi medvetet försökte värva agenter i Sverige under kalla kriget, något som Wilhelm Unge menar var ett normalt arbetssätt under den här tiden.

”De måste värva en eller två medarbetare, informatörer eller agenter eller vad man nu vill kalla det. Gjorde man inte det så gick det inte så bra i karriären. Systemet ledde till en inflation och det innebär att det som står i de här arkiven måste tas med en stor nypa salt.”

Det som Vilhelm Unge nog syftar på är ambassadpersonalen i Stockholm. Om alla öststaters personal som jobbade för landets säkerhetstjänst under kalla kriget skulle rekrytera en eller två medarbetare under varje stationeringsperiod (för att få en bra nästa stationeringsplacering) så innebar det att 25 landsförrädare skulle rekryteras varje år. Bara i Sverige. Enbart av ambassadpersonal från östländerna. Om det dessutom fanns en ambition om att dessa landsförrädare skulle ha något att bidra med så begriper ju vem som helst att det var en utmaning.

Det här har jag skrivit om tidigare, men tanke på att Säpo har gått ut och kommenterat just detta tidigare. Kan rekommenderas. Av tidigare utspel före bokens publicering har Säpo sagt så här:

”Uppgifterna styrktes bland annat av att ingen av dem var anställd vid eller hade anknytning till det svenska totalförsvaret och att de saknade praktiska möjligheter att spionera mot Sverige. Ett undantag fanns: i ett fall var personen värvad av Säkerhetspolisen och arbetade som dubbelagent mot Stasi. Av naturliga skäl föredrar han och vi diskretion.”

Intressant med tanke på att Expressen häromdagen avslöjade ”dubbelagenten” som en kvinna … Säpo skriver ”han”. Gick Expressen på fel person eller har Säpo gjort en feltryckning på tangenten?

Oavsett tycker jag det är bra att Almgren fått belysa Stasisvenskarna och att Säpo nu ger sin kommentar. Jag tror de har rätt båda två, på olika sätt. Almgren visar på intressanta lager som Säpo inte grävde sig ner till. Å andra sidan har Säpo en lagstiftning att hålla sig till och kan inte driva process om de inte har lagstöd. Det måste finnas bevis och det måste ske i tid.

På Föreningen Sveriges öga och öras konferens på Armémuseet i Stockholm den 1 oktober kommer ett av föredragen att beröra just precis denna problematik.

Hade Säpo haft tillgångar till Stasirapporterna hade de säkerligen kunnat lagföra den östtyske agenten Werner, som regelbundet reste till Sverige. Men om agenten tar med sig observationerna ut ur landet på små pappersbitar eller som något den har i huvudet – ja då är det inte lätt att sätta en person bakom lås och bom.

Vilhelm Unges kommentar i SR:s inslag om att man måste ta Stasirapporterna med en nypa salt är helt korrekt, men den kommentaren är nog inte riktad till Birgitta Almgren utan till lyssnarna av radioprogrammet. Almgren har under många år läst mängder av rapporter från Stasi. Hon har i sin tidigare bok också tagit upp problematiken med och visat på överdrifter i rapporteringen.

Själv har jag läst Stasirapportering om folk som uppges vara ”kapitalisthatare”, ”dricker mycket” och annat mindre smickrande. Naturligtvis måste man vara mycket försiktig med sådana påståenden. Liksom man ska vara försiktig med vissa påståenden i Säpos rapporter.

I en akt hittade jag en anmälan från en dam här i Skåne som misstänkte en man för något skumt. ”Beviset” handlade om att mannen ifråga, som var chef inom svensk underrättelsetjänst, hade en fin glasveranda och si sådant kunde man ju inte ha för det visste man ju att den mannen inte hade några pengar! Av Säpoutredningen framkom att sommarnästet var finansierat av und-mannens älskarinna. Påstående stod mot påstående och vi kan väl bara konstatera att Säpo inte grävde sig djupare i denna historia.

Oavsett kan jag konstatera att av det jag tagit till mig kring Stasis, Säpos och för all del annan rapportering så är faktiskt Stasi och Säpo rätt överens om vem som är agent och många skeenden kring dessa.

Vid samtal med människor som nämns i Stasirapporterna visar det sig finnas träffande beskrivningar.

Det som sticker ut är media. Under kalla kriget finns en skarp kontrast till Stasis och Säpos rapporter. En del ‘journalister’ agerar försvarsadvokater med emfas och får spaltmeter när misstankar riktas mot någon misstänkt östagent. En avdelning ur den så kallade kultureliten rycker också ut till de brottsmisstänktas försvar. Det är som ett skådespel. Det är som om de har jourtjänstgöring.  

Det är detta denna blogg handlar om. Svensk journalistiks smutsiga historia. Och om en del av kultur- och akademikereliten som agerade hejjarklack i diktaturens tjänst.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Journalistik, Kalla kriget, KGB, Säpo, Sovjet, Stasi, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.